Feb 14

Panik, ångest och tappad livslust.

11:21:10


Jag ska in till stan på möte på Arbetsförmedlingen och vet ärligt talat inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Ångesten är bråddjup, mina mediciner är slut sedan någon dag, förutom några preparat som jag bara har ett fåtal kvar av och det börjar kännas i kroppen. Är det så här jag mår utan mina mediciner så är det en bra påminnelse om hur bra de är för mig. Just nu hatar jag mitt liv. Det var länge, länge sedan jag kände så.

Jag är skräckslagen inför hur jag kommer må om några timmar, i morgon och övermorgon. Helst vill jag nog bara gråta, men det skrämmer mig att ens släppa kontrollen över mig själv i en mikrosekund. Så jag håller in alla känslor, som jag håller in magen när jag går på stan. Stenhårt och paikslaget.

panik

Ångesten flyter omkring, skiftar hela tiden karaktär, jag mår fysiskt illa, vill kräkas men vågar inte det heller. När jag tittar ner på mina händer känns det som att de inte tillhör mig själv. De ser ut som plast. Plasthänder med tydliga ådror. Kort sagt, för jag skulle kunna mala på om hur dåligt jag mår, så är jag just nu kass som människa.

Jag har skickat in pappren till soc en andra gång men det räcker inte, de vill ha mer uppgifter. Ett sjukintyg, en kopia på det mesta och mitt blod och huvud på ett fat. Det verkar hopplöst och under tiden går jag sakta under i tankarna. Känslorna vågar jag inte ens närma mig. Men jag vet att mitt hjärta slår fort och hårt av rädsla.

Just nu vill jag verkligen inte leva.

 

 

Enhanced by Zemanta

2 kommentarer

  1. Jag finns här för dig, jag följer med dig till stan, tillsammans är vi starka.
    Det är bara ett papper du ska läsa, jag kan läsa det också, så är vi 2 som får en bild av allt, ifall du inte får in allt.
    Jag älskar dig,

    1. Jag vet älskade du. Jag vet så väl och är oändligt tacksam för allt <3

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: