Jag vägrar ta ansvar för dina tankar.

Är allt jag skriver ren sanning?

Svaret är att det är en blandning mellan den rena sanningen, berättelsen om mitt liv, och konst, en skapad värld.

När jag började blogga, för 2005, alltså för 10 år sedan, så var det mest i form av små kåserier, lättmsält, sådant som hände och som jag kunde se från den komiska sidan.

Efter ett tag gled det hela över till det som var och varit en så stor del av mitt liv, mina sjukdomar och mitt lidande. Berättelsen om hur en människa som hamnat bredvid samhället levde från dag till dag.

Det var naket, rått. Smutsigt och grått. Precis som mitt liv var, hemlös och djupt nergången i ett alkoholmissbruk.

Men den tiden är över. Visst är mitt liv präglat av mina diagnoser. Men det finns såpass mycket solsken att jag kan leva med de dåliga tiderna eftersom jag nu vet att de kommer gå över. Jag vill berätta något viktigt. Vara en röst för oss somkämpar med krånglande psyken och för oss som kämpar med missbruk.

För kanske, kanske kan jag vara till tröst för någon som lider i det tysta. Kanske kan jag hjälpa den personen att kasta masken, söka den hjälp som behövs och sluta skämmas över det som man inte har någon anledning att skämmas över.

Eller så kan jag få någon frisk eller en anhörig, vän, arbetskamrat, hur det fungerar att ha en psykiatrisk diagnos, eller att det inte är så lätt som att en missbrukare får ta sig i kragen. Det finns millioner saker att tänka på för att bli och hålla sig nykter.

Jag hoppas, att jag som är stark nog, genom att berätta om de sakerna kan hjälpa människor. Det är ett av mina mål.

Däremot har jag allt mer sett på mitt skrivande som konst. Skapad av mig, från min själ genom mina fingrar. Jag har även börjat leka med fotografier. Både tagit helt vanliga kort på helt vanliga saker. Men även redigerade bilder. Förändrade genom antingen helt vanliga filter i mobilen, eller genom att jag lekt mig fram i olika fotoprogram.

Jag har även arrangerat en del bilder. Försökt prata genom korten. Säga något, berätta något. Nu i julas tog jag ett kort på tomma ölburkar, en kaffesölig mugg, ett paket cigg, som stod på bordet. En fryst inblick i det att många är ensamma kring jul. De sitter med sina olika försök till nöjen, men en ölburk och en sölig kaffekopp är inte samvaro, god mat, firande, glädje och gåvor. Det är bara smuts och ensamhet.

Till exempel. Så, när ni läser och ser bilderna på bloggen. Var inte säker på att allt är sanningen längre. Men jag kommer tagga sådant med “konst”.

Bara så du vet.

11838574_434937260011133_4914449440798931347_o

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: