Låne Penger uten Sikkerhet | Soundbar | Billig Kredittkort | Historiske Strømpriser | Beste Boligalarm | Forsikringsselskaper | Billigste Mobilabonnement 2018 | Hagestell
funderingar

Mitt sakta förfall.

Min mamma är sjuk. Sjukdomen heter ålderdom.

Det finns inte längre någon plats för henne i världen. Ingen annan än jag behöver henne egentligen och varje gång min mobil ringer och det är skyddat nummer stålsätter jag mig för det oundvikliga. Vi har bråkat, gud vad vi har bråkat, men bakom den där hårda fasaden hon ibland (ofta) har så är hon vacker i själen som vilken ängel som helst.

Jag själv har smittats av sjukdomen. Åldern pockar tyst på mig. Värk, värk överallt. Den Helande Maria tror att det är mina tidigare skador som nu visar sig. Ryggen som gick sönder redan på gummifabriken när jag lastade däck, alla år i vården med lyft och vändningar. Alla olyckor. Jag har alltid sagt att jag är gjort av stål, för jag har alltid klarat mig hyffsat hel när jag krockat med bilen, eller när jag blivit påkörd av en taxi så att jag flög över bilen och landade som en trasdocka 4 meter bakom den.

Misshandlad två gånger, ramlat i fyllan och villan, ramlat med cykel, ramlat nerför slänter. Allt det där utan att jag gått sönder. Den enda gången jag bröt ett ben var när mitt nyckelben då jag sprang efter en kille som jag fått för mig var hotfull. Då ramlade jag rakt på axeln och det där benet krasade sönder. Men det är det enda.

Kanske är det som Den Helande tror. Att allt kommer ifatt mig. Jag är beredd att hålla med henne, för jag har ont precis överallt känns det som. Ryggen är en enda sned röra, naprapaten sade att jag är sned i ryggen och bäckenet. Nacken värker konstant, huvudvärken är störande varje sekund. Jag äter Treo för att hålla eländet i schack men det funkar inte så där jättebra. Åldern, jag säger inte att jag är gammal, så klart, det är jag inte. Men något har hänt i kroppen, det känner jag.

Morojag

Det känns ändå fånigt att ens nämna det när mor min haft två strokes och opererat ryggen tre gånger och blivit av med bägge brösten på grund av cancer och dessutom har dålig cirkulation och depressioner. Jag böjer mitt huvud i vördnad för henne för att hon överhuvudtaget orkar skratta längre. Men hon har en viss torr, nästan elak, humor som livar upp varje gång vi är där. Vi har slutat bråka jag och mor. Inga mer hårda ord, inga mer sårande ord, inga mer svarta ord.,

Min egen dödlighet funderar jag över rätt ofta. För det mesta håller jag tonen rapp och rationell när jag pratar med mig själv. Vi bestämmer oss för att döden kommer ju i alla fall så det är lika bra att hålla den kort tills den dyker upp. Det fungerar oftast, även om jag fick den där akuta dödsskräcken jag genomled för någon vecka sedan. Den sitter i ännu. Men det går väl över det med.

Men jag är inte rädd längre. För jag tänker som så att: det som händer det händer. Ändå är jag ständigt livrädd för att något farligt ska hända. Men om det nu är så att ödet styr? Vad spelar det då för roll att jag är rädd? Att åldras betyder att kroppen förfaller,börjar ruttna, celler försvinner eller slutar göra sitt jobb. Lite mer för varje dag. Det märks knappt, utom när de grå håren i tinningarna och på hakans skäggstubb visar sig.

På något märkligt sätt har jag ändå klarat mig rätt bra. För att vara en 43-årig missbrukare, storrökare som äter helt åt fanders enligt varenda diethelvete som de kommer på allt som oftast. Jag borde vara mer fårad, mer märkt. Men kanske har jag ett porträtt på vinden som åldras istället för mig, som Dorian Gray. Skit samma, det enda som kastar en lång skugga är att jag är fet som en gris och lång som tre pannkakor är höga (174 cm). Längden kan jag inte göra något åt, men fetman får jag väl ta tag i.

En sak däremot som oroar mig är den CT-skalle som skall göras. Känner inte för den.,

Men i övrigt? Fan, jag lever, räcker inte det?

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

One thought on “Mitt sakta förfall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

4 × fem =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.