Pretantiös

Hur skönt är det inte att ibland förfalla till att vara pretantiös.
Riktigt Bergmanpretantiös. Använda svåra ord, vara dyster och seriös.
Förfäkta hopplösa teorier, brottas med den egna ångesten. Jag menar,
man är ju Svensk. Det är skönt att deppa. Det är bra att ta sig på
riktigt djupt gravallvar. Bort med stoj och glada skämt, fram för
butterhet och Joakim Berghsisk dryghet. Låtom oss kontlrolera varje
stavelse, låt oss mumla sakta och lugnt, låt dårarna pladddra och
kvittra likt fåglar.

Det är gott att se på sig själv med djupaste allvar och beundran.
Skämtarna faller på egna grepp i rörelsen mot den slutliga döden. Se på
darrande nerver, där varje tråd glänser, dryper av allvar.

För visst är det något gott i att ta sig själv på för stort allvar? För man är ju Svensk

Katten oxå.

Vårt hem måste vara lyckligt. Hur jag vet det? Katten är kelig. Alltså,
vår ena katt är jättekelig. Vad har det med saken att göra undrar nu
den uppmärksamma läsaren? Jo, låt mig förklara.

Den ena katten är från början min. Jag hämtade själv det lilla knytet
och rövade brutalt bort henne från hennes ömma moder och en broder. Hon
är liten, sköldpaddsfärgad och heter Chips. Nå, allt väl än så länge.
Nå, eftersom jag jobbade rätt mycket så började jag efter ett tag
fundera på att skaffa en katt till, som sällskap. Som av en händelse så
var min moster i Trollhättan i behov av ett hem till en av hennes
katter. Så passande, så bra.

Sagt och gjort. Trollhätte-katten skeppades över hit till Borås och jag
blev stolt ägare till inte en, utan två, katter. Katten lystrar till
det pompösa namnet Sir Lancelot, allmänt kallad ”gubben”. Han är stor.
Jättestor. Som en halv schäfer ungefär. En jätte till katt. När han
landade i mitt hem var han dessutom kraftigt överviktig. Men det löste
sig elegant när han kom till mig, för jag hade så dålig ekonomi att
katterna liksom jag var tvugna att vara försiktiga med maten.

Nä, nu hade allt varit så bra så. Om inte katten vore så skygg. Han låg
mestadels intryckt under en säng eller i en garderob. Nu vet jag ju att
katter brukar ta lite tid på sig i ett nytt hem så jag stressade inte.
Efter två-tre veckor började jag dock undra lite. Min moster upplyste
mig per telefon att katten var lite skygg och försiktig av sin natur.
Så, han fick acklimatisera sig undan för undan.

Nå, i detta lägen så hade jag och Hulda Hustrun bestämt oss för att slå
våra kloka huvuden och vackra kroppar ihop i det äktenskapliga ståndet
(fniss, jag skrev stånd. Tihi). Så, flyttlasset gick med dator, man och
två katter.

Efter några månader började katten allt mer förändras till det
keligare. Helt plötsligt började han gno sig runt benen på oss. Han
började, korta stunder, hoppa upp i sängen. Han gick att bära kortare
stunder.

Tja, slutligen har vi då kommit till nu. Katten är inte kelig. Han är
galet, knasigt, ofantligt, otroligt kelig. Som en stor, svart
jättebebis. Man finner honom allt som oftast liggande på rygg på golvet
eller i en valfri säng, med magen i vädret och tassarna upp i luften.
Om man plockar upp honom ligger han kvar, han gnor skallen gång på gång
mot en, som om han inte kan få nog av kel.

Man kan ju tycka att katten borde blivit ännu mer skygg. Med en
treåring och en femåring i hushållet. Två barn som så gärna vill leka
med katten och jagar den över hela lägenheten, drar stackarn i svansen
och försöker lyfta alla kattkilon upp hela vägen till famnen. Men
katteländet blir bara mer och mer kelig för varje dag.

Sen har vi ju stjärnan i gänget. Vår lilla kattunge, Smulan. Hon verkar vara helt utan nerver. Barnen kan bära omkring det lilla knyttet precis hur som helst. Hon ligger eller hänger i barnens grepp och verkar inte bli det allra minsta orolig. Knepig katt det där.

Inte vet jag vad det beror på. Men min slutsats är att vårt hem är lyckligt. För det är det ju.

Mitt lata, lata, lata jag.

Jag är glad att jag inte är en älg. Eller igelkotte, sparv, snok och vilket villt djur som helst. Jag är ju så förbaskat lat att jag troligen skulle svälta ihjäl på en vecka eftersom jag inte skulle orka jaga fatt på någon mat. Vissa dagar orkar jag inte ens böja mig ner för att ta fram en frusen minipizza ur frysen. Så hur jag skulle orka ägna en stor del av dagen till att föröka hitta något att stoppa i mun kan jag inte ens föreställa mig.

Skulle jag dessutom bo i en grotta, under en sten eller i en håla under jorden så vore nog katastrofen ett faktum. Jag som är så beroende av en god och bekväm säng för att somna. Sen ska vi inte ens fundera på hur mina stackars barn skulle överleva. De skulle nog få lära sig att fånga sin egen föda redan när de rest sig upp för första gången.

Nä, det är nog tur att jag blev människa i alla fall. Då kan man ju alltid beställa en pizza och be dem köra hem den. Länge leve den tomma kalorien.

Kapten morgonrock

Det verkar helt omöjligt att komma ur morgonrocken och in i lite riktiga kläder. Jag sitter framför datorn,går ut på balkongen och rökar eller bara knatar omkring lite allmänt ilägenheten. Hela tiden i min morgonrock. Lite som Hugh Heffner fast utan pengarna eller brudarna. Eller som Falköga i M*A*S*H. Fast det blir liksom inte lika häftigt när jag glider omkring i min rock. Mest bara märkligt. Och så luktar den gammal rök och nått annat som jag inte riktigt kan identifiera.

Nä, detta måste få ett slut. Jag skall hädanefter hoppa i kläderna direkt på morgonen eller efter duchen. Inget mer slackande, inget mer slöande. Ingen mer morgonrock.

I alla fall inte hela tiden.

Ingen vårvind i sikte

Det blåser ute. Inte nån stilla bris utan såndär blåst som låter. Löven på gården virvlar runt och träden böjer sig när vinden far fram som om den vore jagad av polisen. Jag smiter ut på balkongen och drar i mig en cigg fort, fort. Det räcker så gott med några minuter ute i verkligheten, sen smiter jag in igen till värmen. Känns som om det vore dags att lägga sig på sängen, vänta på att katterna hoppar upp och lägger sig bredvid mig och bara njuta av livet en stund. Det är skönt att slösa med tid.