Min panikångest

Läckö slott in Sweden.
Image via Wikipedia

Vi var på väg från Läckö slott. Det var sommaren 1991 och än så länge hade jag inte upplevt ångest. Inte riktig, inte på liv och död. Visst var jag rädd för saker, döden, höga höjder, ormar. Men inte mer än någon annan. Det var rationella saker att vara rädd för.

Vi åkte i min metallicblå bil, den första jag ägt. På slottet som jag besökte för första gången var det en utställning om familjen Bernadotte. Det var inte för att jag var rojalist jag sprang omkring som förtrollad i den historiska miljön, iväg från de andra 3 i vårt sällskap, iväg från min nästan nyfödda äldsta son. Men historiens vingslag fångade mig som i ett järngrepp.

Jag var 21 år, hade nyligen muckat från 12 månader som bataljonssignalist i lumpen. Jag var arbetslös efter att  gummifabriken jag arbetat på lagt ner precis innan min lumparperiod. Jag var nybliven far. Det fanns mycket att oroa sig för men jag märkte nog inte hur orolig jag var. Det gör jag sällan nu för tiden heller. Det liksom ligger och puttrar i bakgrunden medan jag tänker mitt vanliga ”det löser sig”.

Efter alla de där stegen i slottet drack vi kaffe i en servering precis före ingången till slottsmurarna. Jag drack min vana trogen kopp efter kopp. Det var koppar tunna som fjolårslöv där kaffet vilade precis innanför handen. Koffein som sprudlade i mitt blod.

Sen hände det som förändrade mitt liv troligen för hela min livslängd. Det som fått mig att slösa bort min tid i sängen, det som fått mig att dricka oceaner av alkohol. Det som förstörde så många år.

Min första panikattack.

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.