Jun 21

Rerklampojken funderar.

Det är tisdag. Jag vet inte, men det känns lite som att veckans dagar har förlorat sin betydelse för mig. De blandas ihop tills det blir en enda veckogröt som man ska överleva utan att bli allt för tokig. Igen. Det enda som skiljer sig åt är helgerna som betyder att man kan vila från alla dessa papper, telefonsamtal, möten, skrikande, som krävs för att överhuvudtaget synas. För att finnas till.

Men det är ok. Som knäpp person ska man inte förvänta sig mer, tror jag folk säger när de sitter vid fredagsgroggen och tänker ytliga tankar, sådana som inte når längre än till ryggmärgen. Alla dessa ansikten man möter på bussen och i affären och på torget och tåget och vart fan som helst. Det känns allt mer som att man borde gå med en stor  skylt med framsida på magen och baksidan på ryggen, en sådan som man kan se i Kalle Anka. En där texten, den som många tycker man borde bära vore: Ursäkta mig för att jag finns till en smula då och då.


Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: