Mitt bipolära jag.

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I have to live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

Åren jag förlorat.

Jag har alltid varit annorlunda. Med alltid menar jag så långt tillbaka jag minns. Jag kommer ihåg hur jag som 5-åring satt på golvet i vår lägenhet och lekte med bilar som jag körde, parkerade och hoppade över de parkettstavar vi hade på golvet i det lilla vardagsrummet. Jag var helt, säger helt, inne i leken.

Det var på lekis jag verkligen förstod hur annorlunda jag var mot de andra barnen. Jag dagdrömde, satt och tittade ut genom fönstren och glömde av vart jag var. Fröken eller de andra barnen väckte mig ur mina drömmar rätt så brutalt. Speciellt de andra barnen. De var inte snälla, barn är sällan det.

Kroppen ville hela tiden vara någon annanstans. Mina fingrar har alltid trummat fram takter på skolbänkar och mina ben. Ett av mina barn sade en gång, för inte så länge sedan, efter att vi åkt buss till mitt hem: du sitter alltid och trummar på väskan förstår jag. Ungdomar ser sådant.

Min före detta svärmor kommer fortfarande ihåg mig som en glad människa som aldrig kunde/kan stå still. Fötterna går sin egen väg medan kroppen vill åt ett annat håll. Jag trampar, stampar till en ohörbar rytm. Aldrig stilla, alltid på väg.

Jag misstänker att mycket av min ångest kommer sig från att jag inte kan gå vart jag vill under möten, i hissar, på bio eller på en restaurang. Man måste sitta stilla och ärligt talat, jag fixar fan inte det.

Skolgången var en enda Golgatavandring där jag slogs mot både lärare och mobbande elever. Jag kunde för mitt liv inte ta till mig skrivna eller muntliga anvisning och matten var för mig helt oförståelig. Märkligt nog lyckades jag få rätt hyggliga betyg, hyggliga för mig alltså.

Jag gick genom en helt meningslös gymnasietid och arbetade i 12 år med arbeten där jag kunde dagdrömma eller flamsa omkring. Det var först när jag läste till sjuksköterska på högskolan som jag kom på att jag hade läshuvud. På det högskoleprov som ledde till utbildning fick jag 1,5 med bäst poäng på mattedelen. Någonstans inom mig fanns förstånd och klokten som gått mig förbi total i så många år.

Men det är inte så märkligt att en person som är bipolär med ADHD kan gå igenom en utbildning med bra betyg eller en massa MVG. Så länge utbildningen är intressant för personen. Vi är ju sådana, vi kan koncentrera oss enormt på ett ämne om det roar oss eller intresserar oss. Är det däremot en för oss tråkig utbildning går den oss helt förbi.

Otåligheten som driver mig ingenstans.

Att stå i kö är fortfarande ett helvete. Jag måste vara fullpumpad av lugnande eller alkohol. Vissa dagar går det alldeles utmärkt, jag dagdrömmer mig då framåt i kön. Andra dagar vill jag bara skrika åt kassören att skynda på, FÖR HELVETE SKYNDA PÅ!

Här hemma i mitt hem går jag rastöst mellan köket och vardagsrummet. Att titta på en film är en näst intill omöjlighet. Jag tittar i 5 minuter, pausar, går ut i köket, röker, städar diskhon, bloggar, sedan tittar jag på 5 minuter igen av filmen och upptäcker att jag inte kommer ihåg vad jag sett så jag får spola tillbaka 3 minuter. Häomveckan skulle jag titta på den senaste Indiana Jones-filmen. Det tog mig 14 dagar ungefär att se på hela filmen.

När jag var liten och ungdom flydde jag in i böckernas värld. Jag läste bok efter bok efter bok. Helt fast i andra världar. Borta från resten av världen. Nu kan jag knappt läsa alls. Det är bara när det är en väldigt bra bok jag kan läsa. Men då sträckläser jag hela boken från pärm till pärm. Återigen helt fast i andra världar som jag sedan kan dagdrömma om.

Skriva på bloggen eller på mina böcker går däremot alldeles utmärkt. Då är jag återigen inne i en annan värld. Visserligen finner jag att mina ben lever sitt egna liv, men det spelar ingen roll. Däremot kommer jag aldrig för mig att göra något av alla mina texter. Drivet att ”lyckas” med dem tar mig inte längre till att då och då skicka dem hit eller dit. Men jag är alldeles för fladdrig för att komma längre.

Att misslyckas med livet.

Ett tag var jag chef och det innebar ton med papper och timmar och återigen timmar av möten i stängda konferensrum. Det höll på att ta livet av mig, bokstavligen. Att sköta en budget, att läsa dokument, att sitta på möten, var för det mesta omöjligt. Jag som inte kan koncentrera mig på något som jag tycker är lite tråkigt mer än några minuter, läste eller skrev papper utan att se vad det stod.

Jag läste i några minuter, tog en promenad runt arbetsplatsen, gick tillbaka till mitt kontor och hade redan glömt vad jag skulle göra där. Rastlösheten drev mig till att kasta mig själv mellan allt på en och samma gång. Där mina kollegor kunde sätta sig in i budget eller dokument så var det mer eller mindre omöjligt för mig. Att dessutom få lite gjort, att städa undan uppgifter gick inte. Jag kom aldrig ikapp, jag fick lägga undan saker och börja på en annan för att inte rastlösheten skulle dyka upp och driva mig på ännu en promenad runt lokalerna.

Det hela skapade en onödig stress som fick mig att vara sömnlös i nätter i rad för att sedan somna stående mer eller mindre. Mina barn som kom till helgen vande sig vid en pappa som drack öl för att kunna varva ner och sedan sov jag, deras far, hela helgen med undantag för några timmar här och där.

Så jag hade dåligt samvete för mina kollegor och medarbetare, mina barn, min mor, mina vänner. Jag blev elak och sur och eländig att leva med. Jag hade redan några år tidigare utvecklat en elakhet mot mina närstående bara för att jag var så förbannat trött jämt, för att jag kände att man pressade mig, att man ville se mig nykter och utanför sängen eller datorn. Elak, trött, förtvivlad. Så blev min tillvaro. Alla flydde det sjunkande skeppet och kvar stod bara en livrädd kapten. Jag.

Den stora upptäckten.

Efter att i 20 år ha brottats med återkommande depressioner, märkliga förhastade beslut, en oförmåga att beräkna tid och kalkelyxi, dåligt omdöme och märkliga händelser och en enorm, säger enorm, ångest träffade jag äntligen personer som satte fingret på den ömmande punkten. Min terapeut och min läkare var överrens med mig. Jag är bipolär och min läkare förklarade att ADHD och bipoläritet går hand i hand.

Nu är jag rätt medicinerad för min bipoläritet. Jag har begärt en ADHD-utredning som allra mest troligt ger mig en ADHD-diagnos och kanske, om det behövs, rätt medicinering. Jag har upptäckt att min brist på koncentration i vardagslivet gör mig beroende av strikta rutiner. Mina saker måste ligga på rätt plats för att jag ska hitta dem. Annars är jag helt villrådig. Mycket av min tid går åt till att leta efter saker. Finns de inte där de ska så hittar jag dem inte helt enkelt. Nycklar i rätt ficka, tändare i rätt ficka, mobil i rätt ficka, cigg i rätt ficka. Annars står jag och letar hysteriskt efter plånboken när jag ska betala.

Allt det där som jag inte förstått i mig själv fick ett nytt skimmer när jag upptäckte det där. Som att alla bitar föll på plats bara den där stunden jag satt hos läkaren. När jag kom ut grät jag över att det tog så lång tid att upptäcka det där. Över all bortslösad tid. Sen ringde jag halva världen och skrattade, tjöt, pratade och pratade i ren glädje över att förstå mig själv och att äntligen fått en framtid. De där sjukdomarna har drivit mig till ensamhet och alkoholism. Ensamheten eftersom jag varit rädd för att förstöra varje relation jag har haft eller för att människor jag älskat tröttnat på mina ständiga utbrott, alkoholismen som botemedel mot min ångest, den ångest som hindrat mig från att göra så mycket. Den ångest som ibland drivit mig till att ligga naken på ett golv i en mörk toalett bara för att stå ut att leva. Den panikångest som nästan tagit död på mig.

Nu kan det reta mig att medicineringen tagit bort små bitar av min kreativitet, att jag glömmer ord som jag ska säga i en mening. När jag skulle skriva ”rutiner” här ovanför så försvann ordet för mig först. Jag var tvungen att gå till köket och röka innan jag kom på ordet. Men det är ett litet pris att betala. Folk får väl tycka att jag är märklig som tystnar mitt i en mening. Men va fan, jag har ju alltid varit konstig. Jag har vant mig.

Nu har jag bara framtiden att leva och det är inte så illa. Inte så illa alls.

Nu.

Jag har fortfarande ett enormt behov att vara ensam. Ensam så att min rastlöshet kan lindras genom att kasta mig mellan allt som sker i livet. Det går inte att leva med människor, ha en relation med människor, om man hela tiden är i rörelse. Jag har det bra med min älskade hund och älskade katt. Hunden är ju bara glad att husse hela tiden gör något, tar promenader eller rör sig i lägenheten fram och tillbaka. Det är bara en spännande husse, även om han sitter och skriver i timmar ibland. Katten skiter blankt i vad jag gör så länge hon får mat och får ligga bredvid min kudde om natten. Hund och katt frigör mitt liv.

Däremot upptäckte jag när jag var på ett motivationshem mot min alkoholism att jag älskar att vara med människor. En av personalen frågade om jag pratade lika mycket när jag var hemma. Yeps kunde jag svara. Jag pratar ständigt när jag möter andra människor. Mässar kallade ett av mina boendestöd när jag hade sådana. Skit samma vad det kallas. Jag älskar ord, jag älskar att använda dem. När jag inte skriver här så får jag ofta höra att jag är så glad och roligt. Humor har blivit mitt vapen och jag har upptäckt att jag är snabb som blixten att använda den när jag kan. Folk skratta med mig nu istället för att skratta åt mig som de gjorde i grundskolan.

Jag trivs med att vara mig själv.

Den lilla pojken
Den vuxne mannen.

 

Många år har gått. Nu har jag med lite tur minst lika många år kvar.

Leve livet.

Enhanced by Zemanta

11 svar på “Mitt bipolära jag.”

  1. Varför är det så skönt att läsa sådant som bekräftar det man själv känt och upplevt? Kuratorn på högstadiet, ungdomsmottagningen och senare psyk ( 2 akutinläggningar och 70 psykologisessioner) har hjälpt mig massor. Visserligen ändå utsatt min omgivning för grava fyllor och självmordsförsök, men sedan jag fick lagt till Voxra för nu 3 år sedan fungerar det mycket bättre för mig. HAr annars lamotrigin och venlafaxin. Provat sätta ut venlafaxinet efter jag hittat balans med voxra, men jag bara tjöt för minsta lilla. En baby som grät, någon som frågade hur jag mådde, även rörd över småupplevelser. Mår ni också extra dåligt efter då ni mått extra bra?
    Genomgick ADHD utredning för ca 10 år sedan men hade bara "tendenser". Efter intelligenstest och samtal med min mamma sjönk misstankarna om ADHD. Mamma kunde ju bara säga att allt varit helt normalt. Hon har inte en susning. Ska inte skryta med hög intlligens för jag brukar föreläsa om alla andra intelligenser som är viktiga; bla kreativa, visuella, andliga, språkliga, logiska, självmedvetenhet osv. Det som kallas intelligens och är medfödd har jag ingen större nytta av. Visst på höskolan men inte i det verkliga livet. Få tighta relationer och upplevelser av natur och musik är det som håller mig kvar på denna planet. Men att sluta dricka och röka får komma framöver. Nu vill jag bara vara i denna ändå ganska stora förbättring jag så fantastiskt fått till mig. Lycka till alla.

  2. Intressant att läsa ditt inlägg. Har själv Bi polär sen länge men funderar på om jag också har ADHD. Fick aggressiva utbrott som liten om jag inte hittade mina nycklar eller busskort. Impulsiv, retade gallfeber på lärare. Det där du skrev om dagdrömmeri och trummande på olika saker. Exakt som jag var som liten, och fortfarande är. Ord och rytmer i huvudet, ständigt en del av mitt liv. Har själv somnat på toan av panikångest flera gånger. Ständigt i rörelse, måste ha mitt space, vara ensam ofta. Pratar mycket när jag väl träffar andra. Fan vad känner igen mig i din text.

    1. Ja det finns otäckt mycket som ställer till det i skallen när man har en hjärna som bråkar med en. Men det är bara att sträcka ut handen och ta emot den hjälp man kan få. En ADHD-utredning kan sitta som en smäck om man har (o)tur.

  3. Själva har jag inte provat Lamotrigin, men en hel räcka andra antidepressiva läkemedel mot min depression och ångest. Flera med "fula" biverkningar och utsättningssymtom, bland annat sertralin. Har flera år misstänkt att jag har någon form av bipolär 2 diagnos, med återkommade depressioner och medicinering med sertralin teva mfl. Känns bättre nu och ser fram emot våre då det brukar vara lättar för mig. Har lagt mycket tid under mina dagar att surfa runt på nätet och läsa om andras erfarenheter av depression, men kanske framförallt erfarenheter av mediciner (det var så jag hamnade här så klart. /P.A. på sertralin
    My recent post Kommentarer till Dina erfarenheter av Matilda

  4. Nej jag inte provat mer än Lamotrigin. Därför undrar jag om du har erfarenhet av andra som kanske ger mildare biverkningar.
    Jag har bara tagit medicinen i drygt ett år (efter att själv lokaliserat vad det var för fel på mig) Cyklotymt temperament hittade jag mig på, vilket med dagens forskning kallas bipolär 2
    Idag bestämde jag mig för att dela upp medicinen, halva på morgonen och halva på kvällen och "jesus kors" vilken skillnad det var med bara en halv. Jag var klarare, nu-minnet fungerade, hittade orden osv.
    Du får ändå gärna berätta om de mediciner du har erfarenhet utav

    /e-k
    My recent post Sommar

    1. Jag är även jag Bipolär II, med blandepisoder är även tillagt. De enda mediciner jag fått närmare specifikt mot just det bipolära är just Lamotrogin. Jag upplever det som att det fungerar bäst om jag tar 200mg på morgonen och 200 på kvällen. Annars blir jag het luddig i tankarna, får svårt att finna ord, big time, blir oerhört glömsk och att jag blir "dum", alltså inte riktigt förstår vad människor säger till mig eller hur jag ska utföra vissa saker, enkla saker, ibland så simpla som hur jag ska knyta skosnörena. Men delar jag upp dosen så blir allt mycket bättre.

      Bara för att nämna en sak som jag gjort när jag varit snurrig är när jag skulle köpa en sådan där tub med tryckluft i för att rengöra datorn och gick fram till en kvinnlig, ung, expedit och frågade om de hade spermaspray. Fan vad jag skämdes 🙂

      Men, jag tycker det är värt det. Efter att jag började med Lamotrigin har jag fått ett nytt liv, ett bättre liv. Kanske, troligen, har det räddat mitt liv. I alla fall har jag, eftersom min ångest närmare försvunnit, inte längre haft någon anledning till att supa kunnat sluta göra just det. Bara där har jag vunnit en enorm vinst.

  5. Varför har du snott mitt blogginlägg? Skämt åsido.. Jag fick för ett par dagar sedan, efter typ sisådär 16 år sedan min första kontakt med psykvården och en uppväxt spenderad i utanförskap, min diagnos: bipolär typ 2. Att det hela började som en ADHD-utredning är väl i sammanhanget ganska intressant att tillägga. Jag kan skriva under på så gott som allt du skrivit här ovan.
    J@vla f@n.. Är arg, besviken, sorgsen, lättad.. Jag har fått en förklaring på det förflutna, men ännu ingen lösning inför framtiden. Tänker mycket på jobb, inkomst, vilken arbetsgivare som skulle vilja anställa mig som har en sådan växlande arbetsförmåga. Växlar mellan att vilja ta tag i saken och att vilja lägga mig platt på marken och vänta på att självdö, men jag är ju alldeles för rastlös för att hinna självdö och alldeles för levnadsglad och full av kämparanda för att skynda på döden.
    Så jag sitter liksom fast här, i mig själv, i limbo. Usch. Nu orkar jag inte tänka på det här mer. Får gå och ta en kaffe till och stryka lite gardiner samtidigt som jag ser på någon serie kanske.

    1. "För rastlös för att självdö och alldeles för levnadsglad och full av levnadsglädje". Lysande sätt att beskriva det hela. Det är ju hela den där snurren mellan känslor som gör att man till slut inte vet varken in eller ut. Precis som du säger blir även jag, pendlar medllan tacksamhet över att hamnat i rätt diagnos men bitterhet över att det tog så lång tid.

      Men att man sitter fast i sig själv är kanske väldigt bra egentligen. Det gäller väl att ta tillvara på det som är bra i en, det man ibland kan uträtta, sedan på något sätt utröna hur man ska lösa perioderna när man är i helvetet."Sådana som vi" kan allt leva ett väldigt gott liv i sista änden. Bara man får lite hjälp på vägen med rätt mediciner och rätt terapi. Jag håller tummarna för både dig och mig!

  6. Fint beskrivet, du är bra med orden!! hade inte tänkt läsa så mycket men var ju bara tvungen att läsa allt. /Maria 

  7. Det låter ju kanon. Det blir en lättnad bara genom att man äntligen kan förstå sig själv, varför saker har hänt, varför man har reagerat på konstiga sätt ibland. Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver! Kram!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.