Sagor från en gift man

Jag är en gammal själ, med gamla tankar. Jag tror på tvåsamhet. Mina
drömmar leder på samma stig till samma mål. Tanken på att dela sitt liv
med samma människa. I min barndom, då när jag var barn, jag har varit
barn, levde man ihop. I min värld. Skilsmässan var ett undantag. Normen
berättade för den unge pojke som var jag att man ger inte upp. Även om
man är olycklig kämpar man. Som vuxen har jag burit med mig detta. En
tanke har ingen koppling till en känsla, om man inte vill. Mina vuxna
tankar, som är moderna, berättar för mig att mänskan har allt för kort
tid på sig för att slösa livet på fel mänskor, känslan, som är
urgammal, talar ett helt annat språk.

Känslan berättar för mig att ett slut är ett misslyckande. Att
uppbrottet är en synd, ett brott, mot min framtida ro. Ro grundad på
tro. Jag tittar mig omkring och ser lyckliga gamla par, de har bott 40,
50, 60 år ihop. Gnat med glimt i ögat. Gemensamma minnen av diffusa
gräl med hemvist 40 år tillbaka. Förlåtelse intill döden. Att då växa
upp till en man som ständigt bryter upp, ihop, är ett misslyckande. Jag
undrar vart denna nya tidens maxim kommer från. Vi ger upp vid första
grälet, första gången vi tycker olika. Vad förväntar sig den moderna
människan? Att hitta en medlöpare? Någon som alltid är strängt
ihopkopplad till de egna tankarna och det egna sinnet. ”Du tycker inte
som jag, därför är du inte värd min tid”. När blev diskussion ett fel?
När blev oliktänkande ett hot?

Vi har slutat kämpa. Om dagens parliv vore en sport skulle vi sluta med
inga vinnare, bara en enda lång resultattabell fylld med 0-0 matcher.
Ingen målskillnad, inga löptider. Ingen vinner, ingen förlorar, men
ingen avancerar. I en tid där den heliga soloprestationen i alla lägen
ses som den starkaste är vi märkligt fixerade på grupprincipen.
Kärlekens kommunism. Kärlek som religion. Har icke du kärlek skall icke
heller jag ha det. Har jag fel? Troligen. Vi ger upp. Vi skyller
uppbrott och gräl på ”den grå vardagen” utan att förstå eller erkänna
att livet är vardag. När vi sitter där tillsammans framför tvn drömmer
vi alla om att göra något annat, med någon annan. Något och någon som
fyller oss med helg, med fest, med känslan av att vara nykär.

Vi skyller den grå vardagen på vår partner. För det var ju den personen
som fick oss att lyft från livets tristess en gång i tiden. Så den
malande känslan av tomhet i bröstet måste ju bero på att den andra
personen har misslyckats med att lyfta upp en själv permanent. ”Vi gör
aldrig något ihop.” Smaka på den. Känns den igen? Jag tror det va. I en
tid när det egna ansvaret hyllas har vi fullständigt glömt bort det
egna ansvaret för oss själva. Ansvar handlar om pengar, om prestige, om
utseende. Kärleken skall någon annan, någon vi inte träffat än, lösa.
Så vi säger till varandra ”jag måste få vara egoist, vi gör aldrig
något ihop, bara sitter kväll efter kväll framför tvn”. Därför bryter
vi upp i egoismens anda, bara för att sluta, ensam, framför tvn kväll
efter kväll. Men nu sitter vi ensamma
framför ett fönster mot yttervärlden. Och i dessa dagar är det mer värt
än att sitta tillsammans. Vi sprang, vi bråkade, vi grät, över ett mål.
Ett mål som ligger precis där vi var. Att få har tråkigt utan att kunna
skylla på någon utanför en själv. Så letar vi efter nästa kick, ger oss
in i ekorrhjulet igen.

Och där är där jag tappar känslotråden. För varför kämpar vi så envist
för att få titta på tv, när vi redan gör det? Min tanke förstår, men
min känsla bromsar, trilskas, bråkar med mig. Varför? Att kämpa för att
få göra saker ensam eftersom man är missnöjd med att göra saker ensam?
När man i hålen, mellan allt detta, kan vara två? Hur kommer det dig
att moderna människor, bildade, med hela människans historia
tillgänglig, kan vara så urbota dum att vi fortfarande hoppas på att vi
skall kunna känna livslång berusning. För min inre bild ser jag på
kärleken som ett fint vin, där vi alla inser att dricker du det varje
vaken timma så är det fortfarande en alkoholist du är, oavsett priset
på flaskan. Men om du njuter det med måtta, med tider av vatten
emellan, drabbas du av berusningens himmelska ro, inte ständigt med då
och då. Så varför söker vi ständigt nya flaskor, ständigt nya årgångar?
Långt innan vi druckit hela flaskan, ibland innan vi njutit första
glaset. ”Kärlekolism”, är det ett ord tro?

