Hva er Forbrukslån | Sähkön Hinta | Kreditkort Best i Test | Strømpris | Beste Husalarm | Husforsikring | Billigste Mobilselskaper | Bredbånd
Övrigt

Nittonhundrajävlaåttiofem

80-talet var kass mina vänner. Jag var där, jag satt på första parkett. Född 1970 så upplevde jag 1980-talet som man bör uppleva livet i realtid. Som tonåring. Jag lovar, det finns inget att sakna. Spräckliga kavajer och vida byxor. Skor utan strumpor vilket bara gjorde att skorna stank efter några veckor och på radion lyssnade vi på förbannade Clabbe och rakt över disk. Jag hade en midjekort kavaj i rosa medan min man i världen hade en i tigermönstrat. Min flickvän älskade Thåström och jag gav fingret åt Joey Tempest när jag gick förbi honom i Skene (sic).  Jag Älskade varje kvinna som jag dansade med och runkade åt Samanta Fox. Vem fan visste att hon var läbba då? Fast hade det gjort någon skillnad?


 


Men även då fanns skogen, löven, solen som sken in mellan tallarna och granarna där vi gömde oss med våra stulna öl och två flaskor billigt vin. De står kvar, de flesta tallarna, de mesta granarna, när jag letar efter det som var jag, det som var vi.


 


Vi är splittrade nu. Någon har jag sett i tidningen. Någon har gift sig, någon har fått barn. Någon har en blogg. Någon är död. Själv har jag levt varje dag efter min 25-års dag på övertid. Det var då jag fångade en taxi med min skalle. Ett ärr i pannan och ett lika långt har jag i bakhuvudet. Jag reste mig upp fast alla sa åt mig att lägga mig igen. Jag har ett huvud av plåt. Tydligen. Jag överlevde. Men bilen var kass efter mötet med min skalle (Sic igen). Sedan dess har jag blivit sparkad i skallen två gånger (jo jag vet, det är två gånger för mycket men jag har svårt att hålla käft när någon dummar sig). Stålskalle.


 


Första gången var min före detta fru med på akuten. Som en ängel. Som min ängel. Som den väg jag borde gå.  Som ett minne den där gången i 1986 parkhallen när tre killar gav sig på mig för att jag pussat på fel flicka. De slog, de slängde bord på mig men jag stod upp. Inte för att jag är modig, jag är snarare feg, men jag har en plåtskalle. Kroppslig smärta når mig sällan.


 


Jag lever på övertid. Men den enda ängeln jag mött är min före detta fru. Om ni undrar.


 


Förövrigt var väl 80-talet ok. J

Author

Bror J. Carlzon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

1 + 13 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.