Stenar som faller i själen.

2011-11-05

22:38:40


Jag vet inte.

Hur? När? För helvete, varför? Jag håller igen, håller ihop mig, slutar andas. Jag tänker att jag hoppas att jag klarar mig utan syre. Det behövs. Inte andas, inte idag. Jag spricker ändå.

Minnet, mitt kära älskade minne, det har flytt. Försvann i det allra sista andetaget. Blå rök. Grått. Jag famlar mig fram. Som att gå i ett mörker helt utan stjärnor eller måne att orientera sig med. Från.

Men allt jag bör blir till ett enda ingenting.

Jag är inte mer än flimmer. Lungor som väser en bön om mer rök. Stress i blodet. Dom där röda tankarna som alltid finns inom mig, djupt under skinn och strax över, framför, ben. De bubblar fram, upp, som var till ytan. Över mig, långt över mig. Över, långt över ytan.

Jag kan inte, det är inte jag.

Vill trycka ner allt det där jag känner, vill ta bort minnet av det jag inte längre minns. Samma gamla nikotin, samma koffein. De byter av alkoholen. Styr mitt rusande hjärta. Rädslan för att dö är mindre än lusten att leva. Men det ersätter ingenting. Jag bara låtsas att det räcker för att trycka ner, trycka bort, från alla klumpar i halsen.

Lugna mitt hetsiga hjärta, det rasande humöret. Hjärta och hjärna är nästan samma sak. Kött och blod, elektricitet, kemi. Inget annat. Bara lusten att leva håller det hela igång. Som en sladd till väggen som en gång kommer vittra.

Tårar som inte är på riktigt, de faller för sakta för att vara sanna.

Det här passar inte mig, det är inte jag.

Min kropp rör sig hela tiden. Jag kan inte hejda den. Vi är två personer som lever inuti mig. Mig och jag.

Röker alltid in till filtret, sorg över en älskad morbror, sorg över doften av lugn hos mormor och morfar, sorg blandat med skratt och glädje med Sami, min vän.

Saknad är bara en självisk känsla. Man vill behålla men vissa väljer, en del tvingas, att gå. En gång dör vi alla. Vartenda levande ting kommer försvinna. Kvar blir bara urberg och vatten. Sten som alla gravstenar.

Så jag gick där, i mörkret, med tusen andra, vi delade alla samma sorg, det enda som skiljde oss åt var vem vi saknade. Ljus, tusen och tusen igen ljus. Låga, vaga, röster. Brus och mörker.

Nu är jag hemma. Där jag ska vara. Pratar hundar och dricker kaffe. Hjärtat rusar, jag föll en stund. Bara en stund. Men det räcker för att få dåligt samvete inför mig själv och alla jag lovat hundra löften. 

Jag kommer dricka en kopp kaffe till, röka två cigg, klä av mig allt tyg kring min kropp och somna på en av våra madrasser. 

Det räcker.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: