Med döden som huvudkudde.

Ren dödsångest.

Igår när jag skulle sova fick jag en sådan. Ren och skär dödsångest. Den tog över precis allt, varje cell i min kropp. Jag är ju van vid panikattacker efter 23 års bekantskap med dem. Men den ångest jag drabbades av igår har jag aldrig tidigare varit i närheten av.

Eller, jag vaknade en natt för några år sedan och även då var det en sådan där ångest som jag visste inte var ologisk eller irrationell. Utan verkligen verklig.

Dö. Jag vill verkligen inte dö. Någon gång alls. Det retar mig att det ska behöva ske, nu när jag har det så bra. Jag vill leva i tusen år om mitt liv bara kan få se ut som det gör precis nu. I ett tryggt hem, med Den Helande Maria. Visst, det finns saker som jag gärna förbättrar. Relationer som måste lagas, en kropp som jag bara måste få ordning på, en ekonomi som är i ren utförsbacke. Men ändå är jag lycklig, för jag har det bra.

end1

Så, döden är bara i vägen. Den betyder att allt är över. Så, jag vill inte dö. Oavsett hur det ser ut efter döden. I döden. Själv tror jag väl på total utsläckning, en enda stor tomhet. Som att sova en sådan där natt när man inte drömmer utan tiden bara går fast man inte är medveten om det. Ett sådant tillstånd, men den enda skillnaden i att man aldrig vaknar igen. Inget himmel, inget helvete, ingen kärlek och inget hat. Bara tomhet. Inget ljus, inget mörker, inga tankar, inga … ja jag kan räkna upp tusen saker till som döden inte är. Men den betyder även att jag fått min chans. Jag kan inte längre ändra på något eller njuta av något. Jag bara finns inte längre.

Igår kväll var jag inuti alla tankar på slutet. Hjärtat slog som en stånghammare i bröstet på mig och svetten dröp om kroppen. Det var inte så att jag var övertygad om att jag skulle dö precis då, men överhuvudtaget någon gång, och så är det ju.

Men jag vill inte, ändå spelar det ingen roll vad jag vill eller tycker eller tror. Döden kommer ändå. Jag har redan levt ett halvt liv om det är så att jag lever till jag är 86 år och så gammal tror jag inte att jag blir. Tyvärr. Så då betyder det att jag har mer än halva livet bakom mig och jag har inte fått speciellt mycket vettigt gjort. Det enda bestående som jag gjort och som är gott är att bli förälder till tre underbara ungar. Men även de är vuxna eller nästan vuxna nu. De behöver inte mig längre. Jag är en relik i deras liv.

Igår var döden närvarande i rummet när jag skulle sova, jag gick upp och tog 30 kapslar Alimemaxin, jag brukar ta 3 till natten. Jag tog dem inte för att dö, men för att få sova lite, vila mig från dödsångesten. Kapslarna jag tog var jag övertygad om skulle ge mig dvala, inte döden, då hade jag tagit något annat, men vila.

Så, jag somnade. Sov ett tag, i några timmar och nu sitter jag här igen. Klockan är 06:20 och jag har varit vaken i 2,5 timmar. Hjärtat slår fortfarande hårt och snabbt i mig, men jag vågar tänka på döden med en viss kyla. Nu när jag skrivit om det hela så hoppas jag att den där dödsångesten håller sig borta i många år.

Jag har inte tid att vara rädd för döden, jag har fullt upp med att leva.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Junie skriver:

    Jag tänker att dödsångest ändå är ett tecken på en viss "friskhet", att det är ett gott tecken att inte vilja dö. Det är förstås en klen tröst, jag vet, allra bäst skulle det väl vara att ha en relativt neutral inställning till döden. Att inte vilja dö men ändå inte ha dödsångest, inte vara så pass rädd att det i sig blir ett problem. Jag menar absolut inte att förminska problemet med dödsångest, jag är själv ganska obekant med fenomenet och vet knappt hur det känns, kan bara minnas att jag har haft en mild form av det en enda gång i mitt liv… det är väl kanske bara det att som utomstående föredrar man att den man bryr sig om har dödsångest än att personen i fråga med hela sin själ längtar efter att få dö. Och jag bryr mig om dig, du är lite av en bloggfadersgestalt för mig. Jag önskar att du skulle slippa dödsångesten, men det värmer att läsa att du inte vill dö.

    • jonascarlzon skriver:

      Du har helt rätt och för det mesta tycker jag att jag kommit överrens med döden på något sätt. Men den där dödsångest-attacken är den värsta ångest jag någonsin haft i hela mitt liv. Den var vidrigt sann och gick inte att resonera sig bort ifrån. Annars har jag ju lärt mig hantera vanlig ångest rätt ok, men det här var som en levande varelse som kröp in i varje cell jag har och förgiftade varje andetag och varje sekund. Hua liksom. Bloggfadersgestalt, det var fan i mig det finaste jag kallats sedan jag slutade med blöjor.

  2. Sophia Odh skriver:

    Vet väl att det inte hjälper, men varför skulle döden vara nattsvart, och slutet på all existens? Det enda stället det återfinns i är buddhismen och då är meningen med det att själen slipper plågas mer, så då är det ändå positivt! Personligen tror jag inte att man slutar existera någonsin, din själ kommer alltid att vara densamma och den kommer alltid att finnas. Den kommer till platser där den behövs och framträder i lite olika skepnader men kärnan är alltid densamma. Och oavsett vart du hamnar kan du vara säker på att finns någon mening med det och att det är till hjälp för någon annan. Land eller person spelar ingen roll. Det andra människor benämner som himmel helvete eller andra sidan existerar givetvis inte heller. Det enda som finns är ett väntrum där själarna övervakar och väntar på rätt tillfälle på rätt personer som behöver just dig. Sedan kommer din själ tillbaka igen. Du själv förstår inte alltid syftet och ibland kan det vara mycket plågsamt men det finns alltid en mening med det. Någon behöver dig alltid det kan du vara säker på!

    • jonascarlzon skriver:

      Rätt intressant det där med hur var och en har ett förhållande till döden. Den är det enda säkra man vet om. Det enda som är en fråga är ju när den inträffar. Själv tror jag på att vi alla är energi, energi som sedan ändras när vi dör. Precis som att ett träd kan jag värme i en eld, stiga till himlen och skapa regn som sedan … ja du fattar. Man splittras till tusen saker, energin i världen är ju konstant, den bara ändrar form. Men igår var det lögn i helvete att tänka vettigt. Allt var för mycket liksom.

  3. 30 tabletter. Trettio… Jag vet inte ens vad jag ska säga…. :'(

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: