Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Det kunde så lätt vara jag som var utslagen alkoholist. Fortfarande.

Vi sitter på resecentrum i Borås och väntar på vår buss.

Längst bort i lokalen sitter tre slitna alkoholister. De är väl vad som kan kallas välkända. De vacklar ut för att ta några bloss, svänger in igen, går med breda osäkra steg tillbaka till bänken där de satt tidigare.

De dricker öl, jag kan känna doften ända därifrån, fast de sitter säkert tio meter från oss. Jag kan se mig själv i deras fårade ansikten, de ser nästan ut som att ansiktena runnit ner en bit, förändrats. Den ena av den har en blåtira. En sådan där som är några dagar gammal och börjat gulna, han har ett plåster över vänster ögonbryn.

Jag kan se mig själv i dem eftersom jag har samma monster i mig som dem. Det är bara så att jag haft turen att få styrkan att sluta, avbryta, innan även mitt ansikte runnit ner till något som är fult och avskyvärt.

Det kunde så lätt vara mig. Det hade varit som en vind som burit mig ner för stupet, dit tills ingen återvändo finns. För varför skulle de sluta supa nu? De äger ingenting, de har inga drömmar kvar, deras kroppar håller på att ge upp. De vet att döden väntar runt hörnet, kanske redan nästa gång de faller handlöst i fyllan.

Jag blir ledsen. Sorgsen för att även jag känner en viss motvilja gentemot dem. Ett hyckleri jag kväljs av.

Jag har haft tur. Har fått den hjälp jag behövt för att bryta hela systemet med drickandet. Det är aldrig något nöje att vara alkoholist. Hela livet går ut på en enda sak. Alkoholen, eller vad det nu är för drog man går på. Man har aldrig roligt när man är full, man bara känner sig säker för sina egna känslor ett kort tag, innan det är dags att brottas med avtändning eller de demoner som överfaller en när det som lindrat försvinner ur kroppen.

Ramen1547

En del, många, tror att man lever ett lätt liv som missbrukare. Att man tar den enkla vägen. Jag vill nog säga att man snarare lever på den svåra vägen. För det är ett svårt liv. Ett tufft liv som egentligen inte innehåller något. Inga känslor, ingen kärlek, inget hat, ingen längtan, inga framtidsplaner. Bara flykten.

Ibland har jag haft en rolig stund när jag druckit. Det har varit någon enstaka gång, som när jag och mina två vänner badade bastu och tog några öl tillsammans. Då var det roligt. Men sedan följde kval, vidriga tankar, bara en enda jakt på lindring från ångest och ännu mera ångest.

Jag började missbruka utan att märka det. Det var ju så klart aldrig meningen att det skulle bli så. Ingen har den drömmen. Ingen tänker att ”jag ska nog bli missbrukare, det verkar kul”. Att bli en sådan människa är någon man vill undvika till varje pris, även fast en del tror det är ett bra liv med fest hela tiden.

Jag började dricka för mycket för att lindra min ångest, den som kom sig av mina sjukdomar. Men det visste jag ju inte då. Då visste jag bara att alkoholen kunde lindra panikångesten, ångesten däremellan och att den kunde hjälpa mig att sova, i alla fall några timmar.

Det rullade på och en dag förstod jag att allt gått överstyr. Men jag gömde vetskapen, gömde den för mig själv så hårt att jag själv inte visste om den. Jag ljög, förstörde, hatade sönder, blev elak och självisk. Alkoholen gör så när den tagit över.

Men jag har som sagt haft tur. En dag erkände jag mitt missbruk för hela världen och sedan dess har allt sakta blivit bättre. När jag tog bort alkoholen kunde man finna botten av allt, varför jag jagats av ångest i så många år. Bipolär typ II med blandepisoder och ADHD (jag har fått diagnosen nu). Det var det som gjorde att jag inte kunde sova på flera dagar, det var det som gjorde att jag hade kaos i skallen, det var det som gjorde att allt blev så rörigt att ångesten skapades som ett försvar.

Jag hade tur, jag har tur. Mitt liv är bra nu. Men jag ser mitt ansikten i de där slitna männens. För det kunde så lätt vara jag. Fan, det kanske blir jag, jag kommer aldrig vara säker.

Men jag försöker.

Related Images:

He Not Busy Being Born Is Busy Dying

Nä, det går inte bra nu.

Inte idag. Inte just nu. Om en timma kanske det känns bättre. Men sedan i förrgår har jag plågats av en allt djupare melankoli. En känsla av att allt är smutsigt och grått. Som ett grått filter över hela världen. Min värld.

Kanske, troligen, har det varit lite för mycket de senaste månaderna. Jag har vaknat för tidigt, lagt mig för tidigt, gjort för mycket. Saker som tillsammans blir för mycket för en som redan bränt ut halva sitt ljus. Jag är inte en sådan som orkar med att vara på topp speciellt länge. 

Just nu så är energin i mig stark, men kroppen protesterar samtidigt och allt blir bara en enda stor kraft av irritation och vresighet. Det är snart läge att krypa in i gästrummet och bara vara, om jag inte lyckas vända på skutan.

