Undrar hur det känns att explodera?


Om himlen skulle explodera i ett svampmoln, går jag sönder då?

Världen är full av faror och livet slutar garanterat med döden. Det är den största hälsofaran vi har, livet. 100% dödlighet och skulle man sluta med det, för att skydda sig mot slutet, så är man ju redan framme, vid slutet. Livet är komplicerat.

För två år sedan, medan jag väntade på bussen hem, satte jag mig i den lilla parken som ligger bredvid där bussarna stannade på den tiden. De har flyttat på busshållplatserna nu, bara för att ändra på saker, för sakens skulle, tror jag.

Det var en höstkväll, så kallt så att fingertopparna blev iskalla så fort jag tog upp händerna ur fickorna, så jag vet inte riktigt varför jag satte mig på en träsoffa där i den lilla, lilla parken,  när jag kunde ha gått till värmen i resecentrum. Men jag vet å andra sidan sällan varför jag gör saker.

Löv föll från träden, blåste runt över gruset och vidare ut på gräsmattan för att sedan virvla vidare längs med gatorna runt parken. Mörkret var på anfallshumör. Föll allt fortare, som löven.

När man sitter i en mörk park en kall höstkväll och vet att man kommer sitta där i minst en halvtimma till börjar man fundera på livet. I alla fall gjorde jag det. Tankar som snurrade runt, inte speciellt fort, mer som om de rörde sig i en tunn sirap. De fanns där men störde mig inte.

Tanken på den där bomben smög fram i skallen, strax under hjässan. Jag kom fram till att jag just då inte orkade bry mig. Det som sker det sker, sade jag åt mig själv med den där inre rösten man har, den som ständigt talar tyst, den som låter precis som man pratar, men ändå lite egensinnig.

Mätt på livet, kom jag fram till. Men, det får gärna fortsätta ett tag, det var inget jag skulle protestera mot. Bara för att man är mätt just nu blir man ju oftast hungrig igen, längre fram.

Men det finns något tryggt över att inte vara speciellt bekymrad över vad som kan tänkas hända nästa sekund, minut eller vecka. När man inte bryr sig om det, då bryr man sig inte heller om det som händer betyder slutet på allt.

Svampmoln är vackra. Trots att atombomberna först måste exploderaTrots allt.

Om bomben smäller och världen tvingades explodera hoppas jag att jag råkat åka på semester just den dagen.

Det kändes väldigt klokt, allt det där jag tänkte. Man tänker förfärligt bra när det är mörkt, kallt och mobilens batteri tagit slut så att man inte längre kan fly sina tankar genom musik och nyheter.

Är bomber farliga även när de är osannolika?

På bänken bredvid min bänk, sisådär 6 meter bort, stor det en brun papperspåse. Inte tom, det fanns något i den. Under påsen låg en skyttegravs-beige rock ihopvikt. Inte för att jag var sådär jättesäker på färgerna, det enda som lyste upp bänken var en svag gatlampa några meter ifrån den. Visserligen ljus, men inte nog för att ge säkerhet om färger. Faktiskt inte någon speciell säkerhet alls.

I dessa tider, sedan länge, kan allt vara en bomb. Någon terrorist som ägnat sig åt sin hobby under kvällen, kanske bara för att ha något att göra en trist höstkväll.

Jag har ett svagt anlag för paranoia som gärna dyker upp när jag behöver den som minst. Ingen sådan där som gör att man skaffar dubbla lås och sätter tejp på ytterdörrens titthål så att ingen kan titta in, mer en sådan där som gör att man blir lite yr, som om man står högt upp på ett berg och tittar ner i djupet.

Så där satt jag, svagt yr och funderade på varför de inte kunde sätta i bättre lampor i gatlamporna, så man kunde se papperspåsars och rockars färger på kvällen.

Just för att jag var sådär vagt yr och ogillade ljuset i parken så knatade jag över till den andra bänken och satte mig bredvid rock-påse högen. Som för att utmana ödet. Eller kanske bara utmana mig själv. Som jag sade tidigare, jag vet sällan varför jag gör saker. Jag bara gör.

Så där satt jag en stund, det var till och med tyst i tankarna. Jag hörde bara vindens svaga bråk med de fallande löven och inte speciellt mycket mer. Inte såg jag någon speciellt heller. Samma mörker i parkens hörn, samma gatljus, samma pås-rock.

Vem fan orkar med panik, inte jag i alla fall, hörde jag den lilla tankerösten säga efter ett tag. Som om den varit på toaletten och slagit en drill och nu kom tillbaka med en mening på läpparna det första den gjorde när den kom fram till vår bänk. Eftersom det kändes bättre att ha rösten som sällskap så blev jag rätt tacksam över dess återkomst. Alltid bra att vara två när det är mörkt och kallt.

Om nu den där påsen skulle visa sig vara just en bomb och explodera, tänk om liksom. Det slog mig att jag skulle sitta på första parkett. Hamna i tidningen, “offret var en 46 årig man”. Jo, det var ju två år sedan så just då var jag ynka 46 år. En pojkspoling.

Undrar hur det känns att explodera, frågade min tankekompis. Fast, varför skulle någon spränga en bomb i världens minsta park, i en medelstor stad, i Sverige, på en höstkväll? Chansen att det skulle ens märkas av någon förrän någon polispatrull rullade förbi någon gång under kvällen.

Tankekompisen hade ju rätt i det. Meningslösheten i att slösa krut på ett sådant tilltag var hög. Även om det nu som av en händelse satt en 46-årig man, med medelålderskris och en svag yrsel, på bänken när det smällde och livet slutar för honom när skallen skulle explodera.

Kanske någon idiot, påpekade min vän i skallen. Världen är full av idioter, fortsatte han och det höll jag med om. Det gör jag förövrigt fortfarande. Vi människor är så idiotiska att gråstenar framstår som genier i jämförelse. Det anser jag i alla fall.

De är överallt.

Idioterna. Det slog mig att om Trump skulle bli världens mäktigaste man senare under hösten, så kanske det inte vore så dumt att sprängas och låta min värld explodera redan nu.

För, det kommer ju ske likt förbannat, sade både röstkompisen och jag samtidigt.

Pang!

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: