Detta förfärliga år. Denna förfärliga tid. Truthiness. Avsky och grönt gräs.

Jag har varit tystare än ni ens kan tänka er mig någonsin vara. 

Förlamad.

Det har varit ett förfärligt år. 2016 är ett av de år jag kommer kasta bort från min egen minneshög, den stapel som ligger inom mig och ibland väcker andra minnen. 

En eld rasar innanför, inom, mitt skinn, förtär tankar och känslor.

Jag kommer ta minnet av året, krama sönder det i handen, kasta bort det, bit för bit, långt bort, ner i raviner och ner i vattenfall. Förstöra allt som jag ens kan snoka upp inom mig som har med året. 

Det enda det gett mig är sorg helt utan tröst. Det finns små guldkorn, det erkänner jag. Som i vilken hög med skit under ett utedass som helst. Men vem orkar leta efter så små fragment när resten av högen äcklar en. 

Den där känslan av pirrande oro i ryggen inför sanningsföraktet som sprider sig som en eld i ett torrt torp.

Krig med människor som vägrar förstå att för att kunna värdera världen och det som sker måste man jobba lite, söka fakta, veta vad som ligger bakom det man pratar om. Att få dem att sluta upp med att tro att det räcker med att de ”känner att det är så”, eller ”det räcker med vad jag ser”. 

Få med dem på tanken att om det skulle räcka med att kunna uttala sig och diskutera universum räcker det inte med att känna eller se och sedan bestämma sig för att det räcker.

Om man bara utgår från det man ser är jorden platt, för man kan inte se att den är rund med sina ögon om man bara tittar på skogen runt sig och horisonten vid havet. Så man ser att det som endast är framför ögonen är en platt yta som fortsätter så långt man kan se. Alltså måste väl då jorden vara platt?

Om det skulle räcka med att fastställa sakers ordning genom att man  bara känner på sig att något är på ett visst sätt skulle, genom att,  världen upplevas som fungerande totalt olika beroende på vilken person man frågar, även fungera på tusen och tusen igen olika sätt. En lång person är samtidigt kort, en snöstorm finns inte eller finns sannerligen, beroende på vem man frågar.

Om man inte söker fakta, värderar dem, inte nöjer sig med en källa utan många, inte klurar lite på hur de hänger ihop, utan bara går på magkänsla och vad ”alla andra säger” är Gud en man med skägg, eller många olika varelser med enskilda drag, eller inte ens något som finns. Ändå tror alla att de pratar om samma gud, eller att de som inte har samma syn på det som gömmer sig bakom ordet ”gud” har fel, har så fel att de borde utrotas.

För mig personligen, är det ett under att ett jävla ord kan skapa sådan förvirring. Ordet gud ställer sannerligen till det.

Carlin fackta

Om man frågar en färgblind människa, en blind person och en stum man vilken färg väggen framför dem har kommer de alla svara olika. Likt förbannat har väggen bara en enda färg. Så, vems känsla, upplevelse eller vittnesmål skall man tro på och sedan bestämma sig för är sanningen?

Räcker det med endast de tre personernas känslor och sagda ord eller måste man lägga till sin egen åsikt, många andra individers och dessutom på egen hand söka lite information kring vilka av ljusets alla våglängder som skapar upplevelsen av en viss färg. 

Jag lovar det är en hård kamp att prata med personer som bildar sin världsbild av det som deras vänner och familj och den allra första artikeln de hittar på FB säger.

Truthiness  i dess största triumfs tid. (Slå upp ordet härom du vill veta vad det betyder, annars kan du ju känna efter vad det skulle kunna betyda och nöja dig med det. Helt enligt dess betydelse)  

Det är en hård kamp att försöka få dem att tänka till, förstå att de sitter i en ekokammare där allt de hör och ser bara är den del av bilden som de redan bestämt sig för att tro på. 

Det är en hård kamp att bråka med sig själv och försöka hålla ordning på de gånger man själv hamnar i sin egen ekokammare och ta sig ut ur den och ta del av åsikter och tankar och bilder man inte tycker om.  Rent instinktivt är det jobbigt att ta del av sådant man inte tycker om. Det är ännu jobbigare att värdera det hela och komma på att man har haft fel om något. 

Men, bland det som känns som kladdigt och illaluktande finns en ren plats där jag kan stå och titta över den bruna vägg som högen skapar, se solen och gräset som lyser upp en vacker junidag. 

Ja, jag faller inför någon sorts makt och erkänner, kanske är mina minnen just nu för nära. För, helt plötsligt, när de gångna månaderna står framför mig så minns jag stunder av ro och glädje. 

Hur jag känt mig stolt. Eller utvald, Eller helt enkelt  bara lyckligt lottad. 

bakgrund-203
Hur det kändes den där varma sommardagen när hustrun, hunden och jag satt under en grön himmel och framför oss virvlade Viskans vatten. Vi satt gömda, i vår egen värld. Så nära alla andra men så långt bort. 

Eller den varma eftermiddagen när vi satt vid bara 200 meter längre bort från vårt gömsle, på en filt och pratade. Frun blev förvånansvärt full, som någon som druckit litervis med sprit, men hon blev det av två glas vin. Själv blev jag brusig i själen och fånigt lycklig. 

Vi dricker inte så ofta och aldrig speciellt mycket, blir berusade på ingenting. Jag har blivit världens sämsta alkoholist. Hon är gift med mig och när jag tittade på henne, där jag stod en bit ifrån och lekte med hunden, så blev jag alldeles varm inombords.

Inför synen av hur hon var som en bubbla av glädje och förvåning. Vi var båda två fnittriga och undrande över hur så lite kunde påverka oss så mycket. Var som pladdrade ungar medan vi sakta gick uppför backen som leder till vårt eget hem. 

