Forbrukslån 20 År | Peliläppäri | Beste Kredittkort 2018 | Bytte Strømleverandør | Boligalarm | Sykkelforsikring | Mobilselskaper 2018 | Varmepumper
BörjanfunderingarSaker man gör

Men jag är nöjd.

Still image from the movie "När Kapten Gr...
Image via Wikipedia

Det är inte svårt att vara mig. För mig går det faktiskt av bara farten. En del skulle nog krypa ur skinnet om de vore mig. De skulle bli tokiga av den låga farten, av att inget speciellt händer. Bristen på stimulans. Men jag är nöjd.

Efter att i så många år jagat något utom mig så har jag kommit på att jag gillar sakta lunk. Det är så jag måste leva mitt liv utan att bli totalt knas. Så jag strövar mellan mina rum, dricker lite kaffe här, röker en cigarett där. Går ut med hunden, tänker rätt mycket. Känner ännu mer. Lite trasig termometer liksom.

Resten av mitt liv ska jag leva på samma sätt. Kanske inte lika sakta som jag levt de senaste åren, men det var för att bygga upp mig, för att varsamt limma ihop de delar som slagit i golvet och splittras i tusen delar. Den enda frågan är: vad tusan ska jag göra?

Jag sitter på Arbetsförmedlingens hemsida och skriver in mig. Det är ju de som håller i rehabilitering nu för tiden. Jag tror alla vet vad jag tycker om det vid det här laget så jag ska inte mala om det märkliga i att söka jobb när man redan har det.

Så jag sitter där och sammanställer utbildningar och arbeten. Finner att det var värst vad jag hållt mig igång i många år. Inte undra på att det blev fel i sista änden. Först 190 km/h för att sedan köra rakt in i väggen och sedan bara krypköra.

Under alla den där tiden har jag hunnit bilda tre familjer. Fyllt alla familjeluckor med kortare förhållanden. En massa misslyckanden som lagt sig i rad och ständigt pockar på det dåliga samvetet och skammen.

Det är märkligt att tänka på det där, allt från jobbet med att lasta där på lastbilar vid en gummifabrik, arbetet på labbet på en annan gummifabrik. Alla år som timanställd, då när man aldrig, aldrig någonsin sade nej till arbete. Utbildningen på högskolan, arbetet som sjuksköterksa, som enhetschef och som sjuksköterska igen. Allt detta medan jag allt mer krackelerade. Så jävla dumt.

Så nu sitter jag 25 år för sent och funderar på vad i helvete jag vill bli. Att jag vill skriva vet jag ju redan. Men vad ska jag försörja mig på? För jag vet ju att jag aldrig kommer sälja något skrivet som drar in några stålar till hundmat och ketchup i kylskåpet. Så vad göra?

Jag har en gedigen utbildning inom omvårdnad. Ska jag fortsätta med det yrket? Sällan, aldrig och inte alls. Den dörren stänger jag. Det sliter på en person som inte kan säga nej. Det förtär någon som känner sig så maktslös som jag gör när människor mår dåligt vad jag än kan göra för dem.

Skriva och dra in pengar på ett sätt som gör mig nöjd med livet. Vad i helvete ska jag bli? Vaktmästare eller parkarbetare känns rätt på något sätt. Utearbete. Inte farligt mycket som man kan ställa till med. Slippa vara rädd när man går hem att man missat något viktigt. Sociala kontakter, för jag är rätt duktigt på det där. Men inte för mycket. Fritt men inte ensamt.

Just nu känns det bäst. Faktiskt känns det riktigt lockande. Skotta snö på vintern och påta i jord på sommaren. Eller skruva i lampor och hålla ordning på luftsystem. Något sådant. Det är nog det jag ska sikta på.

Känns det som just nu. Precis nu. Jag vet ju att om två timmar så tänker jag annorlunda, men man måste ju börja någonstans.

 

Men jag är nöjd.
Den där gamla pålen skulle jag kunna vakta.

 

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

3 × två =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.