Solen skiner, himlen är blå, luften är klar men det räcker inte för att skapa livslust mitt i ledan. Lusten att dricka bort resten av dagen, helgen, veckan, är så stark att jag nästan kan ta på den. Åh, tänk att få låta blodet blandas ut med spirituosa. Alkoholen som den enda lätta lösningen på att fördriva bort alla tankar på ekonomi och fetma och leda och rädsla och ensamhet och farlighet. Bara få driva iväg.

2012-10-09-14.12.41

Men det gör sig inte. Jag kan inte. Börjar jag använda alkohol för att flytta på ledans stora sten från min väg så går det snart åt helvete. Då är jag tillbaka på ruta ett. På stormsteg mot döden. Fan, när man tänker närmare på saken, död ska man ju ändå bli, så varför inte ha en lugn själ tills dess? Fram med flaskan.

Nä. Jag får lägga mig på soffan och klunka i mig min nya drog, förutom socker då, att titta på film. Det håller tankarna på dystra ting ifrån mig. Bättre, billigare (tack internet för det) och dessutom bra för fantasin, något jag ju behöver hålla igång om jag nu ska skriva på den där boken jag säger att jag ska skriva. Fan tro’t.

 

Min sista chans att skriva den där boken.

Jag har skrivit en sida på boken.

Det är ju så jag tänkt lägga upp det. En sida om dagen, oavsett skrivlust eller inte. Disciplin, verklig sådan. Om jag gör det varje dag blir det 365 sidor och det är ju inte så pjåkigt. Det blir många ord, en del av dem tomma, men jag skriver. Har jag inget att berätta så berättar jag just det.

Boken handlar till största delen om mig själv. Det är ju den lättaste boken att skriva. Kanske kan jag få ut den, jag vet inte, för egentligen är jag ju rätt oviktig. Men jag kommer berätta om både min barndom med den verkligheten i  att förlita sig på två vuxna som bråkade och slogs då och då. Sen skall boken handla om mina psykiska problem och alkoholmissbruket. Jag tror faktiskt att det där kan vara intressant för andra människor.

Det är få manliga författare som beskriver hur det är att leva som dubbeldiagnos-människa. Det brukar då gärna handla om hur de lever med alkoholen och hela tiden bemästra den. The Bukowski-vay.

CharlesBukowskiThatIsAll-75765

Men fylla är inget spännande eller mystiskt. Det är fult, fyllt med aggression och avgiftningar och återfall och att gå i samma kläder i en vecka. Det finns inget vackert i alkoholism. Det är lite den vinkeln jag skriver om, den är för sällan beskriven.

Kanske är det att förhäva mig.att tro att mina erfarenheter behövs eller är till hjälp för en del. Men jag väljer att tro, skriver och tror och sen får vi se hur det går. Boken ska skrivas oavsett, jag måste få skiten ur mig. Annars skaver det sönder min själ.

 

 

Jag behöver inte gömma mig längre. Jag har stängt min själ.

Jag behöver läsglasögon nu för tiden.

Tiden går, ungdomen är passerad. Nu har jag bara en massa vuxna år kvar och sedan glider jag in i ålderdomen. Jag hoppas få leva tillräckligt länge för det. Inte för att vara gammal är så lockande. Men döden vill jag hålla så långt ifrån mig som jag bara kan. Bli en knarrig gnällig gubbe. Kanske halvdement och elak.

Livet rinner ifrån mig, sakta men säkert. Men än så länge är det helt ok. 40-års krisen är över. Jag börjar landa i gråa hår och antydan till rynkor. Även fast jag färgar håret och är noga med krämer i ansiktet. Jag behöver ju inte skynda liksom. De kommer vare sig jag vill eller inte, men jag behöver ju inte tvinga fram dem.

Annars har jag tur, eller om det är goda gener, när det gäller det där med hur jag ser ut. Inte det att jag skulle se bra ut, men åren har gått ovanligt milt fram i det ansikte jag möter i spegeln. Ingen kan tro att jag levt så hårt och misshandlat min kropp på det sätt jag gjort. Jag får fortfarande visa leg på bolaget och inte allt för länge sedan fick jag till och med visa legget när jag skulle köpa folköl.

mask

Kanske är det hela en bild av min barnslighet, omogenhet. Jag vet inte och jag skiter i vad det är som ligger bakom det hela. Mitt enda problem är vikten och mina tänder. Jag är fet och har söndergnisslade tänder. Men jag har inte råd att gå till tandläkaren. Inte en chans.

Ute skiner solen, men jag vet inte om jag tycker det är bra idag. Helst vill jag gömma mig under bordet och sitta där medan dagen går sin gilla gång. Men det kan jag ju inte göra. Det är inte som när jag var barn och jag gömde mig under köksbordet i vår lilla tvåa eftersom mina föräldrar bråkade. Jag satt där under tills stormen var över.

Senare flyttade vi till en annan, större lägenhet och där fick jag eget rum. När mina två viktigaste föredömen bråkade så kunde jag gå in i mitt rum, låsa dörren och slappna av. Utanför hörde jag skrik och slag. Men det berörde mig inte längre. Min själ var stålsäker. Det var under köksbordet och i mitt rum jag lärde mig att stänga av mina känslor.

Det känns vissa dagar som att det vore igår jag gömde mig där. Nu hör jag inte längre slag, inga rop eller flaskor som går sönder. Jag har varit nere på botten av alla drömmar och har blivit expert på att gömma mig inuti mitt eget skinn.

Ändå har jag så ont i själen. Vad beror det på?