Aug 18 2013

Lögnens svalkande effekt.

När började jag smyga och ljuga om mitt drickande?

Jag vet faktiskt inte själv. Vart går gränsen från att hemlighålla och ljuga? Troligen var det väl när jag började få frågor från den närmaste familjen. Kanske berättade jag bara halva sanningen, jag vet inte.

Det växte det där ljugandet. Blev allt grövre och mer uppenbart. Jag sjönk ner i lögnens träsk och visste för mitt liv inte hur jag skulle ta mig upp ur det. Djupare och djupare sjönk jag, i takt med att jag mådde sämre och sämre av mitt drickande.

Jag parerade frågorna. Duckade och svängde. För många var det inte så synligt medan det blev allt mer ett problem för mig och min familj. Hur skulle de kunna lita på mig överhuvudtaget om jag ljög gång på gång och sedan ljög på frågan om jag hade ljugt. En härva av lögner jag inte kunde reda ut.

Ofta ljög jag för mig själv. Det är enklast så och det tror jag faktiskt att de flesta gör, om något, kanske småsaker eller stora som berg. Mina lögner blev till slut stora som universum. Jag kunde stå och svaja och sluddra, uppenbarligen full som en alika och likt förbannat påstå att jag var nykter som en godtemplare. Så fel, så dumt. Så … korkat.

Man blir rätt korkad av missbruk. En expert på att dupera och ljuga, ändå så korkad att man inte ens försöker ta sig ur skiten innan det är försent.

En sak är viktig att förklara, jag försöker göra det gång på gång. Man lever inte något bra liv som alkoholist. Det handlar inte en sekund om att ha kul. Det är bara självgoda människor som tror att det handlar om att vara på ett 24-timmarsparty.

Det är nätter i svettvåta lakan, morgnar upptagna av att kräkas gång på gång i vasken samtidigt som man försöker dricka en öl för att lugna de största ångestanfallen. Jag drack och svalde en mun, kräktes upp och drack igen. I hopp om att i alla fall lite alkohol skulle nå blodet, så att jag slapp alla märkliga ljud och bilder. Det var inga rosa elefanter, men kanske inte så långt ifrån.

För mig var det degiga gubbar, förvridna och sjuka och ofärdiga som jag såg. Det var ren skräck, den jag försökt döva genom att börja dricka. Men allt blev bara värre.

images

Det tog mig 15 år att förstå att jag hade problem och 5 år att komma såhär långt att jag faktiskt, på riktigt vill leva största delen av mitt liv nykter. Det är inte bara en önskan jag har, det är ett mål jag har. Nykter och slippa vasken på morgnarna. Behålla de mina nära mig, inte förlora det jag nu byggt upp.

Jag började dricka för att lindra min enorma allt mer uppslukande ångest. Depressioner och ångest och manier, allt det där trodde jag att jag kunde kontrollera genom att dricka. Det funkar, det ska jag vara ärlig om. I alla fall lindrar det lidandet. Men det fungerar bara i några minuter sedan är du fast om du dricker av de anledningar. Det är en början på en livsfarlig väg. Alkohol lindrar ångest, alkohol förvärrar ångest.

Så livet har varit ett helvete. Ett rent helvete! Nu är jag medicinerad, ångesten är så mycket lindrigare. Jag behöver inte alkoholen för att lindra ångest. Den har spelat ut sin roll. Däremot är jag ofta sugen på en öl, bara en liten. För att det är trevligt att sitta på balkongen eller en stubbe i skogen och bli lite lummig. För det är det ju. Men för mig funkar det ju inte så. Varje munfull är ett steg mot katastrofen.

Det är något jag aldrig får glömma bort, speciellt inte när jag faller för frestelsen.

Enhanced by Zemanta

4 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Jag känner igen mig. Jag känner fasen igen mig i vartenda ord, förutom "alkohol". Missbruk som missbruk, antar jag. Lögnerna, att bli så van vid att ljuga att man till slut rent reflexmässigt börjar ljuga även om andra, helt triviala, saker. Lättnaden när man väl började släppa ut allt, berätta, öppna sig. Bloggen blev till en frihet i stället för en plats för alla dessa lögner. Att berätta om mina problem samt att söka hjälp, jag tror det kan vara det bästa jag någonsin gjort. Det är fyra år sedan nu, då jag började ärligheten genom att skicka ett mail till mina föräldrar. Insåg nu att jag måste leta upp det där mailet jag skickade, publicera det på bloggen tror jag. För det var mitt livs viktigaste mail.

    Jag önskar att jag kunde ta mig upp ur det här för min skull, så som du har gjort för din. Jag ser upp till och beundrar dig för det. En sann förebild.

    1. Missbruk som missbruk, samma samma. Även om just alkohol och droger dessutom ställer till det rent kemiskt i skallen så är ju själva mekanismen precis den samma. Man hänger upp hela livet på en och en enda grej, som skapar trygghet och hemtrevlighet inuti själen, ända tills allt brakar samman och man står där med lögnen som ett brännmärke i pannan. Så visst har du rätt, motståndet mot sanningen är starkt och kraftfullt. Men jag tycker du gör ett bra jobb, speciellt med tanke på att du har många långa år att leva (får vi väl ändå hoppas). Jag är tämligen övertygad om att du kommer komma underfund med hur du ska bli "frisk", vad nu det betyder. För tusan tös, sådana som oss är hjältar! I alla fall som jag ser det.

  2. Älskade❤du är så bäst på att skriva, tack för att jag får vara med på din resa 🙂

  3. Ärligt och bra skrivet Jonas, Heja dig!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.