Panikångest

Så var det dags igen. Världens panikattack mitt i skogen på väg mot före detta frun. Det var väl de sista veckornas känslostormar och skörlevnad som kom i kapp mig. Svetten lackade och hela jag var en enda stor darrande nerv, spänd som en fiolsträng. Jag sprang genom skogen, så gott jag nu kan springa och försökte tänka på allt annat än ångesten.

Det gick inget vidare. Till slut ramlade jag in hos före detta frun. Hon såg direkt hur det var fatt och bara pekade på sängen. Jag slängde mig ner på mage och väntade på att ångesten skulle vika. Efter en 20 minuter så hade det hela klingat av tillräckligt för att jag skulle kunna sätta mig upp och orientera mig i världen igen.

Nu har jag en sprängande huvudvärk och nacken känns som om den vore överkörd med en motorgräsklippare eller nått. Men det värsta är nog över tror jag.

Ibland spelar det ingen roll vilka mediciner man äter eller hur mycket terapi man går i, ibland så går det bara åt fanders. Men, jag kan ju trösta mig med att det säkerligen dröjer ett tag nu till nästa attack. Hoppas jag.