Den sneda vägen mot armageddon. Och hans Bror.

Vet du hur ont det gör när hjärnan vägrar lugna sig. Kan du förstå hur varje tanke blir till ett enda vinande gnisslande skri, men nästa redan tagit över innan den första lagt sig. Hur smärtan kan fortplanta sig ända ner i helvetet och upp till himlen medan man själv står i mitten av allt kaos och försöker att få explosionerna att sluta så man får sova en stund. Bara en stund. Bara en sekund. 

Kan du ens tänka dig tanken att en sömnlöshet blir till en vana. Att tre vakna dygn blir normen, att 8 timmars följande sömn blir en välsignelse och hur man redan vid uppvaknandet fruktar de följande tre dygnen. Kan du förstå att tanken på evigt liv blir så skrämmande att blotta närmandet av den skänker fruktan så djup att livet blir till en enda lång plåga.  När andra drömmer om det.

Förstår du varför jag inte avslutar varje mening med ett frågetecken? 

För att jag vet att du inte ens tänkt de tankarna. 

Välkommen ambivalens, min käraste vän.

Jag har ingen som helst aning om vilket humör jag har i dessa dagar. Ena stunden finner jag mig sitta och tycka förfärligt synd om mig själv, en liten sjuksköterskepojke helt allena i världen, men sen gaskar jag upp mig och tycker att livet är underbart och fullt av möjligheter. Eter det blir jag irriterad på mig själv som inte ens kan styra hur jag mår, inte ens försöka gissa när brytet kommer.

Dessutom känner jag mig vilse i vem jag är. Känner mig mest som en elak jäkel som sviker allt och alla, till och med mig själv, gång på gång. Inte för att jag vill, men för att jag visst är skapad som en svikare och ett arsle. 

Verkar det som. Livet är en enda stor gåta vissa perioder i livet. Jag försöker hitta mig själv och det tror jag många gör, rotar inuti sin själ för att hitta vem de är, hur de är, vad som är det rätta som man borde leva efter. 

Många säger att de vill leva efter sina egna regler. Sen går de lydigt till ett jobb som tar upp mer tid i livet än allt annat. Men det är ju så, man måste vika ner sina kanter på den låda man är, så man får plats i hyllan man ska stå i. Att leva efter sina egna regler är få förunnat och ofta är det väl trista figurer som mig, iglar som livnär sig på andra, som har möjlighet att leva sådär fritt och härligt. 

Nä, jag känner mig inte rätt i mitt livet, jag har all tid i världen men den mesta går åt att ha ont överallt och detta ständiga själsökande jag ägnar mig åt. Så hur ska alla som jobbar ihop sina löner och betalar skatt så att jag kan gå och skräpa kunna ens börja tänka på vem de är. 

Världen är full av vetabästare och folk som lovar att om man bara pröjsar dem så ska de berätta den stora hemligheten man vill få upp och titta på så att livet blir perfekt. Gurus i fula skor som sitter på en stol medan man själv sitter på en obekväm blå landstings-soffa eller i ett vitmålat rum hos någon person som gått en kurs i levnadskunskap och har ett påhittat diplom på väggen och som ger oss stora sanningar som ”sluta skada dig själv” och ”känn efter, du har en stor styrka i dig”, eller ”om du bara mediterar enligt mina anvisningar så finner du inre ro. 

Jag tror de flesta av dem är lika vilsna som vi andra är, de har bara kommit på hur man säljer falska sanningar. Kanske rent av i hopp om att själva hitta något de kan luta sig mot medan de sakta vandrar mot döden, samma väg vi alla går. 

Själv är jag väl för pragmatisk och narcissisk och rationell för att vara rädd för döden. Jag börjar mest bli lite nyfiken på den. För den lär ju dyka upp hur jag än gör, så det är bara att slösa med energi om man knatar omkring och är rädd för den.

Men jag blir irriterad i tanken på att jag kanske inte hinner med allt jag vill göra. Alla böcker jag vill läsa, alla bilar jag vill köra, alla soluppgångar jag vill uppleva, alla kvinnor jag vill bli älskad av. Jag märker verkligen hur fort livet går när jag börjar tänka på att det var 40 år sedan jag började i första klass. Hösten 1977, precis runt dagen när Elvis dog. 40 år liksom. Som jag kommer ihåg, 

Så jag har inte tid med att oroa mig för saker längre. Mata inte problemen, tänk inte på dem, de brukar lösa sig självt. Det var någon som sade det i någon film och det där kändes helt rätt för mig. Oro och rädsla är slöseri med tid. Det finna annat att göra. 

