Min alkoholism

Först. Jag skriver inte det här för att såra eller hänga ut någon. Jag skriver inte det heller för att göra mina barn ledsna. Jag skriver det för att det är sanningen och förklaringen och kanske, kanske hjälpa någon att ta de första stapplande stegen till att bli nykter eller nästannykter. Det är ett helvet, man blir utlämnad och ensam när man kämpar.

Men det är värt det.

Början.

För ungefär 7 år sedan blev jag hemskickad från mitt arbete som sjuksköterska på grund av att jag luktade alkohol och hade glansiga ögon och uppträdde allmänt berusat. Efter det fick jag ta, vad min chef kallade, en time out.

Vid det laget var jag vansinnig av ilska. Jag såg inte det uppenbara. Att man inte kan vara vaken och dricka till klockan 5 på morgonen och sedan vara nykter klockan 8. Jag var fruktansvärt bakfull. På min arbetsplats.

Det hela var ingen som helt ögonöppnare för mig. Jag blev bara arg och sårad över att någon kunde ens tro att jag skulle vara berusad på arbetet.

Från det ögonblicket när jag vandrade hem med gråten i halsen, till jag blev akut inlagd på psykkliniken för närmast alkoholförgiftning gick det ungefär ett år. Någonstans på vägen där började jag inse att jag hade ett problem. Att det var alkoholen som styrde mig och inte tvärtom.

Aldrig någonsin igen var jag i det skick som jag var när jag blev hemskickad. Däremot hade jag en folköl tillgänglig i nära anslutning till arbetsplatsen, en folköl som jag drack så fort min tjänstgöring var över och jag var på väg hem. Annars blev ångesten akut på vägen hem.

Det som fick mig att tappa kontrollen var den oerhörda ångestlindring som alkoholen är. Det går inte att bortse ifrån. Alkohol är en av världens bäste ångestlindrare. För stunden. Sen brakar ju allt loss igen. Än värre än det var från början

Den första gången jag verkligen upplevde vilken underbar ”hjälp” alkoholen var, var ungefär 1996, när jag var 26 år. Sakta men säkert började jag smygsupa hemma. Gå till affären och dricka tre folköl på vägen hem. Jag lärde mig att dricka oerhört fort. En folköl fick jag slutligen i mig på möjligen 5 sekunder. Efter 5 minuter så sjönk den ångest jag haft sedan jag fick min första panikattack i juli 1991.

Nu inser jag ju att problemet är större än vad jag är. Nu arbetar jag aktivt för att lära mig att inte dricka. Att hitta andra verktyg. Men det är svårt när jag fortfarande slåss mot min generella ångest och mina depressioner. Det är så lätt, så oerhört lätt, att ta den snabba vägen och känna sig som en människa igen. Jag dricker oftast folköl och har gjort så sedan allra första början.

Dricker jag sprit blir jag elak, dricker jag vin blir jag mest bara trött. Dricker jag starköl blir jag för fort full. Folköl är min grej. Det är bara det att det är mer alkohol i den där burken än man kan tro. Det är ungefär 4 cl alkohol i en folköl. Som en snaps.  Kan man då dricka 18 stycken på en dag så kan ni själva räkna ut mängden alkohol i det.

En liten, liten ögonöppnare var när min dåvarande svärfar skulle lägga in något i hanndskfacket i den bil jag ägde och en folköl låg där. En sådan jag tänkt dricka i garaget när jag väl kom hem. Just då var det bara pinsamt. Nu efteråt är det lika pinsamt. Det gör dessutom ont.

Alkoholen fungerade även som rena rama sömnmedlet. Jag hade då oerhört svårt att somna. Nu vet jag ju att det beror på min bipolära sjukdom. Det som förr kallades manodepressiv. Jag kunde vara mer eller mindre vaken i 3-4 dygn. Rekordet är 9 dygn. När jag däremot var deprimerad så sov jag så fort jag bara kunde, så länge jag bara kunde. Drack jag däremot kunde jag sova även under de perioder jag var mer eller mindre manisk.

Det är bara en liten grej med det där. Att vara manisk innebär, bland annat att omdömet sviktar. Parar man dessutom ihop det med alkohol så blir det en coctail av lögner, svek, utbrott, återigen lögner och märkliga beteenden som att köpa saker jag inte hade råd med. En gång köpte jag en soffa på myrorna men hämtade den aldrig. Jag kastade mig in i relationer jag kanske inte trodde på men just då verkade det helt ok, till och med lockande. Jag blev helt opålitlig.’

Det är så många resor, så många utflykter, så många löften jag förstört. Mitt egna bröllop blev en katastrof. Jag drack och drack och drack och ändå var min ångest och rädsla så stor att jag till slut sprang ifrån allt och lade mig i en trappuppgång för att sova.

Jag blev brutalt väckt av en polis. Efter en massa, väldigt massa, förhandlingar och böner fick jag återvända till mottagningen.

Natten var en ändlös radda av misstag och dumheter och konstiga saker och minnesluckor. Där det borde bo ett vackert minne i mitt hjärta finns det bara, ingenting. Det är en stor och rejäl minneslucka. Men tydligen fortsatte jag dricka allt jag fann.

Jag fann mer än jag borde. När vi sedan åkte hem från hotellet så var det meningen att vi skulle städa den lokal där vi hade mottagning. Det slutade med att jag upprepade gånger försökte sticka en kniv i mig men som tur var så var min väst och kavaj för tjocka och kniven för slö.

Senare på kvällen, när jag återigen drack allt som jag kom åt så steg två av mina vänner in i sovrummet där jag stod och drack en liten flaska vin, allt för att stilla ångesten, stilla begäret efter att känna mig värdig som människa. För det är ju så det har fungerat för mig.

Jag har aldrig, fel, nästan aldrig, druckit för att bli full utan för att känna mig ångestfri som alla andra. Det är bara det att jag inte har den nödvändiga ventilen som de flesta har, den som de kan stänga när det räcker. Jag hamnar fort i en situation där  jag dricker för att stänga ute, döda, ångesten, men den återkommer sju falt på grund av att jag är bakfull och så blir det ett evigt hjul som svart och vasst snurrar allt fortare.

Mina två vänner tog resolut flaskan från mig, varsin arm på vardera sida av mig fattade bestämda tag i mig och efter en resa som jag kände var en resa till helvetet. När resan var över kom vi till psyk. Det jag fruktat i så många år. Till slut inkastad i Gökboet. Jag hade ju gått praktik där som sjuksköterskestundent och visste hur en del personal talade, tänkte, med avsky gick förbi de som var sjuka.

Det tog ett tag, en evighet, innan jag blev inskriven efter ett kort samtal med en stressad läkare. Jag kommer bara ihåg hur jag sprang, sprang och sprang runt en vändhållplats utanför ingången, medan mina vänner stod beredda att stoppa mig om jag skulle springa iväg. Men jag visste själv att jag behövde hjälp.

Någgonstans där, mitt i språnget, förstod jag äntligen att jag var sjuk, att jag är en missbrukare. Att jag inte klarar av att dricka. Att alkoholen blivit som en hydra med tusen och tusen huvuden som jag helt enkelt inte klarade av att hugga av och döda varelsen som bodde i mig, i min själ. Den som styrde allt jag gjorde, den som fick mina nära och kära att tyst gråta, den som gjorde att jag låg på golvet i muskelkramper. Inte som EP, mer som en reaktion på all vätska jag fick i mig dag ut och dag in.

Det var en varelse som gjorde att mina barn aldrig kunde lita på mig, som gjorde att jag sprang ifrån tusen och tusen igen löften. Det var lite som att vara tre varelser på en och samma gång. Jag själv, den Jonas som en gång var en som min mor säger ”glad skit”, ångesten och depressionerna som till stor del var en del av mig, som hade tagit över mig, sen var det alkoholen kvar. Ångesten och depressionerna och alkoholen var de som bestämde min väg i minsta mikrosekund . Av mig själv fanns bara ett skal kvar.

Det var ett skal jag inte längre brydde mig om. Jag struntade om jag levde eller inte. Jag ville inte längre vara med. Men det var lite som Woody Allen en gång sade, ”jag har inget emot att dö, men jag vill inte vara med när jag gör det.” Ungefär så.

Jag och alla andra missbrukare.

Jag förstår dem. Knarkare och alkoholister. Jag är ju en sådan själv. Jag själv har litat på alkohol och förskriven medicin så länge, bara för att få lite frid. Förutom benso, för det är jag rädd för. Att fastna i sobril eller stesolid-behov är hopplöst. Jag har sett det så många gånger. Människor som måste öka dosen hela tiden, människor som till slut inte överlever utan sina lugnande.

