Skräp.

Den här gången sitter jag verkligen fast.

Något som bor inuti mig bränner fast alla känslor. Inte sönder, nä, inte så enkelt. Mer som att det etsar sig fast, på själens väggar. 

Den här gången orkar jag inte slåss. Jag låter det vara. Sitter stilla i ensamhet och väntar ut sjukdomen. Det måste ju ta slut någon gång tycker jag. Om jag inte rör mig, inte ens en enda liten muskel får spelrum, så hörs ingenting i rummet. 

Kanske är det åldern, jag är gammal nog att veta när jag mår dåligt. Att det inte är farligt att gråta. För tiden kommer sudda ut nutiden och förvandla varje tår till både fallen och försvunnen. Så jag gråter väl då. Av allt och ingenting. 

Jag är inte säker på när jag pratade med någon senast. På allvar alltså, ord som betyder något. Det har bara blivit skräp av allt jag vill säga. Med tiden har jag tystnat totalt. Pratar inte ens med mig själv längre. Inte ens jag själv orkar höra på mig. Det är ju bara så dumt allt jag säger ändå. 

Solen går upp och solen går ner. Självklart. Ändå har jag tappat greppet på tiden. Den bara… går. Försvinner. Kanske kastar jag bort mitt liv. Jag är tämligen övertygad om att så är fallet. Ännu en anledning till att gråta, tycka synd om sig själv. För jag gör det. Med förbluffande styrka. 

Om nätterna drömmer jag om gamla tider. Det slutar alltid med samma skri, samma slag i tomma luften. Puls som skenar och en rädsla för vidare sömn som hindrar mig att sova vidare. En timma här och var räcker. 

Jag sover nästan aldrig nuförtiden. I aviserna kan jag läsa att det förkortar livet, sömnbristen. Så mitt liv blir nog väldigt kort. Egentligen kanske det redan är slut?

Alla runt mig har gått vidare, själv är jag på något sätt kvar i minnenas rike. Samlar ihop alla mina misstag i en enda stor säck och kryper sedan själv in i den, kallar den mitt hem. Bor där inne, i mörkret. 

Dålig luft och ljudet av nödvändiga andetag. Jag är så avundsjuk på alla andra. ALLA andra. Hela världen. I mitt huvud har alla det mycket bättre än mig. De har sina jobb, sina karriärer, de är bra föräldrar och goda partners. De har god inkomst och frihet att göra vad de vill med sin lediga tid. Snickrar på kåken och klipper gräset på fredagen. 

Jag fastnade medan de gick vidare. Mitt liv är bortslösad och i andras ögon är jag bara ett vrak, en spillra, en sorglig påminnelse om att en del människor är så svaga att de inte orkar med tempot. 

Ensamhet. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så här ensam, och aldrig kunde jag väl tro att jag skulle valt att bli så ensam. Alldeles på egen hand. Jag är en idiot. 

Självförnekelse, medömkan, tårar över mig själv. Avund. Ilska och ännu fler tårar. Ingen att älska, ingen som älskar mig. Och om någon försöker så slår jag bort dem, gömmer mig igen, inuti den där säcken, mitt hem. 

Det har tagit mig lång tid att komma hit. Så lång tid och så kort sträcka. Helt vilsen. Orkar ingenting. Funderar på att städa men struntar i det. Igen. Plockar hysteriskt en gång varannan dag och det blir ändå inget gjort. Hysterin får mig bara att flytta saker från ett ställe till ett annat. Ingen ordning, bara själva flyttandet. 

Alla dessa misstag. Alla dessa utbrott. Allt det tärande hat som bott i mig. Jag tror det mesta är borta nu. Kvar finns bara den där puttrande avunden som plågar mig. För vem vill vara missunnsam och avundsjuk? 

Men. Det är bara att sega ut. Den här gången är jag djupt deprimerad men försöker ta mig igenom det hela utan att snabblösa det hela med alkohol eller elakheter eller ansvarslöshet. För första gången i mitt liv lever jag i min depression. 

Det känns allt mer som en dum idé. Men aldrig att jag tänker ge mig på den punkten. Då dör jag hellre än faller ner i det hålet. Alkohol är skit och pannkaka för mig. För andra funkar det utmärkt, för mig är det lika smart att försöka lösa mina problem med att dricka som att lägga mig på tågspåret för att bota en huvudvärk. 

Helst vill jag väl bara vara. Ifred. Ensam. Konstig nog så är jag just det, ensam och ifred, ändå mår jag dåligt av det. Inget blir bra. Hur jag än slingrar mig så blir det fel. Jag är helt enkelt för dum för att handskas med mig själv. 

Så dumt.

Egentligen vill jag väl bara säga förlåt till hela världen.

 

När mannen minns pojken i sig.

Sommaren 1977 var nog den sista tiden jag var lycklig.

På hösten väntade första klass, i en skola som ville pressa in mig i systemet och bli som alla andra. Alla skulle vara lika men jag var helt annorlunda.

Men allt det där visste jag inget om då i juni när jag cyklade runt i området kring och i den lilla stugbyn där min mormors kollonistuga låg. Målande staket, grönt gräs, doften från det rena vattnet i VIskans inlopp. Jag var ett fritt barn. Hade lärt mig att jag själv var min bäste vän.

Carlin

Jag var fri, flög några centimeter ovanför gruset på vägarna i området. Min cykel var röd. Elvis levde fortfarande där borta på andra sidan Atlanten, jag visste inte ens om att min kommande fadersgestalt fanns. Han led sig igenom sina dagar medan jag njöt av vind och vatten och frihet.

Redan första skoldagen visste jag att allt det som var skola var fel för mig. Jag ville lära, men på egen hand. Inte genom bojor av böcker valda av andra, inte genom blyertspennans fula grå bokstäver. Jag ville skriva med krita, välja böcker som berättade för mig varför jag var dömd att leva mitt liv inuti den kropp som omsluter min själ.

Det låg framför mig, då när jag cyklade. Inga hinder, ingen tid att passa. Barndomen jag fick som gåva av mina föräldrar var fri, den lärde mig att jag själv sätter upp reglerna för hur och vem jag är. Be mig gå och höger och jag går åt vänster. Befall bäst du vill, jag själv väljer.

Kanske vore det bra om den där lilla pojken som cyklade runt då 1977 hade fått reda på vad som väntade.

Men varför förstöra dagen för en sjuåring.

Sanningen känns.

Sovit med kläderna på. Svarta kläder, svarta kängor. Svarta tankar och grumliga drömmar. Hittade en fästing på axeln när jag väl blivit väckt av Den Helande Maria, hon med den största kärleken jag någonsin upplevt. Med ett tålamod med mig, större än jag förtjänar.

Jag tänkte sova i skogen igår. För att späka mig själv. Lade mig i en sänka, blundade. För säker på min egen förmåga. Litade på att hunden skyddade mig där jag låg. Men sömnen uteblev. Jag kom på att jag inte hade någon telefon med mig, kunde inte ringa hem och berätta. 

Så snubblade hem i mörkret. Snavade, föll. Reste mig igen. Gick, dråsade. Osäker på allt, säkert på mycket. En vandrande paradox, fortfarande i trygg förvissning om att min älskade vän hunden skulle ge mig tid och säkerhet nog att komma hem.

Jag var arg, förtvivlad. Rädd. Framtiden börjar redan göra mig ont. Den skär och mitt kött spricker. Alla känslor drar ner mig. Gör mig tvär, gör mig lika vass. Jag är omöjlig att leva med just nu, ändå står hon kvar. Fan vet varför. Men jag blir tacksam, lugnare. Får fräsa mot livet. Jag aktar mig noga för att säga saker som skulle skada henne, inte för att jag skulle behöva göra det. Det finns inget ont jag har att säga henne. Men jag vet, jag känner mig själv. Då när jag fylls av den där irritationen som förr blev till ett grått moln kring mig, då när jag for ut mot alla. Använde min vrede mot andra. Jag böjer mitt huvud, vill be alla om förlåtelse och vet att jag inte kan få den.

Så jag aktar mig som sagt noga, för att inte behöva skämmas med.

Men jag skäms ändå. För att jag är så svag, så obestämbar. Min äldsta son skrek en gång, med tårar i ögonen, till mig att ”man vet aldrig vart man har dig”.

Jag är sådan. Inte ens jag själv vet vart jag har mig.

Lyssnar på musik. Försöker fly in bland toner och ord. Får, som en gåva, tårar själv. De faller tyst, när ingen ser. Jag söker ord som stämmer överrens med hur jag mår och finner dem just nu bara i Kent och Depeche mode och Motorhead. Men det passar mig. Sådant som fyller mina ögon med salt vatten.

Nu ska jag göra mig redo för dagen. Behöver inte klä mig, bara putsa på detaljer. Raka mig, borsta tänderna. Tvätta mig.

För jag är bara ”feg, lilla Ego fy skäms”.

httpv://youtu.be/tBxJjQ-gKlw

Någon hade sagt att jag var feg
Lilla Ego fy skäms
Att Jag alltid stod där bakom och höll med
Sanningen känns
Jag har skuggat dig i kylan
en hel dag
för att lämna tillbaks
den undanflykt
som Jag stal

Tar 2:an sitter ensam längst bak
Lilla Ego sitt still
Jag har gått i dina fotspår hela dan
till Hagnesta Hill
Den första snön har fallit allt är halt
och min halsduk blev kvar
på en hållplats
utanför stan…

Jag samlar allt mitt mod där vid allén
Lilla Ego har rymt
Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
som barn var jag grym
Den här känslan som Jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som Du…

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred

Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred

Skammen och det som räknas när du inte ser.

2012-04-08

16:14:00


Skuld.

Jag är uppväxt med den där känslan av ständig skuld. Skuld och att vara värdelös. Det är inte på något sätt så att mina föräldrar tyckte att jag var, eller är det. Men, man får inte tro, eller ens försöka slå sig fri från känslan av att inte vara det, något. Man är inget. Man är full av skuld. Ingen tvål i världen kan tvätta bort den.

Du behöver inte ha gjort något. Det, även om det inte ens hänt, är ditt fel. Mitt och ingen annans. Skuld, skuld, skuld. Arbetarunge i ett borgarhem.

Jag vägrar. Det spelet är något jag inte går in i längre. Så jag kämpar, slåss, med näbbar och klor, för att behålla känslan av att vara något. Jag är jag och inte en säck med skuld innesluten av lite kött och en smula smutsigt blod.

Alfablot at boulder without flash
Alfablot at boulder without flash (Photo credit: Wikipedia)

Men det räcker med så lite. Jag och hunden har vandrat i mina barndomskvarter. I min barndomsskogar. Jag gick till och med in i det hus jag bodde i som ung. Men det var inte samma hus längre. Några namn på listan som hänger i trappuppgången är de samma som när jag bodde där. Som när en finnig ung man gick sin egen väg. Som jag var en del av. Men inget är kvar, inte doften i trappan, inte minnet av alla cigg jag rökt i källaren. Inget. Inte ens den äkta skuld som faktiskt borde finnas kvar i väggarna.

Det är svårt att resa sig när man inte har fått några ben att gå med. Men jag stiger mot himlen så gott jag kan. Om så bara fylld med tom luft. Slå på mig och jag slår tillbaka. Nu. Som då.

Stenar är borta. Träd sedan länge fällda. Asfalt som låg då är ersätt av ny. Det är andra människor, andra barn, som bor där nu. Men över hela kvarteret ligger skulddimman tung. Jag kvävs av den. Ändå så minns jag allt som igår. Även om jag försöker fly är jag alltid en Klinteunge. Det är något som jag kanske alltid ska vara stolt över. Arbetarungar som kastade sten på katter, som smällde smällare i källare. Som när vi blivit äldre drack stulet vin och knullade på lekplatsen. Smärta och skuld. Svält. Tomma drömmar om att bli något som spelar roll. Men vi är andra nu. Jag är en annorlunda människa. Inte bättre. Bara äldre.

Jag undrar vart vi alla är. Den jag saknar mest är den jag var. Så ung. Så arg. Så fel. Så modig.

Jag är inte modig längre. Lika arg. Men jag vill inte göra någon, inte ens mig själv, illa.

Tror jag.

httpv://youtu.be/_nTgBkmL_W4

Enhanced by Zemanta

Val som inte finns.

2011-12-12

20:40:45


Jag skäms inte.

I alla fall inte över vissa saker. Som mitt missbruk. Det är inget jag skäms över, kanske rätt många tycker jag ska göra det. Det är inte så. Vem som helst kan hamna i ett missbruk. Det behöver inte vara alkohol eller droger. Det kan lika gärna vara sex, socker, träning, mat, samlande, egentligen vad som helst. Det är just det där att man fastnar i ett tvång som är det farliga.

Så mitt missbruk skäms jag inte över. Inte heller över mina diagnoser. De är en del av mig, de hjälper mig att förstå mig själv, kanske hjälper det vissa att förstå mig med. De som inte fattar, eller inte vill fatta tycker jag mest synd om. De är de som inte förstår, som inte kan sätta sig in i andras problem, de som dömer andra efter sin egen mall.De som fått för sig att det är lätt att vara missbrukare, att diagnoserna egentligen bara är skitsnack och att jag ska skärpa mig. Som sagt, det är dem jag tycker synd om.

The Digital Aurora Borealis
Image by Stuck in Customs via Flickr

Det jag skäms över, och det gör jag in till döden, är alla lögner, alla stunder jag varit frånvarande som far (mest hela tiden egentligen) all tid jag förslösat. Det är det jag skäms över. Hur jag lurat mig själv, människor omkring mig som slutat älska mig för att jag varit en idiot. De som fortsatt älskar mig men som farit så illa på grund av mig. 

Jag skäms och det med rätta. Jag ska skämmas. Det är banne mig det enda riktiga jag kan. Så jag skäms, går med böjt huvud och hoppas jag kan förmå de omkring mig att lita på mig igen.

Det finns inget kul kring ett missbruk. Det är ingen ständig fest som en del tror. Det är snarast morgnar när man står och kräks i vasken samtidigt som man försöker tvinga ner en öl så att kroppen och hjärnan ger med sig lite. Lämnar en ifred. Det är minnesluckor och ångest. Förlorade relationer, ånger, skam, ensamhet. Det är ingen fest, det är ett levande helvete.

Ändå dricker man. Ändå kastar man sig utför stupet gång på gång. Ändå tror man att utgången ska bli annorlunda är alla de föregående gångerna. Att missbruka är att förbli dum. 

Självklart finns det vinster. Annars skulle ju missbruket förlora sin roll. Det är det mitt missbruk håller på att göra. Ångestlindringen kan jag oftast sköta på andra sätt, de djupa depressionerna likaså. Kanske inte de bästa sätten, men andra liktväl. Den där känslan av att allt, precis allt, är tråkigt och färglöst börjar lämna mig för det mesta. Det kan jag såklart tacka medicinerna för. Men känslan håller sig borta för det mesta. Återkommer den så ser jag till att distrahera den med att göra något som håller fingrar och tanke sysselsatta. Ibland lyckas jag, ibland inte. Det beror på hur rörigt det är i skallen just den dagen.

Vinsterna försvinner en efter en. Jag är vid vägs ände. Att fortsätta är inte ett val. Not an option. Så då återstår bara att sluta.

Men det är så jävla svårt. Alkoholen har varit min kärlek i så många år. Svaret på varje problem. Det är lika svårt som vilken skilsmässa som helst. Vi älskar varandra, jag och alkoholen. Men vi måste skiljas åt. Det är livet som skiljer oss. Livet och hotet om min för tidiga, ensamma, död. Återigen, det är inget val. Det är bara ett måste. Precis som att solen går upp på morgonen måste jag sluta dricka.

Svårt.

Nog om det för den här gången.