Men, trots att jag så gärna vill göra allt rätt så är jag lika falsk och lispande och bugande och har samma dubbelmoral som de flesta människor jag känner och ser och läser om och  ser på tv. Alla vill vara goda, vill älska invandrare, men… inte i den egna trappuppgången. Älska vindkraft, men inte i närheten av det egna hemmet, för det låter ju så om de där vingarna. Avsky vapen, men köper pepparspray för säkerhetsskull. 

Jag? Äh, jag är bara ett vanligt arsle, svårare än så är det nog inte.

Ser du mig? 

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om psykisk ohälsa, politik, religion, katter och hundar.

Närmare 50 än 40, lite närmare döden idag än igår. Hopplös på förhållanden. Bra på att börja på dem, ännu bättre på att ta slut på dem.

Leg, Sjuksköterska som tappade greppet om livet, själen och alkoholen och nu är sjuk på obestämd tid.

Vill förfärligt gärna vara klok, bildad och begåvad men har svårt att inte gå vilse på tlaletten än mindre komma ihåg vart mina nycklar är.

Skriver på en bok. Eller två. Som alla andra. Men något ska man ju sikta på.

Eller? 

Therefore born.

Min hund älskar mig, pinnar, att sova länge på morgonen och återigen mig. Det är helt ok både för henne och för mig.

För, vad är problemet egentligen? Med den där lilla grejen med att var och en får älska någon, eller något, eller vad de vill, väljer eller helt enkelt råkar vara födda förprogrammerade till att göra? Utan att bli, inte bara dömda för att göra, utan även fördömda och hatade och dödade för det? 

Dödade liksom. Hatade liksom. Avskydde liksom. Ofta av människor som säger sig vara fyllda av godhet och kärlek. Liksom. 

Du ser aldrig, jag lovar, se andra däggdjur hata andra däggdjur, eller växter eller stenar på grund av att de andra älskar någon. Eller? 

Tänk själv, en jycke som hatar en annan jycke för att den andra hunden är täckt av päls i en annan färg än den egna, eller för att den andra hunden älskar en, eller 12 andra,  vovvar, för att den inte först blivit godkänd av en tribunal bestående av hundar som är sönderavlade tills de ser märkliga ut och som är så inavlade att de tänker baklänges.

Känns inte det en smula märkligt? 

Om tribunalen dessutom fängslar den där första jycken för något av det där som är något de själva inte är, blir det väl ändå skummare? Dödar, skadar, bränner och stänger ute, blir det ju så märkligt att jag inte längre hänger med.

Om sedan resten av världens alla hundar som har en färg och älskar det samma som de höga vise längst upp i kedjan själva, som säger sig själva följa de där reglerna stenhårt men sen böjer på dem lika stenhårt och kanske rent av inte ens håller med om att reglerna är rätta, men som dyker upp vid sina valpars dop och deras bröllop, anses vara på rätt sida av allt och därmed ok i den egna flocken och kan leva sina liv  helt utan att behöva tänka mer än en sekund? Blir inte det märkligt?

Läs i en bok och fastställ sedan att den är den enda sanningen? Va fan? Vem har bestämt att den är den rätta vägen? Inte är det någon annan än en människa som gjort det och inte är det någon annan än en eller flera människor som säger sig veta något vi andra inte vet, som säger sig vara i kontakt med någon gud och sedan ska vi lita på att den människan har rätt. 

Är inte den människan, eller människorna, som säger sig vara lite mer heliga än oss andra tämligen full av sin egna storhet och sitt ego och tar inte ändå sådana människor upp platser de borde skämmas över att vara på och i. Är de inte en smula upptagna med att själva spela gudar?

Religioner är sällan enkla. I vårt land är vi kristna säger man. Tja, vilken sorts kristen då? Protestant? Katolik? Ortodox? Frikyrklig, av en av alla de sorter som det finns av, bara en sådan sak? Samma bok, helt olika sätt att använda sig av den på. Skall den tolkas eller läsas bokstavligt? Vem bestämmer hur man skall tolka den om det är att tolka den som är dagens smak?  Vilken översättning skall vi använda och från vilken tidsålder och av vem?

