Medan mina ben rusar ifrån mig.

Natten var ett enda stort skriande behov av att röra på mig.

Myrkrypningar är ett enda fördärv. Det är som en biverkan av medicinerna jag får dem. Det kryper i hela kroppen, att sova är en enda stor omöjlighet de nätterna när kroppen blir anfallen av det där som slår sig ner i benen och armarna. Jag vrider och vänder på mig, hur trött jag än är så går det inte att sova.

Så nu är jag trött så trött. Minutrarna med lugn och svalkande sömn blev inte många. Det kryper fortfarande en hel del i mig, men jag ska snart ta med mig hunden ut för att kanske kunna fördriva känslan från kroppen.

Det var någon som i en kommentar skrev om rädslan över att alla mediciner man stoppar av sig fuckar upp hela skallen på en för tid och evighet. Det är ju inte så omöjligt. Lika mycket som alkoholhaven jag druckit i mina dar säkerligen har påverkat hela kroppen och skallen på mig så är det troligt att även alla kemiska föreningar jag tar varje dag gör något med mina tankar och känslor. Det är ju själva meningen med att ta dem.

propavan_199581577

Men tänk om det inte går att backa bandet en smula. Tänk om den här känslan av att vara dum är permanent även om jag slutar med Lamotrigin? Jag vet inte. Jag fasar för det om det skulle vara så.

Tänk om jag blir helt skev i långa loppet? Man experimenterar ju ändå med kemiska processer och elektriska laddningar, i nerver och hjärna. Så, frågan jag ställer mig själv är: är det värt det?

Helt klart är det så. För jag vet ju hur jag fungerade i många år utan medicinering eller hade fel läkemedel. Allt som är jag var i ett fult kaos. Nu slipper jag höra tusen röster samtidigt inuti skallen min. Jag kan ofta koncentrera mig på saker, som att titta på film eller skriva i bloggen. Tidigare så var allt så av och på.

Nu har jag nog blivit smått filmberoende. Som för att ta igen alla filmer och upplevelser jag var nekad av naturen. Vissa dagar så kan jag för mitt liv inte se en film och faktiskt vara där, utan jag yr runt, tittar i fem minuter för att sedan vara i köket och ta ut tallrikarna ur diskmaskinen för att sedan spola tillbaka filmen tre minuter och börja om igen., Hopplöst,.

Men de dagarna är så få om man jämför. Nu plöjer jag snarare film efter film, tv-serie efter serie. Nästan maniskt.

Men, återigen. Det är just därför det är värt att riskera att förstöra kroppen. Den är skör, efter alla år jag förstört den, siktat på att den skulle falla ihop och jag skulle slippa leva. Jag har slutat med det nu, försöker vårda kroppen och själen så gott jag kan. Så, jag tar risken. Hellre myrkrypningar än ett liv som jag tidigare levde.

2 svar på “Medan mina ben rusar ifrån mig.”

  1. Tänkte skriva nåt helt annat men får liksom inte till orden riktigt. Kan inte förklara mig, men hoppas budskapet går fram ändå. Allt man stoppar i sig påverkar hjärnan och kroppen. Tungmetallerna och miljögifterna i vår mat, den kemiska substansen i värktabletter, och givetvis i all annan medicin också. Mer eller mindre permanent (oftast mer) men det behöver inte vara dåligt för det. Om alternativet som oftast blir självmedicinering med droger eller alkohol som definitivt inte är bra för vare sig kropp eller hjärna, må det precis som du skriver vara värt det. Men därmed inte sagt att man behöver medicinera för alltid. Som jag skrivit innan är hjärnan och tanken mycket kraftfull och med rätt struktur, livsstil och tankesätt kan det mycket väl vara möjligt att stryka några mediciner i framtiden om man så önskar. Däremot kommer du förmodligen alltid få leva med ”beroendekänslan” begäret, men det går att kontrollera annars skulle ju ingen kunna sluta med sitt missbruk. Kan återigen (jag tror jag gjort det förut) tipsa om boken Scar Tissue av Anthony Kieds, sångaren i Red Hot Chillipeppers. Riktigt bra bok om ämnet. Och såklart om hans liv också 🙂 svävade säkert ut nu ändå, men så svårt att förklara allt!

    1. Ja beroendet lär ju alltid finnas där. Vissa dagar är det outhärdligt. Hela kroppens kompass är sned och vind och pekar på syd. Men jag tar det dag efter dag, som man får lära sig. Men som du säger, det är inte märkligt att man blir knepig med tanke på all skit som vi omges av och äter och dricker. Medicinen är ju nödvändig, inte tu tal om det. Men det gör ju inte saken bättre för det. Man vänjer sig. Boken ska jag läsa, tack för det tipset.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.