Forbrukslån | Tietokoneen Hiiri | Kredittkort Avbestillingsforsikring | Solcelleanlegg | Boligalarm Pris | Beste Forsikringsselskap 2018 | Beste Mobilabonnement | Tilstandsrapport
agressionalkohol

Killshot.

Jag dunkade den jävla käppen rakt in i dörren.

Gjorde ett stort hål i det värdelösa 70-tals materialet, det som borde vara trä var bara ett tunt skikt av, ni vet det där materialet som alla IKEA möbler är gjorda av. Värdelöst som skydd. Gubben satte sig i sin beige soffa. Förvånad. Med en gnutta rädsla i de gråblå ögonen. Hela karljävlen signalerade rädsla. Så… jag slog käppen i samma dörr, gjorde hålet större. En gång till, en gång till. Tills käppen gick av. I träflisor som flög över halva rummet. Hans rum. Hans värld. Han var tyst. Jag kunde känna doften av skräck.

Så jag fortsatte, slag efter slag. Tills käppen bara var en pinne. Ett handtag. Dörren var ett hål i väggen, med en gnutta fuskträ och ett handtag i. Han hade lite panik nu. Så jag tog tag i käppens handtag lite hårdare, lite bekvämare. Mer bekvämt för handen. Steg in i rummet med fötter klädda i en blå och en röd strumpa. Bara för att vara annorlunda.

Käppen? Hans far hade fått den när han fyllde… fan vet. När fick man en käpp på urtiden? 50 år? Troligen. Något sorts metallband runt käpphelvetet strax under handtaget. Vem behöver en käpp när man är 50?

Så, jag steg in. Välte bordet framför tvn. Drog ner tvn på golvet så att den sprängdes i tusen bitar. Keith Richard på riktigt. Helt utan att få betalt. Det var farsan som skulle betala. För alla år han försökt döda morsan. För varje svordom. För allt hat. För all skräck han spridit i det som borde varit ett tryggt hem.

Jag var bortskämd. Sorgligt så. Fick all uppmärksamhet, allt jag pekade på. Ni vet, ville jag ha det fick jag det. För pengar fanns. Då, på den tiden. Så, jag är fattig som en lus, för pengar ramlade ju alltid in så fuck pengar, de är oviktiga.

Men.

Några gånger om året köptes det Vino Blanco. Då visste jag att det var dags satt gömma sig. För alla blev galna. Morsan blev otrevlig, påstridig, promiskuös. Arg. Rädd.

Farsan blev tyst, sammanbiten. Som ett jävla åskmoln. Tills hans blågrå ögon blev svarta och allt exploderade. Slag, slag, slag, glas flög, rutor sprängdes.

Vi bodde i en tvåa.

Jag hade ingenstans att fly så jag stod tyst i hallen och tittade på, försökte rädda alla. Ingen slog mig, jag var guldet i berget. Osynlig men värdefull. Mitten av familjen. Det hade väl varit ok. Men jag stod inklämd. Hade ingenstans att fly, att ta vägen till. Fast. Så jag gjorde som jag gjort sedan dess.

SKREK. SKREK. SKREK. Försökte bli argast av alla, mest våldsam. Om jag hade tur slutade våldet när jag slog skallen genom ett fönster. Blod som rann, ögon som sved. Deras jävla tårar. Som om det vore de som led.

Som en liten inflikning kan jag säga att när jag började skolan fanns det små personer som påstod sig vara i min ålder som försökte sätta sig på mig. Det som kallas ”mobbing” nu för tiden. En som senare visade sig vara homosexuell. En som kissade i sängen upp i vuxen ålder. En som var adopterad och annorlunda. De trodde verkligen att de hade makt över mig.

Herreje. Vilka små människor. De trodde verkligen de gjorde mig någon sorts ont. Men jag hade redan sett allt. Sedan 5-års åldern har jag sällan varit rädd för något. Det enda som skrämmer mig är livet självt. Men det är nog det enda. Resten? Herreje. Jag hade redan sett allt när jag fyllde 3 år. De var oförstående då, de är rent av små människor nu. Stackare.

Jag var redan då mig själv, inte den andra sade åt mig jag skulle vara, utan den jag var. Enkelt och lätt. De andra var stackars får. Jag var en herde. Det var bara det att jag inte brydde mig om de fåren, jag hade andra i sikte.

Men, låt oss återgå till käppen. Dörren. Gubben. Hatet.

För, jag älskade ju honom, visste att han älskade mig.

Men, just den dagen satte jag punkt för hans välde. Efter den dagen höll han sig på mattan berättade min mor för mig, även efter att jag flyttat. Han visste jag lätt hade kunnat döda. Inte en gång till, han fick vara som folk, det var min tur. Han kom ihåg sin soffa som jag lämnade i bitar på golvet, sängen jag ställde på balkongen, böckerna jag slängde genom fönstren. Tavlor, glaskross, sönderslitna cigaretter över golvet, vartenda plagg utdraget över golvet i hela lägenheten. Blåmärket i hans ansikte. Löftet om att nästa gång skulle han dö.

Det var min tur nu. Och jag har kvar metallbandet som satt runt käppen.

 

 

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

åtta + 17 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.