När jag var ung, yngre var uttrycket ”gräset är alltid grönare på andra
sidan” ett negativt laddat axiom. Man använde det för att förklara att
man har det så bra man kan ha det i nuet och att jakten på det
ouppnåeliga andra var menlös och resultatlös. Nu, helt plötsligt är det
en sanning som skall, bör, måste följas. Hjärnan kokar över sa någon på
tv just. O jag vet hur d kan vara. För mycket intryck, för mycket
uttryck , för mycket feltryck, för mycket… Grannen över vars barn
skriker, grannarna under som älskar, grannen jämte skriker på tyska och
hostar, hostar, hostar. Inget hjälper. Knaster i huvet. Tankar som
dansar. Blå moln som fladdrare förbi. Mardrömmar i hjärtat. O vad gör
man då? Bryter upp. Givetvis. Från någon som vet vem som sitter bakom
varje bokstav. En som roar, oroar. Som bevekar ens sinne för det
passande.

Ett sakta, tyst, hulkande skri på befrielse. Typ. Bekräfta min
ensamhet. Knackande tangenter i tysta rum. Den ultimata förnedringen.
”han har mist allt, även sitt förstånd” Jorå. Visst har han det. Inget
vaktar längre förnuftets krypta. Vägen till dårskap är ren, fri, luften
är klar. Molnen svävade bort mot norr. Eller var det söder? Skit samma.
Borta är de i alla fall. Fåglar simmar i havets djup och fiskar vandrar
på gatorna. Tröttheten regerar och missnöjet segrar i slag efter slag.
Vad göra? Varför göra? Göra vad? Ett misslyckande som sker gång på gång
är det en slump eller ett öde? En tanke som halkar, är den fallen eller
förfallen? Sitter vi tryggt på tillvaron eller är allt bara en skuld
att betala? Är sömnen en illusion om tanken, om att ställa tankar
bredvid, jämte, i ett annat rum. MÅSTE SOVA. MÅSTE ÄLSKA. MÅSTE… Se
där, det var en nyckel till mina tårar.

Pretantiös

Hur skönt är det inte att ibland förfalla till att vara pretantiös.
Riktigt Bergmanpretantiös. Använda svåra ord, vara dyster och seriös.
Förfäkta hopplösa teorier, brottas med den egna ångesten. Jag menar,
man är ju Svensk. Det är skönt att deppa. Det är bra att ta sig på
riktigt djupt gravallvar. Bort med stoj och glada skämt, fram för
butterhet och Joakim Berghsisk dryghet. Låtom oss kontlrolera varje
stavelse, låt oss mumla sakta och lugnt, låt dårarna pladddra och
kvittra likt fåglar.

Det är gott att se på sig själv med djupaste allvar och beundran.
Skämtarna faller på egna grepp i rörelsen mot den slutliga döden. Se på
darrande nerver, där varje tråd glänser, dryper av allvar.

För visst är det något gott i att ta sig själv på för stort allvar? För man är ju Svensk

Katten oxå.

Vårt hem måste vara lyckligt. Hur jag vet det? Katten är kelig. Alltså,
vår ena katt är jättekelig. Vad har det med saken att göra undrar nu
den uppmärksamma läsaren? Jo, låt mig förklara.

Den ena katten är från början min. Jag hämtade själv det lilla knytet
och rövade brutalt bort henne från hennes ömma moder och en broder. Hon
är liten, sköldpaddsfärgad och heter Chips. Nå, allt väl än så länge.
Nå, eftersom jag jobbade rätt mycket så började jag efter ett tag
fundera på att skaffa en katt till, som sällskap. Som av en händelse så
var min moster i Trollhättan i behov av ett hem till en av hennes
katter. Så passande, så bra.