Andra minnen tränger sig på. Stunden då Den Helande Maria, min äldsta son och hunden delade några vackra timmar med mig långt ovan världen, på ett berg nära hemmet. 

Nedanför oss låg området där min mor växte upp. Kvar finns bara gräs och träd och hemliga minnen under vegetationen. Stenar och rester av murar, en lyktstolpe mitt i det som håller på att förvandlas till en liten skog. En rostig hink bredvid en hallonbuske. 

Vi åt glass, pratade, slogs med knotten. Jag snattrade om vad som omgav oss, de andra flydde så gott det gick från mina ord eftersom sådant som sentimentalitet mest ligger mest för mig som människa medan de är sunda i skallen och lever i nuet. 

De där hågkomsterna lever kvar i mig. Året var förvisso förfärligt om man bara ser till helheten, men vissa saker vore dumt att slänga bort. Val måste göras, en del sorteras, en del ignoreras och en del sparas. 

Men, i övrigt?

Jävla skitår.

 

Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Musik Non Stop.

Ja jösses, den där skivan är en sådan som går rakt in i min själ, rakt in i ryggraden, sätter sig på plats, skapar nya minnen för varje gång jag lyssnar på den. Den kom under den perioden när allt, när jag, när alla runt mig, rasade ner i det där hålet som bara blev djupare och djupare med tiden.

Men just då. Jag minns att jag satt i ett badkar. Eller hos en vän i hans soffa. På en kyrkogård på vintern. På bussar, mitt hem, i öronen medan jag går. Så många minnen, de staplar sig på varandra och just nu skapar jag ett nytt som kommer lägga sig på de andra och ibland kika fram för att göra mig både stark som stål och mjuk som ett nytt grässtrå som kämpar sig upp i vårens solsken, omgiven av kvarliggande snöfläckar och alla andra små strån som jobbar för att överleva och få uppleva sommaren.


Biverkningarnas kung.

10/16/2016

Jag satt och surfade runt helt random och kom in på en sida på Wikipedia  där det stod om Lamotrigin. Bland biverkningarna fann jag följande:

”Other side-effects include loss of balance or coordination; double vision;

crossed eyes; pupil constriction; blurred vision; dizziness and lack of coordination; drowsiness,

insomnia; anxiety; vivid dreams or nightmares; dry mouth, mouth ulcers;

memory and cognitive problems; mood changes; runny nose; cough; nausea,

indigestion, abdominal pain, weight loss;

Some patients have reported experiencing a loss of concentration, even with very small doses”

Dessutom, svåra sömnproblem med dålig sömn och mardrömmar eller svårigheter att somna, där en del person upplever så svår sömnlöshet att man måste avsluta medicinering:

”Lamotrigine is known to affect sleep. Studies with small numbers (10-15) of patients reported that lamotrigine increases sleep stability (increases the duration of REM sleep, decreases the number of phase shifts and decreases the duration of slow-wave sleep, and that there was no effect on vigilance, and daytime somnolence and cognitive function.

However, a retrospective study of 109 patients’ medical records found that 6.7% of patients experienced an ”alerting effect” resulting in intolerable insomnia, for which the treatment had to be discontinued.”

lamotrigin

Dessutom, ett tillstånd som heter Myoclonus och som innebär en slags korta ”anfall” med mycket kraftiga muskelryckningar, vanligtvis precis innan man somnar. Inte undra på att jag alltid skuttar till som en tok innan jag somnar, inte som det där skuttet alla kan uppleva innan de somnar, utan en rejäl muskelsammandragning som kan göra att hela kroppen hoppar till ordentligt.

Va fan, jag har ju precis vartenda jäkla biverkan. NU fattar jag att det troligen har samband med Lamotrigin. Jaja, det är värt det. Den där medicinen räddade mitt liv.

 

Att inse när man ska vila och när man ska prestera.

Sömnen denna sömnen. Ett ständigt återkommande tema i mitt liv. Så ofantligt mycket hänger på hur den fungerar. De senaste 2 åren ungefär har den krånglat något ofantligt. Det blir inte många timmar som jag sover och när jag väl gör det så är det fullt med mardrömmar och jag vaknar med dunderångest nästan varje gång.

Att ha sömnbrist fuckar verkligen upp hela skallen. Kroppen med. tankarna blir tröga som sirap, Jag börjar prata om något men tappar tråden totalt efter en liten stund och glömmer bort vad jag började tjattra om.

Eller så är jag så övervarvad att jag bara yr omkring och petar lite här och lite där i saker och ting men inte får något vettigt gjort. Just nu är en sådan period. Trots att jag faktiskt sov gott i natt, efter en vecka med ett vidrigt ryggskott som äntligen gått över, så är jag helt skum i skallen.

14199407_10206879079470759_6282133324489741874_n

För två timmar sedan började jag stämma gitarren. jag är inte klar än. Det brukar typ ta högst 2 minuter att få den att låta perfekt, nu låter det bara plonk om allt.

Dessutom spelade jag in en video nyss, en som jag skickade ut över hela världen, och jag insåg rätt snart att jag inte hade något som helst att säga, eller snarare, jag hade tankarna klara i skallen, men ut kom bara… ja det vette faen vad det blev av det hela.

Men, jag låter den vara kvar. För det första för att påminna mig själv om att jag måste tänka efter två gånger innan jag öppnar käften, och även för att påminna mig  om att man inte hela tiden måste prestera. För så är det ju, jag har alltid kört på, hur snurrig jag än är. Det är väl en del i min personlighet kan jag tro.

Fast hade jag tänkt lite mer på det där tidigare i livet kanske jag inte hade blivit så totalt utarbetad som jag var under något år.

Kortfattat: det är inte farligt att vila.