När solen blir svart

Description unavailable

Image by raizo via Flickr

När jag stod i duschen så började jag fundera över det där med sjukskrivningar, psykiska sjukdomar och följderna det får när så många låtsas att de är hemma för andra anledningar är depression, ångest, fobier, sociala svårigheter och problem med mellanmänskliga relationer och kontakter.

Så många ljuger om att det handlar om ryggen, eller knäna, eller migrän eller andra mer somatiska problem. Givetvis, måste jag nog säga så att det inte missförstås, gäller det inte det stora flertalet av de som uppger just sådan krämpor som anledningen till att de går hemma. Men många.

Det är forfarande tabu att prata om psykiska problem. Det är helt ok att vara hemma för en dålig rygg, men är man deperimerad ska man helst inte berätta det och om man gör det så får man vänja sig vid att hela tiden bli ifrågasatt. Då är det lättare att förklara för grannarna att man har en whiplash.

Det där får ju givetvis följder kring hur man ser på sjukskrivningar. För grannarna ser ju en person som går ut med hunden, som leker med barnen, som bär hem varor från affären. Alltså måste den personen bluffat som sina problem. De har de ju gjort på ett sätt. Men bara för att problemen är andra än man uppger är de ju absolut inte mindre. Den där promenaden med hunden är kanske enda gången på dagen man drar på sig kläder, kanske det enda som håller en uppe från att helt enkelt ta livet av sig.

Det är väl en av många anledningar till att man ser på sjukskrivna som en stor flock med bluffare.

Så jäkla synd

Själv har jag nog varit väldigt öppen med mina problem. Mina som även blivit min familjs och mina vänners problem. Jag kände att jag måste berätta för att själv kunna släppa ett tungt bagage. Jag höll i hop mig i så många år på ren vilja att när jag väl blev öppen med mina depressioner, min bottenlösa ångest och mitt missbruk kändes det som att tiotusen ton föll av mig. Det var helt enkelt nödvändigt för att bli frisk.

Men tro inte annat än att jag tagit mycket skit för det. Man blir kallad både den ena och det andra när man är öppen om sådana problem. Det finns gott om människor utan empati i världen. Jag lovar, tro mig. Det räcker att titta på en del kommentarer från “folk” på mina första bloggar. Nu har jag lärt mig att helt enkelt inte släppa fram sådana röster. Inte så mycket för min skull men för att de inte själva ska behöva göra bort sig. För att de inte ska såra alla de som mår så förbannat dåligt att många faktiskt tar livet av sig själva i sin desperation.

Själv har jag gjort två försök att släcka mitt liv. Det var inga rop på hjälp utan den enda utvägen jag då såg för att få några sekunders frid. Även om de där sekunderna råkade bli en evighet så såg jag det som det enda jag kunde göra. För min egen och för att alla de runt om kring mig skulle slippa bördan som var mig.

Nu är jag glad att jag inte lyckades. Oändligt glad. Men så har jag också gått en lång väg och framför allt, klarat av att bli dömd och dessutom fått tid och rätt hjälp att bli starkare.

Det är faktiskt det enda som kan hjälpa en trasig själ. Tid och hjälp.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. LajsA skriver:

    Hittade din blogg av en slump typ men måste säga att det är ett väldigt intressant inlägg!

    Känner igen mig i lite av det som du skriver, att det inte är lika "okej" (skriver okej i brist på bättre ord) att vara hemma och må psykiskt dåligt som att vara hemma och må fysiskt som halsfluss, förkylning eller vad det nu kan vara. Att förklara sig är något man måste göra och där känner jag igen mig, folk vill veta varför man är hemma och ibland känner jag inte att jag orkar förklara just för att personen ifråga kanske inte förstår.

    Kämpa på!

  2. Junie skriver:

    Åh. Du har gjort det igen, skrivit ett sånt där fantastiskt klokt och viktigt inlägg! Så bra att jag gärna skulle vilja dela med mig av det här på fb så fler får läsa, om det är okej med dig? Kram

    • WoB skriver:

      Tack, ibland gnistar det till. Givetvis går det utmärkt att göra det. Kanske kan man väcka någon tanke hos någon. Är ju aldrig fel :-)

      Kram.

  3. puffan78 skriver:

    Sorgligt att det fortfarande är så tabu i detta "moderna samhälle". Suck och stön. Jag blir så trött på alla fördomar.

    Jag är glad att du överlevde och nu kan uppskatta livet.

    KRAM!

    • WoB skriver:

      Jo det är väldigt märkligt att trots att det är så oerhört vanligt med psykiska problem eller åkommor så pratas det väldigt lite om det. Det är som att folk tror att det smittar om man berättar om det, eller att man är smutsig på något sätt. Sen är ju massmedias framställning av problemen ofta kopplade till mördare och banditer och galningar.

      Tack för att du är glad för det. Själv är jag oerhört glad för det jag med :-)

      Kram!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: