Dec 14

Sagan om Bror Harald Carlzon. Min far.

1922 föddes en pojke i en borgerlig familj i Borås finare delar.  Han var yngst av 4 pojkar och blev bortskämd som få, på samma sätt som jag blev som liten gosse 50 år senare. Sin barndom spenderade han i Annelundsparken,  som ligger vid slutet av den gata familjen bodde på. Eller med sin katt och sina kaniner. Alltid skyddad av sina äldre bröder.

I skolan var betygen hyggliga, inte på geninivå   men heller inget att behöva  vara rädd för att ta hem till föräldrarna. Duktig på träslöjd, flitig, duktig på mattematik och Svenska. Artig och populär. 

Det blev de, på den tiden, vanliga 7 åren i skola och sedan började vuxenlivet. Han komformerades som brukligt var, började arbeta som springshas på strumpfabriken Merkur.

Jag undrar ofta varför han inte fortsatte studera. Men släkten verkade vara av uppfattningen att framtiden låg i eget företagande, hårt arbete och talang. Ut inledning var slöseri med tid och pengar. 

Snart nog avancerade han till direktören privata chaufför och trädgårdsmästare.  Dessutom med ansvar för firmans alla bilar. Han var chaufför åt kungaparet när de besökte Borås. Han sade alltid efteråt att Princessan Sibylla var en snobbig och elak.

   Under kriget tjänstgör han som tankförare och vann priser i pistolskytte.  Hans stora massiva sorg under de åren var när hans, nästan av honom själv avgudade, fader dog 1949, endast 60 år gammal. Min far orkade inte ens gå på begravningen.

En känslig själ med nakna nerver. Samma sorts nerver jag själv ärvt. De kan förgöra men även lyfta upp en människa. Men det är ett lotteri i sig.  

Han blev kär, som de flesta av oss plädar bliva, redo att bilda familj, så han styrde om sin karriär, vi kan sådant, vi med nerver som känner allt, till att bli säljare åt Ford. Åkte landet och Europa runt för att sälja verktyg och torkarblad 

 Efter ännu ett karriätbyte arbetade han sedan som kamrer   Under tiden hade han och hans kärlek gift sig och 1955  fick de en dotter, min halvsyster.  Men. Han var ju född med de där klena nerverna

Grät lätt ända sedan barndomen. Han lärde mig att det är ok om enklare gråter. 

Efter en olycka drabbades han av en katastrofal svindlande fallande förändring i själen. Låg på sjukhus och åkte sedan till en lugn plats, för de med klena nerver. Det var andra tider då.

Alltid beundrad och uppvaktad av kvinnor under hela sitt liv, en kusin till honom sade en gång till mig att : Bror såg inte bra ut, han var vacker.

Charmig med god hand med folk tog han ofta platsen som stjärnan i mitten av gruppen. Oavsett vilken grupp det än gällde.

Bland de med klena nerver fann han en vacker vild  kvinna som var 19 år yngre. De blev ett par, trots att mannen var gift. 

Men, viss kärlek går inte att hålla tillbaka   Efter hans ofrånkomliga skilsmässa gifte sig min mor och far sig 1968 och 1970 fick de en son. Det är jag det.

Min far berättade en gång hur de en nyårsnatten på vägen hem ringde i kyrkklockor som hänger i ett fristående torn vid kyrkan där de vigdes, jag själv både döpts och komfimerats och mina tre barn döpts. Ett upptåg i min egen smak. Äpplen faller alltid neråt. 

Mina första 6 år var det han som var hemma med mig. En modern man. Vi gick hem till hans bekanta eller hans bror. Herrarna drack snaps och jag lyssnade med stora öron på deras konversationer.

Eller så åkte vi i bilen runt stan i timtal medan han berättade historier om hur staden såg ut när han var i min ålder. Det väckte min hunger efter all sorts historia och kunskap.

Han var min hjälte, min guide till livet. 

Men sedan började jag i skolan, fick andra hjältar. Helt plötsligt var vi sällan överrens, bråkade om mycket, ja det mesta faktiskt. 2 bortskämda personer gör nog lätt det.

Han hade ett svart hål i själen som plågade honom i alla år. Honom och ofta de som älskade honom på köpet. Jag vet hur det känns, för jag har ett likadant i mig med . 

Men han svek mig egentligen aldrig. Uppmuntrade mig när jag misslyckades, berömde mig när jag segrade. Gav mig en solid självkänsla, en tro på att mycket, inte allt, men mycket, är möjligt

För exakt 20 år sedan, i natt, natten mot 15 december, dog han efter en mångårig kamp mot en cancer som sakta åt upp honom. Cancer gör så.

Det var plågsamt att se. Men, vi blev märkligt nog äntligen vänner. Slöt fred. Pratade igen.

Kanske för att han blivit gammal och skör, kanske för att jag  blivit 27 år och visste mer om livet, Slöt vill  fred en natt fylld av prat och tårar. 

Vi begravde honom 23 december 1997 och för mig dog julen då. 

Det viktigaste han lärde mig var att alltid tänka själv. Att inte bara svälja det andra säger åt mig. Så jag har alltid levt så. 

Farsan, jag, vi, saknar dig.

. 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: