Lån på Dagen | Näyttö | Kredittkort med Fordeler | Spotpris på Strøm | Sammenlign Brannalarm | Behandlingsforsikring | Billigste Mobilabonnement 2018 | Advokater
ångestarbete

Om jag bara vore någon annan.

Jag vet att det finns en snabb lösning.

Om jag kunde skulle jag börja arbeta igen redan i natt. Göra något undanskymt i kommunen. För att börja arbeta som sjuksköterska igen är nog omöjligt. Den möjligheten ser jag inte ens i mina drömmar. Men göra något som får igång vår ekonomi igen.

För det handlar ju om mycket pengar. Jag förlorar i runda slängar ungefär 10000 netto varje månad på att vara sjukskriven. Tänk om. Men det går inte. Jag vet ju det, jag vet och det gör mig panikslagen. Kommer jag någonsin kunna arbeta igen?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte skulle gå som det ser ut nu. Det räcker ju med att jag har en sak inplanerad i veckan för att jag redan där ska krascha. Arbeta? Det skulle inte gå ens i de där två timmarna per dag man brukar börja med för att prova hur man klarar av att arbeta. Jag vet det och det fyller mig med sorg, nattsvart sorg.

För jag kan inte ge Den Helande Maria ens den allra minsta gåva. Ingen bukett med rosor. Men det är klart, varje månad brukar vi unna oss något. En pizza eller något på MAX. Men sen är det slut igen, pengarna är slut.

Vi har båda fått höra elaka kommentarer om att vi borde dra in på ditten och datten. Inte ha internet, sälja hunden, sälja mobiler och datorer. Det är sant att sådant kostar pengar. Det gör de. Men ärligt talat, får vi inte ens ha sådana saker, inte ens vår älskade hund, vilket liv skulle vi då leva?

Kanske är jag gnällig. Troligen är jag det. Gud ska veta att jag blev bortskämd som barn. Enda sonen, jag fick vad jag pekade på. Men jag vet ju om att det var så. Jag vet om det och därför vet jag även om att det jag begär av livet nu för tiden inte är så mycket.

Men, som jag ofta tänker, vi har mat till djuren, gröt till oss själva, det är ju faktiskt betydligt mer än många andra i vår grymma värld har. Om vi blir sjuka går vi automatiskt till läkaren, vi tänker inte ens på vilken underbar möjlighet vi har att få sån hjälp för en väldigt billig peng. Jag får terapi och mediciner. Har råd att åka buss vart jag vill i hela staden genom mitt månadskort. Ok, det kostar 500, men så gäller det som sagt i hela vår vackra stad.

Bokhyllan sväller av böcker, gitarrerna står och hänger på sin plats. Vi har lampor och värme i vinterns ruggiga värld. Skor på fötterna, skor som vi till och med fått, ännu en gång genom en människa som förbarmat sig över oss. Vi har kläder och vi har schampoo. Sådant som många andra bara kan drömma om.

Men det kvarstår. Vi är fattiga. På riktigt. På det där sättet som jag inte ens trodde man kunde vara. Inte i Sverige. I vårt vackra land växte jag upp i förvissningen om att skyddsnäten var säkra och finmaskiga, att man fick hjälp om man föll, att medmänniskorna skulle försöka förstå och inte döma så hårt.

Men det var då, nu är nu. Regler och reglementen påstår att jag bara låtsas vara arbetsoförmögen. De säger att bara man knäcker min mentala ryggrad kommer jag erkänna att jag är en brottsling som försöker lura och bedra. Men jag är ju bara en naken människa, om man ska se på det som jag ser det. Men det kanske är fel av mig, jag vet ärligt talat inte.

I tidningarna läser jag om att politiker säger det och andra säger något annat. De slåss om att vara förstående och goda. Men de slåss inte för mig, de slåss för de som är eller vill vara medelklass. De som är hela och rena. En sådan som mig söker man ingen röst av. Jag är en av de obetydliga.

Det här känns inget vidare.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

One thought on “Om jag bara vore någon annan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

4 × fyra =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.