Katoliker och protestanter har krigat sedan reformationen och inte kommit så speciellt långt på den vägen men är alla kristna. Här är vi protestanter sedan födseln och det är normen. Men, inte för att det är det sanna och rätta, utan för att Gustav Vasa ville ha guld. 

Hur kommer det sig att den rätta och sanna religionen oftast råkar vara den som har sin kåk närmast det egna hemmet?


Vem av de här 5 männen har rätt, i allt, hela tiden, som det räcker med att vi ska tro att det är så, för att jag säger att det är så, för att det räcker att du tror. Inte svårare än så. Jag har inte bestämt mig än. Men jag säger till när jag bestämt mig, så du kan börja tro.


Det finns många som röstade på Trump för att de anser att han är bäst för alla. Se nu på vilken röra vi sitter i. Men likt förbannat så var det människor som röstade fram honom.

Vi skall tro, det är vår tro som är det viktiga. Men, det är ju ändå andra människor som bestämt vad vi ska tro. För att vi skall lita på dem, för att de har berättat eller skrivit ner vad vi ska tro. Rätt lätt att vara säker på något när det räcker med att tro utan att veta. 

Borde inte allt det där med färger på pälsen och den kärlek man har till andra vara rätt oväsentligt så länge ingen far illa av det? Vad gör det, om vi nu lämnar hundallegorin därhän, mig illa när två snubbar i Säffle vill leva ihop och gifta sig och de knullar bäst de vill med varandra?

Jag behöver ju inte sitta i deras sovrum och titta på varje gång de spänner på varandra. För det vore väl lite over the top kan även jag tycka. 

Bara som ett litet inpass förresten, varför är det oftare helt ok om damer pippar? Vad är det som gör att män rent av ofta vill titta på då? Om nu homosexualitet eller någon annan *ualitet är så farlig? Märkligt.

 

Själv försöker jag att inte döma, oftast. Ibland lyckas jag med det, ibland så fastnar jag i ett spår som jag inte skulle kunna överse hos någon annan än mig själv. Tro inte annat. Att hyckla är svårt att undvika. Men jag försöker i alla fall. Många gör inte ens det. 

Det är ju inte bara religion som styrs av märkliga tankar, även politik, synen på andra människors färg, oavsett vilken den egna färgen tycks alla andra vara fel. Folk verkar ha slutat tänka.

Dömer jag dem? Jovars. Men återigen, om deras åsikter, känslor, tankar, värderingar inte skadar någon, så vem är jag att säga att de har fel?

Vem är de att säga att jag har fel?

För om jag inte håller med så reserverar jag mig rätten att säga emot, att protestera. Om de dessutom skadar andra människor, djur, växter, stenar, eller ens solen så kan de ge sig fan på att jag kommer stå där lika ettrig som vanligt. 

Förövrigt kan jag berätta för dig att Elvis är gud, Lennons hans enfödde son och Sinatra den heliga ande. Du behöver inte göra annat än att tro på det. Jag lovar, för jag vet. Tro på det så blir du lycklig.

Och om du inte håller med så fuck dig. Liksom. ( Det var ett skämt, fan, kan du inte ta ett skämt ens?)

 

 

 

Smaka på elden. Lögner som brinner.

Det var länge sedan nu. Dagar och veckor går och blir till månader som tillsammans bildar den grå gröt som livet trots allt är. Grått med små färgklickar utspridda, så små att vi ibland inte ser dem. De finns där, som skatter att samla men vi ser bara det grå. 

Eftersom jag är lat och har upptäckt att jag kan spela in det jag tänker så har jag gjort det tämligen ofta det senaste. Dessutom klottrat en faslig massa små tankar och utkast i block som är utspridda här och var. 

Men. Saker har ändrat sig. Jga är ensam igen. Eller, det är jag, katten och hunden och en massa musik som lever kvar här. Bara vi. 

Men, jag har som sagt pratat in en massa små tankar på mobilen. Använt samma metod som jag alltid gör när jag skriver. Bara talar, eller skriver, rakt ut. Ingen tanke om vad det ska handla om, inga planer. Bara rakt ut. 

Ibland blir det bra. Ibland blir det skit. Oftast blir det medelmåttigt. Men ibland blir det guld. 

Det som jag lagt ut här, det ljudspåret, tror jag banne mig är det absolut bästa jag fått ur mig, någonsin. Så, härmed presenterar jag min skapelse: Smaka på elden.