Musiken i mitt huvud

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. WoB skriver:

    Att det är en form av verklighetsflykt är nog sant och visst. Men ändå så är det ett sätt att ta in verkligheten som är oöverträffat. Men jag har nog börjat uppskatta tystnad i små portioner då och då. Mest för att jag misstänker att människan inte är gjord för att leva i ständigt brus liksom. Det borde ju enligt alla prognoser lugna själen att låta tankar fara fritt. Jag över mig genom att gå ut med hunden utan spelare med mig. Det funkar. Ibland :-)

  2. Junie skriver:

    Det är faktiskt nästan läskigt hur beroende man kan bli av musik. När tystnaden blir något outhärdligt, en tomhet som man måste fylla med toner. Verklighetsflykt? Att knappt kunna göra något alls i total tystnad. Tystnad är som… ett hål. Det går ju inte ens att förklara känslan, hur mycket man än försöker. Jag skulle vilja kunna njuta av en ensam promenad utan musik, men det är som att gå i bomull utan slut.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.