Luck be a lady.

Stressad. Det är väl ordet som passar bäst. Hela mitt inre vibrerar, den lilla motorn i mitt bröst varvar upp hela tiden, viner och knorrar. Det behövs inte mer än så här för att jag ska känna den välkända avgrunden närma sig. Jag oroar mig inte för att tappa greppet och ramla ner igen. Men bara själva närheten till den ger mig svindel. För jag kommer ju så väl ihåg …

Det är märkligt att det räcker med så lite, så lite, som det gör. Att ha en tid att passa tre dagar i veckan. Att försöka sköta mina åtaganden. Antabus tre dagar i veckan, terapitider, funderingar på vad jag vill bli när jag bli stor. Vända ut och in på mig själv för att försöka finna vem jag är. Det går framåt så sakta. Jag blir besviken på mig själv som inte orkar så mycket som jag vill. För nu när jag klättrat så högt upp vill jag till toppen och jag vill dit nu. Inte sen, inte i morgon. NU!

Jag märker att det blir allt svårare att sova vettigt. Sömnen, den som ger kraft, fattas mig. Mardrömmarna handlar om ensamhet och utsatthet. För jag känner så. I det som verkligen gäller är jag hopplöst ensam. Ingen kan rädda mig förutom jag själv. Ett projekt jag inte riktigt tror mig vara man nog att klara.

De åtta år som det tagit mig att krascha, brinna och sedan mödosamt helas verkar snart vara bortsuddade. Jag är i början av cykeln och jag hoppas att det kommer bli en annan väg den här gången. Att jag kommer ha kraft att vara sann mot mig själv. Inte fastna i andras förväntningar, i mina egna förväntningar på passa in. För jag är ju inte en sådan som passar in. Det är inte ens så jag borde leva. Det är så mycket som man förväntas göra som jag inte vill, inte kan göra. Villa, Volvo, hus är inte min dröm och om jag försöker sträva efter det så går jag sönder igen. Den lilla torparen skriker högt i mig.

Jag beundrar de som orkar med ett tryggt liv. Så klart gör jag det, Mitt försvar, att förakta dem är falskt. Vem vill inte orka vara trygg? Jag gör det inte. Ett liv som bohem är det som jag klarar av. Allt annat är omöjligt. Fel, inte omöjligt. Klart det inte är. Men det skulle bryta ner mig på tre sekunder. Som det gjorde förra gången.

Då kommer vi bara till den enkla frågan: hur ska jag försörja mig, oss? Jag vet inte än. Svaret finns i mig, men jag når det inte. Ett liv utan missbruk och ångest, i alla fall så lite ångest att jag inte ramlar dit i missbruket igen. För det vore så lätt, det är så lockande. Bara en öl, viskar djävulen i mig. Bara en, sen räcker det. En liten för att kunna slappna av. Få mina muskler att ge upp den förtvivlade lusten att knyta sig för att jag ständigt ska vara beredd att fly eller illa fäkta. För jag fäktar förbannat dåligt. Jag är faktiskt tämligen övertygad om att jag inte ens har ett svärd.

Men det går ju inte. Den lösningen är utom min räckhåll.

Så, hur ska jag då göra för att leva det där sanna livet?

Inte faen vet jag. Vet du?

Enhanced by Zemanta

2 tankar på “Luck be a lady.”

    • Ja nog är det väl så att vissa saker är en smula universella, det är bara olika ord som skiljer sakernas ting åt. Tack själv. Just nu så känns allt kass och jag vet varken ut eller in hur jag ska fixa det här men det är ju inte första gången man sitter i skiten. Allt löser sig, det har det ju gjort hitintills.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.