Välkommen ambivalens, min käraste vän.

Jag har ingen som helst aning om vilket humör jag har i dessa dagar. Ena stunden finner jag mig sitta och tycka förfärligt synd om mig själv, en liten sjuksköterskepojke helt allena i världen, men sen gaskar jag upp mig och tycker att livet är underbart och fullt av möjligheter. Eter det blir jag irriterad på mig själv som inte ens kan styra hur jag mår, inte ens försöka gissa när brytet kommer.

Dessutom känner jag mig vilse i vem jag är. Känner mig mest som en elak jäkel som sviker allt och alla, till och med mig själv, gång på gång. Inte för att jag vill, men för att jag visst är skapad som en svikare och ett arsle. 

Verkar det som. Livet är en enda stor gåta vissa perioder i livet. Jag försöker hitta mig själv och det tror jag många gör, rotar inuti sin själ för att hitta vem de är, hur de är, vad som är det rätta som man borde leva efter. 

Många säger att de vill leva efter sina egna regler. Sen går de lydigt till ett jobb som tar upp mer tid i livet än allt annat. Men det är ju så, man måste vika ner sina kanter på den låda man är, så man får plats i hyllan man ska stå i. Att leva efter sina egna regler är få förunnat och ofta är det väl trista figurer som mig, iglar som livnär sig på andra, som har möjlighet att leva sådär fritt och härligt. 

Nä, jag känner mig inte rätt i mitt livet, jag har all tid i världen men den mesta går åt att ha ont överallt och detta ständiga själsökande jag ägnar mig åt. Så hur ska alla som jobbar ihop sina löner och betalar skatt så att jag kan gå och skräpa kunna ens börja tänka på vem de är. 

Världen är full av vetabästare och folk som lovar att om man bara pröjsar dem så ska de berätta den stora hemligheten man vill få upp och titta på så att livet blir perfekt. Gurus i fula skor som sitter på en stol medan man själv sitter på en obekväm blå landstings-soffa eller i ett vitmålat rum hos någon person som gått en kurs i levnadskunskap och har ett påhittat diplom på väggen och som ger oss stora sanningar som ”sluta skada dig själv” och ”känn efter, du har en stor styrka i dig”, eller ”om du bara mediterar enligt mina anvisningar så finner du inre ro. 

Jag tror de flesta av dem är lika vilsna som vi andra är, de har bara kommit på hur man säljer falska sanningar. Kanske rent av i hopp om att själva hitta något de kan luta sig mot medan de sakta vandrar mot döden, samma väg vi alla går. 

Själv är jag väl för pragmatisk och narcissisk och rationell för att vara rädd för döden. Jag börjar mest bli lite nyfiken på den. För den lär ju dyka upp hur jag än gör, så det är bara att slösa med energi om man knatar omkring och är rädd för den.

Men jag blir irriterad i tanken på att jag kanske inte hinner med allt jag vill göra. Alla böcker jag vill läsa, alla bilar jag vill köra, alla soluppgångar jag vill uppleva, alla kvinnor jag vill bli älskad av. Jag märker verkligen hur fort livet går när jag börjar tänka på att det var 40 år sedan jag började i första klass. Hösten 1977, precis runt dagen när Elvis dog. 40 år liksom. Som jag kommer ihåg, 

Så jag har inte tid med att oroa mig för saker längre. Mata inte problemen, tänk inte på dem, de brukar lösa sig självt. Det var någon som sade det i någon film och det där kändes helt rätt för mig. Oro och rädsla är slöseri med tid. Det finna annat att göra. 

Men, trots att jag så gärna vill göra allt rätt så är jag lika falsk och lispande och bugande och har samma dubbelmoral som de flesta människor jag känner och ser och läser om och  ser på tv. Alla vill vara goda, vill älska invandrare, men… inte i den egna trappuppgången. Älska vindkraft, men inte i närheten av det egna hemmet, för det låter ju så om de där vingarna. Avsky vapen, men köper pepparspray för säkerhetsskull. 

Jag? Äh, jag är bara ett vanligt arsle, svårare än så är det nog inte.

I stay away.

Jag orkar fan inte längre.

Försöker hålla ihop, vara den starke. Men det blir bara en enda tystnad inuti mig. Inga ord som staplar sig, som det brukar vara.

Eller, nu ljuger jag. Orden ramlar runt, jag vet inte i vilken ordning jag ska placera dem. Jag kan inte sova. Inte vila hjärnan. Kroppen är stilla, så stilla att den nästan är död. Jag vågar inte röra mig, ligger på soffan och är livrädd för att resa mig, för att starta motorn.

Det känns som att jag inte kan tro på något. Ingenting. Försöker intala mig själv att det är ok att känna så. Livet är en enda resa helt utan tro eller hopp. Det slutar på samma sätt för oss alla, med ett nesligt nederlag.

Djupet, hålet, stupet är så otäckt att se, så jag blundar, låtsas att jag står på fast mark. Men mina fötter sjunker, ner i ett träsk av oro och rädsla och tankar och känslor som jag inte vill kännas vid. Varför har jag en känsla av att jag håller på att förlora allt?

En grav väntar på mig. Undrar vart den ligger. Har jag gått över den? Det kommer jag aldrig få veta. Konstigt egentligen att man inte har en aning om vart man ska spendera evigheten. Så orättvist.

Stilla. Inga ord. Låtsas att jag är lugn och vet vad som ska göras. Om det bara vore sant. Men jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra eller hur jag ska uppträda eller hur jag ska gå. Vart.

Märkligt nog så har jag ingen som helst längtan efter min kära alkohol. Kanske jag kan hitta något annat som dövar. Det är ingen idé att leta, sådant brukar komma utan att man förstår det. Så jag väntar. Ivrigt. Ge mig något som stillar tankar och känslor. Något som bäddar in mig i bomull.

Allt är löst och osäkert. Jag litar inte längre på något. Allt jag trodde var säkert flyter omkring och jag kan inte få tag i det. Bara titta på och hoppas att jag kan hitta hopp igen.

Därför tiger jag. Blir tyst. Låtsas vara borta. Väggarna är fulla av hål och golvet repigt. Det går inte att fly härifrån. Hemmet är som ett fängelse men jag vågar inte ens sova. Sömnbristen håller på att ta död på mig. Händerna är svettiga, alla nerver går på övervarv.

Om jag bara kunde säga allt jag tänker, men kanske gör jag sönder något totalt då.

Eller så är det redan ohjälpligt trasigt. Jag vet inte. För … jag vet precis ingenting längre. Litar inte ens på att solen ska stiga upp på himlen på morgonen. Vet inte ens om det finns någon sol.

Den kanske har dött.

IMG_1707 Bitar av mitt liv, det ni alla se alla ser 029

She said ”I know what it’s like to be dead”

Jaha. En ny dag, nya möjligheter.

Nya löften om evig kärlek till min älskade hustru Maria, nya tankar och idéer. Samma sol, samma himmel, samma hjärtslag i bröstet.

Har inte sovit en blund, men det är helt ok. Måste komma i kapp dygnet, hamna rätt på klockslagen.

Kära vänner, vi får alla passa på att leva. Vi får bara en chans. Tror jag. Fast vad faen vet jag om det.

Oavsett. God morgon världen.


 

Förövrigt är den här en av de vackraste sånger jag vet just nu,

Noel Gallagher – The Dying of the Light.Så vacker, så skör, så perfekt. Den passar mig nu. Som en perfekt kostym i själen. Den viskar till mig:

And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun”

”The Dying Of The Light”

I keep on running but I can’t get to the mountain
Behind me lie the years that I’ve misspent
And I’ve been sinking like a flower in the fountain
When all the love I’m gonna need is heaven sent

Gonna try my best to get there
But I can’t afford the bus fare
And the storm that’s rolling over
Man, it makes me want to cry

[Chorus:]
And I was told
That the streets were paved with gold
And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright
If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun

I woke up sleeping on a train that was bound for nowhere
The echoes that I could hear were all my own
The world had turned and I’d become a stranger
And I’m tired of watching all the flowers turn to stone

‘Cause I try my best to get there
But I can’t afford the bus fare
And the storm that’s rolling over
Man, it makes me want to cry

And the cold against my shoulder
When it comes on in the winter
And it seems to last forever
And it makes me want to,
It makes me want to cry

[Chorus:]
And I was told
That the streets were paved with gold
And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright
If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun

‘Cause I try my best to get there
But I can’t afford the bus fare
And the storm that’s rolling over
Man, it makes me want to cry

[Chorus:]
And I was told
That the streets were paved with gold
And there’d be no time for getting old when we were young
But it’s alright
If you dance with me tonight
We’ll fight the dying of the light and we’ll catch the sun

And the cold against my shoulder
When it comes on in the winter
And it makes me want to cry

And the cold against my shoulder
And it seems to last forever
And it makes me want to,
It makes me want to cry