Aug 21

Brefkorrenspodens till Sven- Erik, Petter-Svin med resten av packet. Som gammal alkis kommer man aldrig undan. Men jag är starkare än så.

Jag är, som du kanske redan vet, alkoholmissbrukare. Alkis. En sådan där. En skräpbit som är i vägen och som för evigt blir förklarad som korkad och dum och borde ta sig i kragen. Det där är en bit av allt som bildar mig. 

Hur var det nu? Igel eller nått sådant.

Men långt ifrån hela det som är själva mig. Men, den där biten är den som jag blir dömd som, resten av livet. 

Som före detta missbrukade kan jag berätta att det är som en helt ny värld när man slutar missbruka.

Tänk er att ni hamnar, helt plötsligt, i en främmande stad med en familj som du knappt känner och som aldrig helt kommer lita på en. Allt är nytt, det gamla livet var tryggt och vanligt. Det nya är ett mysterium, helt utan karta.

Och efter några år kommer insikten att man ska leva i den där nya världen, skapa en karta själv och att inte längre har sitt skydd att använda.

Så, i den kampen ingår tvivel, rädsla, skam, oro, tankar om, att kommer jag klara av att leva så här? Mardrömmar. Rädslan för att kroppen tagit skada. Sorgen över att lämna sina gamla vänner och skaffa nya som inte triggar missbruket.

Då är det lätt att bli vilsen, deprimerad och att hålla den nya masken lika hårt som den förra.

Jag är trots allt en man som fick 1.5 på högskoleprovet, som har en kandidat examen med huvudämne omvårdande. Jag är Leg. sjuksköterska, jag har arbetat som sjuksköterska och enhetschef med ansvar för 7 avdelningar och med ca 35 personal att stötta och försöka ge scheman som är ok, det var jag som satte deras löner varje år. Jag hade en budget på ca 10 miljoner att hålla ordning på. 

Som sjuksköterska hade jag samma 7 avdelningar att sköta om, i samarbete med läkare och undersköterskorna. 

Så. Jag har talets gåva, är verbal, hymlar inte med mina åsikter, är rak i kommunikationen. Allmänbildad, rätt snygg.

Så, jag blir så trött på att en del människor tycker jag är dum i huvudet och allt skit jag får kastat på mig. För de, kanske är det precis du som läser just nu som är en av de som pratar bakom ryggen eller skickar hotbrev och skit på min mailbox.

Du, jag är inte dum, snarare tämligen smart och har en erfarenhet som inte alla har. Lever man sig igen ett barndomshem där kraftigt våld blandades med att få oerhört mycket kärlek växer man upp och jag lovar, redan från 6-årsåldern så hade jag medan varit med om såpas  mycket att jag inte var det allra minsta rädd när jag började skolan. De kunde inte nå mig, för deras små försök att skada mig märkte jag knappt av. Som sagt, min själ var redan immun mot attacker.

Dessutom var jag mest en nihilistisk unge, i skolan drabbades jag ofta av letargi och tror inte jag lärde mig något på det där stället. Men på biblioteket kunde jag sitta, läsa böcker som handlade om det vi skulle läsa i skolan, men böckerna på biblioteket var inga barnsagor, som de flesta i skolan var. Ö
*
Det var ju dessutom ingen ide´ att påpeka alla fel som våra skolböcker bjöd på, eller att protestera när lärarinnan lärde oss sagor och myter om Gustaf Vasa och Karl XI. De lärde ut fel fakta och vem fan behöver det. Så jag nöjde mig med mina egna böcker och biblioteket. 

Så du. Ja precis du, betänk ditt liv innan du dömer mig. Eller ännu bättre. Tig!

Eller, tig likt förbannat. Vikingarna dog ut och det gjorde de väl för att de var svaga och underlägsna resten av tidernas alla människor

Människan är det enda däggdjur som fått för sig att inavel är något bra.

 

Aug 21

Lucifers försvarstal. Jag försvarar mig. För, jag kan bara vara mig.

Låt mig förstöra de som redan är trasiga. Som hammarslag på rost. Rött som faller. Blod eller gammalt järn, skit samma. Låt mig…

Här i texten finns ett medvetet stavfel, hittar du det är du värdig att läsa. Om du inte finner det så… Gå.

Upp i vikt, ner i vikt. Himmel eller helvete. Lucifer är min polare. Bor på Skomakargatan och bjuder alltid på en pilsner innan jag går hem. Jag säger nej nu för tiden. De enda pilsner jag låter mig bjudas på är mina egna. Men de är mina för helvete. Så fuck Lucke. Han är bara en ängel med svarta vingar. Likt förbannat en ängel och ärligt talat. Är inte det lite som en konditor som råkade bränna tårtan? Du vet, hells angels med en snubbe som är snäll i smyg.