Själv har jag ”bara” min theralene som jag får i form av alimemazin och lyrica. Det är egentligen barndoser jag ta av dem, förutom ibland när jag är så trasig så att jag bara måste få frid, om så bara för någon timma.

Men som sagt, jag förstår alla som fastnar i droger och alkohol. Själv är jag ju fullfjärdad alkis. Inte beroende, men missbrukare. Jag använder för mycket och för fel anledning.

Det handlar oftast inte om att ha roligt eller festa. Det handlar om att klara vardagen. Överleva varje dag. Själv så har alkoholen på något märkligt sätt räddat livet på mig. Då när jag desperat försökte hålla ihop mig. Men sen rasade givetvis räddningen och blev en fälla jag fortfarande brottas med. Även om jag inte alls är i närheten av att dricka som jag tidigare gjort. Nu kan det gå dagar innan jag dricker. När jag dricker kan jag sluta.

Så vad hände? Troligen beror det på att jag mår bättre, inte bra men bättre. När ångesten lättar så har jag inte längre behov av alkohol för att stå ut. Innan så måste jag lugna mig innan jag åkte buss eller stod i en kö i affären. Det kunde jag bara inte göra helt nykter. Så många gånger jag bara gått ifrån en kö, bara lämnar korgen och gått. För att jag inte pallade att stå still överhuvdtaget.

Man blir inte fast i ett beroende utan anledning. Ingen vill vara missbrukare. Ingen mår bra av det. Inte de där alkisarna som gett upp och sitter på parkbänkar, skiter ner sig och bara kan lita på de andra på bänken, även fast även de polarna svikit så många gånger.

Själv så har jag aldrig varit så alkoholsönder. Jag har oftast suttit hemma och druckit. Ensam och i trygghet. Jag har aldrig skitit ner mig, jag har oftast skött hygien och bytt kläder varje dag. Jag har oftast gått rakt. En gång sade en av mina kontaktmän på beroendekliniken att den inte kunde se att jag var full. Det luktade bara lite alkohol om man kände efter ordentligt. Ändå hade jag 3,5 i promille när vi mätte.

Men den gången hade jag redan bestämt mig för att sluta. Det var därför jag sade att jag druckit. Jag gick dit och slutade låtsas. Jag blev vettskrämd av promillehalten. Jag bad om hjälp, för första gången bad jag om hjälp.

Sedan dess har konsumtionen ständigt sjunkit. Målet är att den sjunker så lågt att jag själv kan flyta. För jag orkar inte dricka mer. Jag vågar inte dricka mer.Jag vill inte finna mig själv på den där bänken.

 

Forts följer.

Enhanced by Zemanta

9 svar på “Min alkoholism”

  1. jag har älskar alcohol, men jag sköter det. drick aldrig för 18:00 och inte efter 01:00. Sköt maten för fan, och gå aldrig ut….

    1. Ja det fanns en tid när jag kunde ha ordning på det där. Men lite blev mer och mer blev mest och mest blev… fel.

  2. Hej !

    Snubblade in här när jag satt bläddrade om ett av mina favoritämnen, …alkohol.

    Och började läsa lite, och fortsatte läsa, dels för att du skriver bra, givetvis.. 🙂

    Men också för att det kändes igen. Har varit (nästan) helt vit i 2,5 år. Panikattacker har jag haft i 15 år, det är inte lätt nåt av det, men man kämpar ju på.

    Fortsätt skriva

    Mvh Roger

    1. alkoholen kan både bara en vän och en fiende i samma andetag. Grattis till din tid som vit. Det är bara räkna dagar varje gång innan man somnar. Du ska vara förbannat stolt 🙂

      1. Ja man vill ju gärna stoltsera med vad man klarar av, men tyvärr så är ju folk runt omkring inte direkt imponerade, Okunnighet och ofta ovilja att förstå. Dricker gör ju alla, så man har ju blivit nån slags kuf…….

        1. Jovars är det så. Att inte vara av drickande art ses lika märkligt som att inte vara andandes. Konstigt i en värld där alla påstår sig ha full koll på alkoholen men inte provar sin övertygelse någonsin.

  3. Har själv haft depression och panikattacker

    Så jag vet vad du pratar om.

    Jag har emmellertid

    Klarat mig från alkoholism

    Känner med dig och försök att hämta styrka och ta hjälå

    Från vänner som bryr sig

    Styrkekram Linda

    1. Det är märkligt att en del ska straffas så hårt av livet. Panikattacker färgar hela livet, tar över. Så jag tackar oerhört för stödet.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.