När huden vittnar om själens stress.

Jag har sovit i 12 timmar men är lika trött som jag var när jag somnade.

Det är sådant där kaos i mig som det blir då och då. Jag är galet trött men uppvarvad. Vill göra något men tar mig inget för. Igår fick jag väl inte mycket vettigt gjort förutom att jag satte upp en lampa i hallen. Vårt hem blir allt mer vårt. Snart är det svårt att känna igen lägenheten som den var före den där dagen när jag reste mig upp ur madrassen som låg på golvet och bestämde att livet skulle gå vidare.

Före den där dagen så var ju mina dagar bara en enda lång förberedelse inför döden. Jag lät dag och natt vävas in i varandra. Gick bara ut när jag skulle köpa alkohol eller cigg. I övrigt låg jag där på madrassen. Läste tidningar eller glodde stumt in i skärmen på datorn. Jag är långt från den tiden nu.

Höger hand. Vänster ser lika ful ut.
Höger hand. Vänster ser lika ful ut.

Hemmet är ombonat, det ligger en hund i vår säng. Katten, älskade katten, ligger i köksfönstret och drömmer. Kvinnan, Den Helande Maria, är ute för att handla. Stanken av alkoholsvett och cigarettrök är utbytt mot den lugnande doften av nybakt bröd och svala linnelakan.

Visst är det förunderligt att livet kan ta sådana vändningar helt utan att man ens märker det. Små små steg har styrkt mig i förvissningen om att inget någonsin kan vara försent. Jag kan inte påstå att allt det där skett på grund av mitt egna hårda arbete enbart. En del har skett genom ren tur, en del genom andras kärleksfulla omsorg, en del genom ren envishet och visst, en hel del genom mitt eget hårda slit. Ett recept som tillsammans tagit mitt liv till helt andra kvaliteter.

Men ibland så slår sorgen och saknaden och oron och stressen sig igenom all lycka. Det är då jag blir så trött bortom all förståelse. Det är då jag får stresseksem i händerna och de spricker upp i öppna sår. Det enda som gäller då är att smörja med cortison och försöka vila. Det brukar ge sig, med tiden. Men under tiden det rasar i mig hinner händerna vätska sig, det blir små infektioner och har jag riktig otur så blir det varit och bara tröttsamt.

Själen och kroppen är ett och samma kärl. På samma sätt som man svettas när man blir nervös får jag exem när jag blir utmattad. Det värsta är ju att jag inte behöver göra ett skvatt för att bli sådär sönderkörd. De flesta kan nog relativt lätt fnysa åt mig. För jag har ju inget jobb jag kan peka på som kan göra mig trött. Jag har få tider att passa. Jag vet, du behöver inte berätta det för mig.

Men händerna ljuger inte. Jag kan hålla fram dem mot dig och du kan finna dem såriga, vare sig du tror på mig eller inte när jag berättar om att jag är trött och slut.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.