Lögner och livet under ytan.

Någonstans måste det ta slut. Någonstans tappar man ordningen på alla lögner. Man trasslar in sig allt mer i lögner och påhitt och frånvaro från det äkta livet. Man lever i någon sorts evig skugga. Eller i all fall jag. Så blev det, var det, för mig. Till slut hittade jag inte ut på egen hand.

Åratal av terapi, prat och tankar så blev jag medveten om hur meningslöst ett liv är om det ständigt vilar på ett fundament av lögner. Men det är svårt, så oerhört svårt, att släppa greppet om påhitten. Att se sig själv i vitögat och inse att man måste leva ett annat liv än det man befinner sig i.

Nu har jag tagit beslutet, nu är jag lugn, som KENT sjunger om. Nu när jag verkligen släppt greppet om min egen bräckliga existens och börjat förlita mig på att människor tycker om mig för den jag är, att jag inte behöver vara rolig ständigt och jämt, att jag får vara sur eller ledsen, att jag inte längre behöver hålla en falsk fasat, så behöver jag inte längre ljuga.

Jag lovar, det är som att en skärm lyfts bort från min himmel och jag kan äntligen se och värmas av solen. Det är så många lögner jag skyddat mig med och jag inser att jag inte längre har ordning på dem. Så jag gör mig av med dem. Det är jag skyldig mig själv och alla runt omkring mig. Det är ett måste för att jag ska finna ett liv som faktiskt är värt att leva och som jag själv kan var stolt över.

Men det fanns en tid, inte alls på något sätt avlägsen, då jag var inne i en mörk tunnel, murad och färdig, av lögner och hitttepå. Jag såg det som nödvändigt att vistas därinne, för att jag skulle få leva det liv jag trodde var nödvändigt för mig.

Problemet är ju att det var lite så. Om jag inte hade kunnat dricka bort min ångest hade jag nog dött för länge sedan. Alkoholen var först min vän. Den smekte bort alla spänningar, hjälpte mig att somna, hjälpte mig att åka buss eller vistas bland folk, att kunna stå i kön på ICA eller överhuvudtaget våga ta klivet ur sängen.

Det är ju så. Alkoholen är en världmästare i att fånga och ta bort ångest. Vi kan inte komma ifrån att det är så. Men mästaren har ett pris. Beroende och skam i länga loppet. Skammen göms under en väv av lögner, tills den nästan inte syns, bara anas.

Därinne befann jag mig, i år efter år. Det var först när jag en gång legat på avgiftning och senare i fyllecell för första gången i mitt liv som jag började känna att något växte i mig. Det växte sig till slut så starkt att jag vågade börja slita loss den där väven av lögner. Det som växte var jagkänslan. Den som driver människan framåt. En känsla som är djupt rotad i sanning och frid. Den får mig att bära mitt huvud högt, den hjälper mig att säga nej till människor när jag känner att jag inte klarar det de frågar om eller begär av mig. Ordet nej har annars varit något jag skyggat inför. Rädslan för ordet botades med mer alkohol.

Det är nu 7 år sedan jag låg på den där avgiftningen, fylld med sömnmedel och ångest och rädsla och trötthet, en enorm trötthet som kom sig av oändliga nätter utan sömn och eviga lögner om huruvuda jag var full eller inte. I 5 år hade jag då druckit mig berusad mer eller mindre varje dag. Somnat med hjälp av öl, vaknat med hjälp av öl, levet av öl. Öl var min baneman och min härskare. Jag såg det bara inte. Jag förstod inte faran med att leva så. Jag trodde mig inte ha något val.

Tiden efter tiden på psyk var vidrig. Först fick jag enorma ångestattacker bara av att gå ut, ut ur lägenheten. Ut i livet. Jag drack och jag drack och jag drack. Dessa eviga folköl som fick mig att svälla upp 30 kilo på 3 månader när jag fick en medicin som hade viktökning som biverkan. Jag drack enorma mängder öl och drack upp enorma summor pengar. Hela tiden inne i en enorm lögn. Lögnen inför mig själv att jag hade koll, att jag visste vad jag gjorde. Att de som påstod annat var dumma i huvudet och att jag på min upphöjda plats långt över alla andra hade järnkoll på vad jag sysslade med. Jag botade ju bara min ångest.

Ljuga för mina barns mödrar. Smygsupa i köket när den minsta lagt sig. Storsupa när alla barnen lagt sig. Bara folköl. Hela tiden folköl. Men som sagt, en folköl innehåller 4cl 40% sprit. De där ölen som man kan köpa i vilken livsmedelsaffär kan vara en dödsfälla om man är svag eller sjuk som mig, som jag var. Som jag är.

Till slut tappade jag greppet totalt. Låg på en madrass i en övergångslägenhet i Viskafors, i en lägenhet utan tavlor eller gardiner eller liv förutom en stackars katt som fick se sin husse allt mer glida ner mot evigheten.

 

6 svar på “Lögner och livet under ytan.”

    1. Tack och kram tillbaka 🙂 Jo, tyvärr är vi förbannat många som delar upplevelser och liv som är väldigt lika. Alla på olika sätt, men med gemensamma nämnare som dyker upp lite titt som tätt.

  1. känner igen mig i en hel del i de du skriver 🙁 underbart att du kämpat på som du gjort. själv har jag knappt börjat…va upp på psyk igår å behövde bli inlagd, men idioterna skicka hem mig med mediciner som jag missbrukat nå styggt och fått hemsk abstinens på, med orden- det är ditt fel, som missbrukar droger….??ja de va bara en bråkdel av allt idiotiska som kom ur munnen på dem, och sk. överläkaren verkade helt väck, kunde knappt prata??? sen skriver dem ut recept på medicinen oxå??? tidningen eller anmälan är frågan?? jag är fan ajälvmordsbenägen för ja mår så skit. vill ju få hjälp å må bra nu när ja ska bli farmor!!
    kram

    1. Det verkar som att jag har haft sån jävla tur i mina kontakter med psykvården. Förutom när jag blev akut sjuk alldeles i början av mitt fall. Då upplevde jag ett totalt förakt från personalen, ett som helt plötsligt slog över till fånigt gott bemötande när det framkom att jag är sjuksköterska. Hyckleri in masse. Men sedan dess har jag som sagt haft tur. Utan den hjälpen hade jag nog varit död nu. SÅ ett liv har de sparat i alla fall.

      1. Samma erfarenhet, tyvärr.

        När personer som dessa behandlar "patienter" som boskap inom sin skyddade sfär och i ren rutin, då är det inte mycket skillnad i vilken instans de sitter.

        1. Ja inte känner man sig duglig eller värdig när man försöker spegla sig i dessa människor som ställt om sina själar till autopilot i sina yrken.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.