Nov 07

Britney skiljer sig?

Britney Spears skiljer sig påstår CNN

Någon som blev förvånad? Fasen våra katter skulle göra ett bättre jobb som partner till Britney. Eller vilken lyktstolpe som helst.

Nov 07

Att bråka med en dvdpelare

Hjälp. Katastrof. Vi hade spelat in Elfsborgs guldmatch på dvd. Trodde vi. Men skiveländet vägrar låt sig spelas. Det bara funkar inte. Varken på dvd-spelaren vi spelat in det hela på eller på datorn. Gudskelov så visar Canal+ matchen igen på söndag. Då bara måste det hela funka. Annars får jag kalla in FN, Nato, Röda Korset eller rent av stjärnimperiet. För spelas in ska det göras. Annars vet jag inte vad som händer. Det är nära till hands att jag då slänger ut dvd-spelaren genom fönstret.

Så det så!

Nov 07

Att sova bort sin tid

Jäklar i min lilla låda vad jag somnade. Låg i sängen och klappade katten när jag liksom bara flöt bort. Jag som bara skulle vila ögonlocken lite. Så gick den kvällen till spillo. Visserligen hr jag en liten pluttstund kvar av kväll, men det mesta gick som sagt åt till att sova på.

Det är ett allt för vanligt fel på mina dagar. Det finns för lite timmar på ett dygn för att jag ska kunna använda tiden maximalt. Om jag bara finge några timmar till så skulle jag kunna sova länge och ofta utan att få så förnicklat dåligt samvete. Som det är nu så hinner jag ju knappt vakna förrän det är dags att lägga sig igen. Att ta mig från sovande till vaken tar några timmar för mig. Det skall drickas kaffe, rökas ciggaretter, stirras ut genom fönstret och allmänt skräpas omkring förrän jag kan räknas till de vaknas skara. Skall jag då dessutom göra om hela ritualen flera gånger om dagen så hinner jag knappt med något annat än att sova eller vakna till.

Jaj, nu är jag vaken igen i alla fall. Kanske hinner jag med något stort och viktigt, eller i alla fall något smått och lätt före det är dags att lägga sig igen. Kanske.

Nov 07

Sagor från en gift man

Jag är en gammal själ, med gamla tankar. Jag tror på tvåsamhet. Mina
drömmar leder på samma stig till samma mål. Tanken på att dela sitt liv
med samma människa. I min barndom, då när jag var barn, jag har varit
barn, levde man ihop. I min värld. Skilsmässan var ett undantag. Normen
berättade för den unge pojke som var jag att man ger inte upp. Även om
man är olycklig kämpar man. Som vuxen har jag burit med mig detta. En
tanke har ingen koppling till en känsla, om man inte vill. Mina vuxna
tankar, som är moderna, berättar för mig att mänskan har allt för kort
tid på sig för att slösa livet på fel mänskor, känslan, som är
urgammal, talar ett helt annat språk.

Känslan berättar för mig att ett slut är ett misslyckande. Att
uppbrottet är en synd, ett brott, mot min framtida ro. Ro grundad på
tro. Jag tittar mig omkring och ser lyckliga gamla par, de har bott 40,
50, 60 år ihop. Gnat med glimt i ögat. Gemensamma minnen av diffusa
gräl med hemvist 40 år tillbaka. Förlåtelse intill döden. Att då växa
upp till en man som ständigt bryter upp, ihop, är ett misslyckande. Jag
undrar vart denna nya tidens maxim kommer från. Vi ger upp vid första
grälet, första gången vi tycker olika. Vad förväntar sig den moderna
människan? Att hitta en medlöpare? Någon som alltid är strängt
ihopkopplad till de egna tankarna och det egna sinnet. ”Du tycker inte
som jag, därför är du inte värd min tid”. När blev diskussion ett fel?
När blev oliktänkande ett hot?

Vi har slutat kämpa. Om dagens parliv vore en sport skulle vi sluta med
inga vinnare, bara en enda lång resultattabell fylld med 0-0 matcher.
Ingen målskillnad, inga löptider. Ingen vinner, ingen förlorar, men
ingen avancerar. I en tid där den heliga soloprestationen i alla lägen
ses som den starkaste är vi märkligt fixerade på grupprincipen.
Kärlekens kommunism. Kärlek som religion. Har icke du kärlek skall icke
heller jag ha det. Har jag fel? Troligen. Vi ger upp. Vi skyller
uppbrott och gräl på ”den grå vardagen” utan att förstå eller erkänna
att livet är vardag. När vi sitter där tillsammans framför tvn drömmer
vi alla om att göra något annat, med någon annan. Något och någon som
fyller oss med helg, med fest, med känslan av att vara nykär.

Vi skyller den grå vardagen på vår partner. För det var ju den personen
som fick oss att lyft från livets tristess en gång i tiden. Så den
malande känslan av tomhet i bröstet måste ju bero på att den andra
personen har misslyckats med att lyfta upp en själv permanent. ”Vi gör
aldrig något ihop.” Smaka på den. Känns den igen? Jag tror det va. I en
tid när det egna ansvaret hyllas har vi fullständigt glömt bort det
egna ansvaret för oss själva. Ansvar handlar om pengar, om prestige, om
utseende. Kärleken skall någon annan, någon vi inte träffat än, lösa.
Så vi säger till varandra ”jag måste få vara egoist, vi gör aldrig
något ihop, bara sitter kväll efter kväll framför tvn”. Därför bryter
vi upp i egoismens anda, bara för att sluta, ensam, framför tvn kväll
efter kväll. Men nu sitter vi ensamma
framför ett fönster mot yttervärlden. Och i dessa dagar är det mer värt
än att sitta tillsammans. Vi sprang, vi bråkade, vi grät, över ett mål.
Ett mål som ligger precis där vi var. Att få har tråkigt utan att kunna
skylla på någon utanför en själv. Så letar vi efter nästa kick, ger oss
in i ekorrhjulet igen.

Och där är där jag tappar känslotråden. För varför kämpar vi så envist
för att få titta på tv, när vi redan gör det? Min tanke förstår, men
min känsla bromsar, trilskas, bråkar med mig. Varför? Att kämpa för att
få göra saker ensam eftersom man är missnöjd med att göra saker ensam?
När man i hålen, mellan allt detta, kan vara två? Hur kommer det dig
att moderna människor, bildade, med hela människans historia
tillgänglig, kan vara så urbota dum att vi fortfarande hoppas på att vi
skall kunna känna livslång berusning. För min inre bild ser jag på
kärleken som ett fint vin, där vi alla inser att dricker du det varje
vaken timma så är det fortfarande en alkoholist du är, oavsett priset
på flaskan. Men om du njuter det med måtta, med tider av vatten
emellan, drabbas du av berusningens himmelska ro, inte ständigt med då
och då. Så varför söker vi ständigt nya flaskor, ständigt nya årgångar?
Långt innan vi druckit hela flaskan, ibland innan vi njutit första
glaset. ”Kärlekolism”, är det ett ord tro?

När jag var ung, yngre var uttrycket ”gräset är alltid grönare på andra
sidan” ett negativt laddat axiom. Man använde det för att förklara att
man har det så bra man kan ha det i nuet och att jakten på det
ouppnåeliga andra var menlös och resultatlös. Nu, helt plötsligt är det
en sanning som skall, bör, måste följas. Hjärnan kokar över sa någon på
tv just. O jag vet hur d kan vara. För mycket intryck, för mycket
uttryck , för mycket feltryck, för mycket… Grannen över vars barn
skriker, grannarna under som älskar, grannen jämte skriker på tyska och
hostar, hostar, hostar. Inget hjälper. Knaster i huvet. Tankar som
dansar. Blå moln som fladdrare förbi. Mardrömmar i hjärtat. O vad gör
man då? Bryter upp. Givetvis. Från någon som vet vem som sitter bakom
varje bokstav. En som roar, oroar. Som bevekar ens sinne för det
passande.

Ett sakta, tyst, hulkande skri på befrielse. Typ. Bekräfta min
ensamhet. Knackande tangenter i tysta rum. Den ultimata förnedringen.
”han har mist allt, även sitt förstånd” Jorå. Visst har han det. Inget
vaktar längre förnuftets krypta. Vägen till dårskap är ren, fri, luften
är klar. Molnen svävade bort mot norr. Eller var det söder? Skit samma.
Borta är de i alla fall. Fåglar simmar i havets djup och fiskar vandrar
på gatorna. Tröttheten regerar och missnöjet segrar i slag efter slag.
Vad göra? Varför göra? Göra vad? Ett misslyckande som sker gång på gång
är det en slump eller ett öde? En tanke som halkar, är den fallen eller
förfallen? Sitter vi tryggt på tillvaron eller är allt bara en skuld
att betala? Är sömnen en illusion om tanken, om att ställa tankar
bredvid, jämte, i ett annat rum. MÅSTE SOVA. MÅSTE ÄLSKA. MÅSTE… Se
där, det var en nyckel till mina tårar.

Nov 07

Pretantiös

Hur skönt är det inte att ibland förfalla till att vara pretantiös.
Riktigt Bergmanpretantiös. Använda svåra ord, vara dyster och seriös.
Förfäkta hopplösa teorier, brottas med den egna ångesten. Jag menar,
man är ju Svensk. Det är skönt att deppa. Det är bra att ta sig på
riktigt djupt gravallvar. Bort med stoj och glada skämt, fram för
butterhet och Joakim Berghsisk dryghet. Låtom oss kontlrolera varje
stavelse, låt oss mumla sakta och lugnt, låt dårarna pladddra och
kvittra likt fåglar.

Det är gott att se på sig själv med djupaste allvar och beundran.
Skämtarna faller på egna grepp i rörelsen mot den slutliga döden. Se på
darrande nerver, där varje tråd glänser, dryper av allvar.

För visst är det något gott i att ta sig själv på för stort allvar? För man är ju Svensk

Load more

%d bloggare gillar detta: