Min stege och jag. En saga om att bli frisk(are).

Kaffet från perkulatorn är hett och gott. En gnutta mjölk i sen sitter jag vid mitt köksbord, läser GP och har det rätt så underbart. Vissa dagar. Förr fanns det inga dagar alls, allt var bara natt och mörkt. Det var vinter i mitt hjärta även om sommarens sol sken in genom mitt takfönster.

Någonstans, någon gång, någonstans, hände det något. En liten stund i livet som betydde att den halkiga banan nedåt jag for på byttes till en mödosam klättring uppåt. Det är oerhört lätt att fall när man kommit till den punkt där man inte längre bryr sig om vare sig själv eller andra. Det är vansinnigt svårt att klättra upp igen. Man får ta det steg för steg uppför en brant stege.

Den där lilla sekunden där jag tog slut, bestämde mig för att falla eftersom jag inte hade något annat val, vände hela mitt liv upp och ner. Jag fann mig själv i sängen sovandes så djupt att jag sov även när min kropp rörde sig. Som för att ta igen alla vakna nätter och dagar. Tröttheten var total. Den började så smått redan innan  den där dagen när jag bara lade ner min stolthet och gick hem från jobbet mitt i arbetsdagen.

Så blev jag totalt passiv. I en säng med tvn på utan volym. Bara bilder som fladdrade förbi helt utan ordning eller min eftertanke. Letargi och livströtthet. En önskan att förstöra mig själv. Att utplåna allt som var jag. Ingen önskan om ett annorlunda liv längre.

Sedan dess har jag sakta klättrar. Ibland utan att ens vara medveten om det själv. De sista åren däremot har jag känt av att jag sakta och försiktigt befunnit mig på en allt högre höjd där atmosfären varit allt mer klar, luften varit lättare att andas. Att hoppet, det välsignade hoppet, återvänt.

Jag klättrar fortfarande. Friskare än den dag jag gick hem. Men långt ifrån frisk. Långt ifrån vacker eller lycklig. Inte alls stolt, inte än. Men nu vet jag vad jag vill göra med livet. Nu vet jag vad jag inte vill. Nu för tiden känner jag mig själv. Jag och mig har blivit den samma.

Så jag fortsätter väl klättra.

Elden i mitt hjärta brinner allt starkare.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.