Sagt och gjort. Trollhätte-katten skeppades över hit till Borås och jag
blev stolt ägare till inte en, utan två, katter. Katten lystrar till
det pompösa namnet Sir Lancelot, allmänt kallad ”gubben”. Han är stor.
Jättestor. Som en halv schäfer ungefär. En jätte till katt. När han
landade i mitt hem var han dessutom kraftigt överviktig. Men det löste
sig elegant när han kom till mig, för jag hade så dålig ekonomi att
katterna liksom jag var tvugna att vara försiktiga med maten.

Nä, nu hade allt varit så bra så. Om inte katten vore så skygg. Han låg
mestadels intryckt under en säng eller i en garderob. Nu vet jag ju att
katter brukar ta lite tid på sig i ett nytt hem så jag stressade inte.
Efter två-tre veckor började jag dock undra lite. Min moster upplyste
mig per telefon att katten var lite skygg och försiktig av sin natur.
Så, han fick acklimatisera sig undan för undan.

Nå, i detta lägen så hade jag och Hulda Hustrun bestämt oss för att slå
våra kloka huvuden och vackra kroppar ihop i det äktenskapliga ståndet
(fniss, jag skrev stånd. Tihi). Så, flyttlasset gick med dator, man och
två katter.

Efter några månader började katten allt mer förändras till det
keligare. Helt plötsligt började han gno sig runt benen på oss. Han
började, korta stunder, hoppa upp i sängen. Han gick att bära kortare
stunder.

Tja, slutligen har vi då kommit till nu. Katten är inte kelig. Han är
galet, knasigt, ofantligt, otroligt kelig. Som en stor, svart
jättebebis. Man finner honom allt som oftast liggande på rygg på golvet
eller i en valfri säng, med magen i vädret och tassarna upp i luften.
Om man plockar upp honom ligger han kvar, han gnor skallen gång på gång
mot en, som om han inte kan få nog av kel.

Man kan ju tycka att katten borde blivit ännu mer skygg. Med en
treåring och en femåring i hushållet. Två barn som så gärna vill leka
med katten och jagar den över hela lägenheten, drar stackarn i svansen
och försöker lyfta alla kattkilon upp hela vägen till famnen. Men
katteländet blir bara mer och mer kelig för varje dag.

Sen har vi ju stjärnan i gänget. Vår lilla kattunge, Smulan. Hon verkar vara helt utan nerver. Barnen kan bära omkring det lilla knyttet precis hur som helst. Hon ligger eller hänger i barnens grepp och verkar inte bli det allra minsta orolig. Knepig katt det där.

Inte vet jag vad det beror på. Men min slutsats är att vårt hem är lyckligt. För det är det ju.

Mitt lata, lata, lata jag.

Jag är glad att jag inte är en älg. Eller igelkotte, sparv, snok och vilket villt djur som helst. Jag är ju så förbaskat lat att jag troligen skulle svälta ihjäl på en vecka eftersom jag inte skulle orka jaga fatt på någon mat. Vissa dagar orkar jag inte ens böja mig ner för att ta fram en frusen minipizza ur frysen. Så hur jag skulle orka ägna en stor del av dagen till att föröka hitta något att stoppa i mun kan jag inte ens föreställa mig.

Skulle jag dessutom bo i en grotta, under en sten eller i en håla under jorden så vore nog katastrofen ett faktum. Jag som är så beroende av en god och bekväm säng för att somna. Sen ska vi inte ens fundera på hur mina stackars barn skulle överleva. De skulle nog få lära sig att fånga sin egen föda redan när de rest sig upp för första gången.

Nä, det är nog tur att jag blev människa i alla fall. Då kan man ju alltid beställa en pizza och be dem köra hem den. Länge leve den tomma kalorien.

Kapten morgonrock

Det verkar helt omöjligt att komma ur morgonrocken och in i lite riktiga kläder. Jag sitter framför datorn,går ut på balkongen och rökar eller bara knatar omkring lite allmänt ilägenheten. Hela tiden i min morgonrock. Lite som Hugh Heffner fast utan pengarna eller brudarna. Eller som Falköga i M*A*S*H. Fast det blir liksom inte lika häftigt när jag glider omkring i min rock. Mest bara märkligt. Och så luktar den gammal rök och nått annat som jag inte riktigt kan identifiera.

Nä, detta måste få ett slut. Jag skall hädanefter hoppa i kläderna direkt på morgonen eller efter duchen. Inget mer slackande, inget mer slöande. Ingen mer morgonrock.

I alla fall inte hela tiden.