Jag släktforskar och tänker allt mer. Hela tiden tänker jag. Att de som kom före mig ångrar att de fortplantade sig om de hade vetat att det blev jag som ramlade ur min moders sköte. Aldrig oäkta. För äkta möjligen. 

Men, de har fel. För måhända är jag fel och skev och elak och envis och ond och har tveksamt rykte. Men mina ättelägg, mina barn, är det världen längtat efter. Tusen sådana kommer gå över världen och predika mitt testamente. 

Älska varandra. Förutom de som hatar, dem skall ni hata sönder tills de är trasiga som ett svalbo efter en attack med en hammare. 

Jag söker. Söker och söker. Letar efter mening och just nu finner jag den inte. Ligger på min soffa och håller alla mina impulser i schack. Du når mig inte. Fan, inte ens jag själv når mig. Innanför ett skal, innanför en rustning. Ensam. Det är bäst så. Jag gör alla illa. På något sätt. Bränner sönder vattnet så det skriker av smärta. Min humor gör ont, mina tankar är onda. 

Men för fan. Rädda mig då. Vad väntar du på?

 

Jun 14

Att vara vilsen och liten och väldigt vuxen.

Den här dagen hoppar. Upp och ner hit och dit. Mår bra mår kass mår bra mår kass. 

Just nu känner jag mig bara väldigt ensam. Men, jag har valt den vägen själv. Kanske var den fel? 

Jag tror det. 

Pax för den här ångern, jag såg den  först. 

Maj 17

Mitt gröna balkonggolv och min grå längtan.

Jag vevar ut markisen över balkongen. Väntar på regn eller sol, men det enda som sker är att någon sorts klibbig värme vältrar sig in i lägenheten genom den öppna balkongdörren. En grå vår allt medan mänskligheten tycks mig bli allt mer svart/vit.  

På balkonggolvet så har det där märkliga gröna som varje år kastar sig över alla ytor på det här husets fasad återigen bitit sig fast i trägolvet. Jävla grön färg. Grönt som bara håller sig ifrån mig, vägrar lyssna på mina lockrop.,. Förutom den där fula gröna färgen på golvet. 

Jag vill ha vår, sommar. Juni. Grön juni. När man kan stå under en ek, i skydd av trädets löv, medan ett stilla varmt sommarregn prasslar i gräset omkring oss, trädet och mig. Men än så länge är det maj och det enda som är grönt är mitt balkonggolv. 

Men. Jag putsar bort vintern skräp och lort från balkongbordet och stolarna som bor med det. Inte så att jag skrubbar eller målar nytt. Bara petar loss det som är löst eller vill lossna utan att jag behöver anstränga mig, sedan lägger jag en ren duk över bordet och låtsas att stolarna är vita. Jag är bra på att låtsas. Jag har övat ett helt liv. 

Annars, i övrigt, får jag inget speciellt gjort. Tvättar en evig tvätt, städar upp evigt återkommande damm från golvet. Tömmer soporna och det tar aldrig slut. Allt damm och allt det som jag har så svårt att leva med. Gud vad jag hatar damm. 

Ibland får jag för mig att jag skulle fästa en trädgårdsslang vid duschslangen och spola rent hela lägenheten med hett vatten. Rakt in i dator och skärmar och sängen och över bordet och upp i taket och sedan sätta mig ner på en dyngsur parkett och bara veta att för några minuter är allt damm väck.

Man får för sig så mycket. Nä, det får bli samma metod som jag alltid har använt mig av. Damma damma, sopa sopa, dammsuga, tömma påsen och sedan börja om igen. Gud vad jag hatar damm. 

Om det åtminstone vore grönt damm.

Related Images:

Maj 14

Den sneda vägen mot armageddon. Och hans Bror.

Vet du hur ont det gör när hjärnan vägrar lugna sig. Kan du förstå hur varje tanke blir till ett enda vinande gnisslande skri, men nästa redan tagit över innan den första lagt sig. Hur smärtan kan fortplanta sig ända ner i helvetet och upp till himlen medan man själv står i mitten av allt kaos och försöker att få explosionerna att sluta så man får sova en stund. Bara en stund. Bara en sekund. 

Kan du ens tänka dig tanken att en sömnlöshet blir till en vana. Att tre vakna dygn blir normen, att 8 timmars följande sömn blir en välsignelse och hur man redan vid uppvaknandet fruktar de följande tre dygnen. Kan du förstå att tanken på evigt liv blir så skrämmande att blotta närmandet av den skänker fruktan så djup att livet blir till en enda lång plåga.  När andra drömmer om det.

Förstår du varför jag inte avslutar varje mening med ett frågetecken? 

För att jag vet att du inte ens tänkt de tankarna. 

Load more

%d bloggare gillar detta: