Dec 08 2011

Life for PC.

2011-12-08

14:50:28


Livet synes mig vara ett oerhört svårt spel.

Det gäller att hoppa mellan brickor, ducka för kulor, söka rätt på alla skatter och man har inga extraliv att ta till. Bara ett enda. Det går inte att cracka, inte att pausa. Det går i realtid och någonstans vet man att det alltid tar för mycket tid från det man borde göra. 

Dessutom, jag suger på det. Det känns som det tagit mycket mer än 41 år att ta mig hit där jag är nu. Samtidigt så har det gått så fort att jag inte längre kommer ihåg de allra flesta dagar som rusat förbi. En paradox så klart. Precis som hela livet är fyllt av. Men jag är sannerligen inte så missnöjd med det än så länge tillfälliga resultatet.

Min återkommande dröm om mord har slutat hemsöka mig. I så många år, fler än jag kommer ihåg, har jag drömt samma dröm, med små variationer. I drömmen har jag för många år sedan mördat någon. Kroppen grävdes sedan ner i skogen, djupt in i den allra hemligaste skogen. Men nu får jag reda på att det ska dras en väg eller byggas ett hus på platsen. Jag förstår att man kommer finna kroppen och fylls av ångest. 

Nu drömmer jag aldrig den där drömmen mer. Självfallet handlade drömmen om någon som fanns i mig, i det här fallet alla de smutsiga hemligheter jag gömt för världen, de jag var så rädd för skulle upptäckas. Drömmen är försvunnen eftersom jag själv valt att gräva upp och visa upp kroppen för världen. Inga mer lögner.Inga påhitt eller trassliga förklaringar.

Milstolpe Hedemora 336-1 01

Image via Wikipedia

Men mardrömmar hemsöker mig varje natt likt förbannat. Nu handlar de om barndomens våld, om hur jag försöker klättra upp, eller gå framåt eller överhuvudtaget röra mig, men alla lemmar är som fyllda av bly, blodet av sand. Vartenda rörelse blir trög och nästan omöjlig. Eller så försöker jag ringa ett nummer på en telefon men siffrorna ändrar ständigt plats. Jag kan vandra omkring i ett hus utan att någonsin finna dörren ut, rummen ser aldrig likadana ut och alla korridorer skiftar plats.

Det är så mina drömmar är. Men med olika variationer. Temat är väl frustration kan jag tänka.

Vissa nätter, de svåraste, kan min hjärna släppa fram avundsjuka och skam. För att jag mitt i livet, när allt borde vara på topp, får börja om igen. Jag klarade inte spelet och får börja om på en lägre nivå. Det kan kännas som att alla andra har ordnade liv, här sitter jag.

Mänsklighetens drivkraft, avunden, försöker jag göra mig fri från, men den ligger som en svart bubblande sjö i mig. Jag vill ha revansch, nya papper, friska vindar. Ny kraft att klättra upp. Inte till det berg jag redan besegrat utan en ny topp. En som är min egen.

Frågan är bara vilken väg jag ska gå? Slå mig totalt fri, kasta mig rakt ut, lossa alla förtöjningar, eller gå en trygg väg? Det är nog sådant som virvlar omkring i drömmarna. Det som får mig att vara mer trött när jag vaknar än när jag lade mig. Eller som driver upp mig ur sängen i arla morgon, innan världens alla ögonlock ens fladdrat till.

Igår var en ansträngande dag. Inte så mycket för mig som för Den Helande Maria. Hon gick en smula sönder. Föll en stund. Jag kunde inte annat än hänga med på resan. När natten kom var jag spänd som en av alla linor som håller uppe en del broar i världen. Så jag bombade mig med mina piller, kombinerade allt jag hade för att få lite frid i kroppen.

När jag vaknade var jag förbi av trötthet. Men kanske håller jag på att lära mig livets spel, för nu sitter jag här. Vaken genom koffein och tjära. Vaken genom tankar. Hoppar återigen mellan de olika nivåerna och brickorna. På väg, jag har ingen som helst aning om vart. Men ändå, ett framsteg rakt ut i luften.

httpv://youtu.be/1NMUDb3Ewhs

If I had a gun
I’d shoot a hole into the sun
Love will burn this city down for you
If I had the time
I’d stop the world and make you mine
And everyday would stay the same with you

Give you back the dream
Show you now what might have been
For the tears you cried would fade away
I’ll be by your side
When they come to say goodbye
We will live to fight another day

Excuse me if I spoke too soon
My eyes have always followed you around the room
‘Cause you’re the only God that I’ll ever need
Courtesy of lyricshall.com
I’m holding on and waiting for the moment to find me

Hope I didn’t speak too soon
My eyes have always followed you around the room
‘Cause you’re the only God that I’ll ever need
I’m holding on and waiting for the moment
For my heart to be unbroken by the sea

Let me fly you to the moon
My eyes have always followed you around the room
‘Cause you’re the only God that I’ll ever need
I’m holding on and waiting for the moment to find me

If I had a gun, I’d shoot a hole into the sun
Love will burn this city down for you

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.