Skräp.

Den här gången sitter jag verkligen fast.

Något som bor inuti mig bränner fast alla känslor. Inte sönder, nä, inte så enkelt. Mer som att det etsar sig fast, på själens väggar. 

Den här gången orkar jag inte slåss. Jag låter det vara. Sitter stilla i ensamhet och väntar ut sjukdomen. Det måste ju ta slut någon gång tycker jag. Om jag inte rör mig, inte ens en enda liten muskel får spelrum, så hörs ingenting i rummet. 

Kanske är det åldern, jag är gammal nog att veta när jag mår dåligt. Att det inte är farligt att gråta. För tiden kommer sudda ut nutiden och förvandla varje tår till både fallen och försvunnen. Så jag gråter väl då. Av allt och ingenting. 

Jag är inte säker på när jag pratade med någon senast. På allvar alltså, ord som betyder något. Det har bara blivit skräp av allt jag vill säga. Med tiden har jag tystnat totalt. Pratar inte ens med mig själv längre. Inte ens jag själv orkar höra på mig. Det är ju bara så dumt allt jag säger ändå. 

Solen går upp och solen går ner. Självklart. Ändå har jag tappat greppet på tiden. Den bara… går. Försvinner. Kanske kastar jag bort mitt liv. Jag är tämligen övertygad om att så är fallet. Ännu en anledning till att gråta, tycka synd om sig själv. För jag gör det. Med förbluffande styrka. 

Om nätterna drömmer jag om gamla tider. Det slutar alltid med samma skri, samma slag i tomma luften. Puls som skenar och en rädsla för vidare sömn som hindrar mig att sova vidare. En timma här och var räcker. 

Jag sover nästan aldrig nuförtiden. I aviserna kan jag läsa att det förkortar livet, sömnbristen. Så mitt liv blir nog väldigt kort. Egentligen kanske det redan är slut?

Alla runt mig har gått vidare, själv är jag på något sätt kvar i minnenas rike. Samlar ihop alla mina misstag i en enda stor säck och kryper sedan själv in i den, kallar den mitt hem. Bor där inne, i mörkret. 

Dålig luft och ljudet av nödvändiga andetag. Jag är så avundsjuk på alla andra. ALLA andra. Hela världen. I mitt huvud har alla det mycket bättre än mig. De har sina jobb, sina karriärer, de är bra föräldrar och goda partners. De har god inkomst och frihet att göra vad de vill med sin lediga tid. Snickrar på kåken och klipper gräset på fredagen. 

Jag fastnade medan de gick vidare. Mitt liv är bortslösad och i andras ögon är jag bara ett vrak, en spillra, en sorglig påminnelse om att en del människor är så svaga att de inte orkar med tempot. 

Ensamhet. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så här ensam, och aldrig kunde jag väl tro att jag skulle valt att bli så ensam. Alldeles på egen hand. Jag är en idiot. 

Självförnekelse, medömkan, tårar över mig själv. Avund. Ilska och ännu fler tårar. Ingen att älska, ingen som älskar mig. Och om någon försöker så slår jag bort dem, gömmer mig igen, inuti den där säcken, mitt hem. 

Det har tagit mig lång tid att komma hit. Så lång tid och så kort sträcka. Helt vilsen. Orkar ingenting. Funderar på att städa men struntar i det. Igen. Plockar hysteriskt en gång varannan dag och det blir ändå inget gjort. Hysterin får mig bara att flytta saker från ett ställe till ett annat. Ingen ordning, bara själva flyttandet. 

Alla dessa misstag. Alla dessa utbrott. Allt det tärande hat som bott i mig. Jag tror det mesta är borta nu. Kvar finns bara den där puttrande avunden som plågar mig. För vem vill vara missunnsam och avundsjuk? 

Men. Det är bara att sega ut. Den här gången är jag djupt deprimerad men försöker ta mig igenom det hela utan att snabblösa det hela med alkohol eller elakheter eller ansvarslöshet. För första gången i mitt liv lever jag i min depression. 

Det känns allt mer som en dum idé. Men aldrig att jag tänker ge mig på den punkten. Då dör jag hellre än faller ner i det hålet. Alkohol är skit och pannkaka för mig. För andra funkar det utmärkt, för mig är det lika smart att försöka lösa mina problem med att dricka som att lägga mig på tågspåret för att bota en huvudvärk. 

Helst vill jag väl bara vara. Ifred. Ensam. Konstig nog så är jag just det, ensam och ifred, ändå mår jag dåligt av det. Inget blir bra. Hur jag än slingrar mig så blir det fel. Jag är helt enkelt för dum för att handskas med mig själv. 

Så dumt.

Egentligen vill jag väl bara säga förlåt till hela världen.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.