On the road again.

Jag har nog blivit sådär olidligt positiv. En sådan som andra retar sig till gallfeber på. En som möter dagen med ett leende och somnar på natten fylld av tillförsikt om att sova gott.

Jag inser ju att det är en fas. En sådan fas som kommer när man äntligen är förbi en svår depression. I mitt fall dessutom en depression som varar i 10 jävla år. År som gått åt till att först desperat hålla masken och sedan falla så djupt man kan. I alla fall så djupt jag kunde komma.

Jag kommer väl landa i något sorts jämnt temperament. Men just nu så är jag bara glad och tacksam för att äntligen fått rätt hjälp. Jag är inte framme än. Inte på långa vägar, men jag känner äntligen igen mig själv. Förutom då att det mesta av all ilska jag kände som ung även den har lagt sig och inte längre är outhärdlig för både mig och de runt mig.

Kort och gott, jag mår faen så mycket bättre och är säker på att jag kan må ännu bättre.

På väg.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: