Skräp.

Den här gången sitter jag verkligen fast.

Något som bor inuti mig bränner fast alla känslor. Inte sönder, nä, inte så enkelt. Mer som att det etsar sig fast, på själens väggar. 

Den här gången orkar jag inte slåss. Jag låter det vara. Sitter stilla i ensamhet och väntar ut sjukdomen. Det måste ju ta slut någon gång tycker jag. Om jag inte rör mig, inte ens en enda liten muskel får spelrum, så hörs ingenting i rummet. 

Kanske är det åldern, jag är gammal nog att veta när jag mår dåligt. Att det inte är farligt att gråta. För tiden kommer sudda ut nutiden och förvandla varje tår till både fallen och försvunnen. Så jag gråter väl då. Av allt och ingenting. 

Jag är inte säker på när jag pratade med någon senast. På allvar alltså, ord som betyder något. Det har bara blivit skräp av allt jag vill säga. Med tiden har jag tystnat totalt. Pratar inte ens med mig själv längre. Inte ens jag själv orkar höra på mig. Det är ju bara så dumt allt jag säger ändå. 

Solen går upp och solen går ner. Självklart. Ändå har jag tappat greppet på tiden. Den bara… går. Försvinner. Kanske kastar jag bort mitt liv. Jag är tämligen övertygad om att så är fallet. Ännu en anledning till att gråta, tycka synd om sig själv. För jag gör det. Med förbluffande styrka. 

Om nätterna drömmer jag om gamla tider. Det slutar alltid med samma skri, samma slag i tomma luften. Puls som skenar och en rädsla för vidare sömn som hindrar mig att sova vidare. En timma här och var räcker. 

Jag sover nästan aldrig nuförtiden. I aviserna kan jag läsa att det förkortar livet, sömnbristen. Så mitt liv blir nog väldigt kort. Egentligen kanske det redan är slut?

Alla runt mig har gått vidare, själv är jag på något sätt kvar i minnenas rike. Samlar ihop alla mina misstag i en enda stor säck och kryper sedan själv in i den, kallar den mitt hem. Bor där inne, i mörkret. 

Dålig luft och ljudet av nödvändiga andetag. Jag är så avundsjuk på alla andra. ALLA andra. Hela världen. I mitt huvud har alla det mycket bättre än mig. De har sina jobb, sina karriärer, de är bra föräldrar och goda partners. De har god inkomst och frihet att göra vad de vill med sin lediga tid. Snickrar på kåken och klipper gräset på fredagen. 

Jag fastnade medan de gick vidare. Mitt liv är bortslösad och i andras ögon är jag bara ett vrak, en spillra, en sorglig påminnelse om att en del människor är så svaga att de inte orkar med tempot. 

Ensamhet. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så här ensam, och aldrig kunde jag väl tro att jag skulle valt att bli så ensam. Alldeles på egen hand. Jag är en idiot. 

Självförnekelse, medömkan, tårar över mig själv. Avund. Ilska och ännu fler tårar. Ingen att älska, ingen som älskar mig. Och om någon försöker så slår jag bort dem, gömmer mig igen, inuti den där säcken, mitt hem. 

Det har tagit mig lång tid att komma hit. Så lång tid och så kort sträcka. Helt vilsen. Orkar ingenting. Funderar på att städa men struntar i det. Igen. Plockar hysteriskt en gång varannan dag och det blir ändå inget gjort. Hysterin får mig bara att flytta saker från ett ställe till ett annat. Ingen ordning, bara själva flyttandet. 

Alla dessa misstag. Alla dessa utbrott. Allt det tärande hat som bott i mig. Jag tror det mesta är borta nu. Kvar finns bara den där puttrande avunden som plågar mig. För vem vill vara missunnsam och avundsjuk? 

Men. Det är bara att sega ut. Den här gången är jag djupt deprimerad men försöker ta mig igenom det hela utan att snabblösa det hela med alkohol eller elakheter eller ansvarslöshet. För första gången i mitt liv lever jag i min depression. 

Det känns allt mer som en dum idé. Men aldrig att jag tänker ge mig på den punkten. Då dör jag hellre än faller ner i det hålet. Alkohol är skit och pannkaka för mig. För andra funkar det utmärkt, för mig är det lika smart att försöka lösa mina problem med att dricka som att lägga mig på tågspåret för att bota en huvudvärk. 

Helst vill jag väl bara vara. Ifred. Ensam. Konstig nog så är jag just det, ensam och ifred, ändå mår jag dåligt av det. Inget blir bra. Hur jag än slingrar mig så blir det fel. Jag är helt enkelt för dum för att handskas med mig själv. 

Så dumt.

Egentligen vill jag väl bara säga förlåt till hela världen.

 

She said ”I know what it’s like to be dead”

Jaha. En ny dag, nya möjligheter.

Nya löften om evig kärlek till min älskade hustru Maria, nya tankar och idéer. Samma sol, samma himmel, samma hjärtslag i bröstet.

Har inte sovit en blund, men det är helt ok. Måste komma i kapp dygnet, hamna rätt på klockslagen.

Kära vänner, vi får alla passa på att leva. Vi får bara en chans. Tror jag. Fast vad faen vet jag om det.

Oavsett. God morgon världen.


 

Förövrigt är den här en av de vackraste sånger jag vet just nu,

Noel Gallagher – The Dying of the Light.Så vacker, så skör, så perfekt. Den passar mig nu. Som en perfekt kostym i själen. Den viskar till mig:

And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun”

”The Dying Of The Light”

I keep on running but I can’t get to the mountain
Behind me lie the years that I’ve misspent
And I’ve been sinking like a flower in the fountain
When all the love I’m gonna need is heaven sent

Gonna try my best to get there
But I can’t afford the bus fare
And the storm that’s rolling over
Man, it makes me want to cry

[Chorus:]
And I was told
That the streets were paved with gold
And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright
If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun

I woke up sleeping on a train that was bound for nowhere
The echoes that I could hear were all my own
The world had turned and I’d become a stranger
And I’m tired of watching all the flowers turn to stone

‘Cause I try my best to get there
But I can’t afford the bus fare
And the storm that’s rolling over
Man, it makes me want to cry

And the cold against my shoulder
When it comes on in the winter
And it seems to last forever
And it makes me want to,
It makes me want to cry

[Chorus:]
And I was told
That the streets were paved with gold
And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright
If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun

‘Cause I try my best to get there
But I can’t afford the bus fare
And the storm that’s rolling over
Man, it makes me want to cry

[Chorus:]
And I was told
That the streets were paved with gold
And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright
If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun

And the cold against my shoulder
When it comes on in the winter
And it makes me want to cry

And the cold against my shoulder
And it seems to last forever
And it makes me want to,
It makes me want to cry

I have been guilty Of kicking myself in the teeth

Jag försöker verkligen.

Kämpar, för hela mitt liv. Låtsas att allt är bra, bättre. Eller, jo men det är bättre. Faktiskt. Sakta men säkert. Tror jag. Men varje gång jag testar mina gränser, fysiskt och psykiskt, ramlar jag ner en bit igen. Tårar i själen, ledset hjärta. Sorg.


Bury me softly in this womb
I give this part of me for you
Sand rains down and here I sit
Holding rare flowers
In a tomb, in bloom

Down in a hole and I don’t know if I can be saved
See my heart I decorate it like a grave
You don’t understand who they
Thought I was supposed to be
Look at me now a man
Who won’t let himself be

Down in a hole, feeling so small
Down in a hole, losing my soul
I’d like to fly,
But my wings have been so denied

Down in a hole and they’ve put all
The stones in their place
I’ve eaten the sun so my tongue
Has been burned of the taste
I have been guilty
Of kicking myself in the teeth
I will speak no more
Of my feelings beneath

Down in a hole, feelin’ so small
Down in a hole, losin’ my soul
I’d like to fly but my
Wings have been so denied

Bury me softly in this womb
Oh I want to be inside of you
I give this part of me for you
Oh I want to be inside of you
Sand rains down and here I sit
Holding rare flowers
(Oh I want to be inside of you)
In a tomb, in bloom
Oh I want to be inside

Down in a hole, feelin’ so small
Down in a hole, losin’ my soul
Down in a hole, feelin’ so small
Down in a hole, outta control
I’d like to fly but my
Wings have been so denied


 

Want to take it slow.

Bara något jag vill säga men inte själv fann orden till. Men här är de.

”No Excuses”

It’s alright
There comes a time
Got no patience to search
For peace of mind
Layin’ low
Want to take it slow
No more hiding or
Disguising truths I’ve sold Everyday it’s something
Hits me all so cold
Find me sittin’ by myself
No excuses, then I know

It’s okay
Had a bad day
Hands are bruised from
Breaking rocks all day
Drained and blue
I bleed for you
You think it’s funny, well
You’re drowning in it too

Everyday it’s something
Hits me all so cold
Find me sittin’ by myself
No excuses, then I know

Yeah, it’s fine
We’ll walk down the line
Leave our rain, a cold
Trade for warm sunshine
You my friend
I will defend
And if we change, well I
Love you anyway

Everyday it’s something
Hits me all so cold
Find me sittin’ by myself
No excuses, then I know

Funderingar på hur allt ska sluta. Hopp? Öppet slut?

Jag vet att åren går.

Det är som att livet kommit ikapp som en champagnekork. Orden fysisk sjukdom nämndes i förra inlägget, som en av många förklaringar till att inget blivit skrivet på länge. Nå, låt mig rada upp en del av dem.

Jag har medicin mot att mitt hjärta slagit för fort för ojämnt i för många år. Jag har tabletter för att kunna sova. Andra tabletter för att kunna tänka klart.

Jag har en kateterpåse som hänger och slänger eftersom min rygg, som jag har haft ont i sedan jag som 16-åring stod och lastade däck från lagret till långtradare vid Viskafors gummifabrik, och jag bara har tagit för givet ska göra ont i, på något sätt gått sönder och hindrar signalerna från urinblåsan till skallen och jag därför knatat omkring med en liter eller mer utan att känna att jag är pissnödig.

Det fick jag reda på efter en ambulansfärd till akuten efter att jag hjälplöst ramlat omkull på gården utanför och gång på gång fruktlöst försökt resa mig upp men i ren förnedring ramlat igen, krälande i gräset, gråtfärdig. Men det kommer som en spännande fortsättning på allt det här, samma kanal, samma tid.

Blåsan skall vara fylld vid en halvliter och man ska då vara pinknödig så att man nästan sprängs, och allt över det är farligt. Jag har vid bladderscan (Googla) visat mig ha den där litern i blåsan utan att som sagt ens varit i närheten av att vara pissnödig. Så jag har den där jävla helvetes katetern tills en utredning om min rygg är klar.

Jag ska berätta mer om förnedringen av det där i ett senare inlägg. Jag pallar bara inte tänka på det ens nu. Det gör för ont. Både i kuken och skallen och själen.

Jag går sönder. Sakta men säkert går jag i biter, trasas itu. Har ont överallt. Livrädd för att ryggen blir sämre, för att blåsan skall spricka, för att hjärtat ska sluta slå, för att hjärnan ska sprängas sönder.

Att jag ska dö för tidigt.

Så. Det är bara en liten bit av allt som min kropp talar med mig och som gör att ord blir svåra att skriva.

livet 167