Etikettarkiv: döden

Jag hoppas att det här inlägget kanske kan förklara varför jag inte jobbar.

Jag jobbade nästan ihjäl mig.

*OBS, långt inlägg*

Det var på den tiden jag fortfarande var duglig till något. För den som kanske tror att jag aldrig gjort ett handtag i mitt liv kan jag bara säga: du har fel. Jag har jobbat, gud var jag jobbade.

Först 3 år på en svart, smutsig gummifabrik.Först på en här i Viskafors där jag jobbade på lagret och lastade lastbilar, sedan en på den stadsdel där jag bodde.  Där stod jag och slet med gummit, försökte komma överens med maskinerna och slitet och den onda ryggen och truckarna. Rätt ofta fick jag jobba på labbet, för jag hade ju gått processteknisk linje på gymnasiet. Det var lika skönt varje gång att få stänga dörren till labbet. Där inne gjorde jag provtagningar på gummit. Styrka, slittålighet, densitet. Det var helt ok där inne.

En radio eller ett kassettband. Jag styrde själv vad jag gjorde och när jag gjorde det. Men den största delen var jag ute på tillverkningen. Lastade och slet. Det var hjärndödande och jag visste inte hur jag skulle orka ett helt arbetsliv där inne. Utan att få några som helst intryck, utan att få använda skallen. Bara lyda maskinerna. Jag dog lite för varje dag.

Som tur var, fast det tyckte jag väl inte då kan jag tänka, jag minns inte, så lade fabriken ner och jag stod utan jobb. Återigen, som tur är, så ramlade jag in i vården. Jag som lovat mig själv att aldrig gå i min mors fotspår och arbeta i vården. Jag fann mig vara timanställd på ett äldreboende och älskade det. Att få hjälpa människor, att få lära känna dem, deras historia och trösta, få skratta, tänka. Lära mig att odla min empatiska sida.

Jag var bra på det jag gjorde, det måste jag säga. Jag arbetade så mycket jag bara kunde. Jag och min chef satt varje månad och flyttade på mina tider, så att verkligheten inte kom ner på papper, för så mycket som jag arbetade fick man inte göra. Så dagar flyttades över till nästa månad, och nästa månad igen.

Men jag förlorade en sida som är så viktig. Jag var aldrig hemma, var aldrig där för mina barn. Medan jag lärde mig hur man umgås med människor så lärde jag inte känna mina barn. Jag var bara en skuggfigur i hemmet.

Jag älskade mitt jobb. Arbetade som bara en hypoman människa kan göra. Första gången jag var ledig mer än tre sammanhängande dagar var när jag var 26. På fabriken hade jag ingen semester, jag tyckte inte behövde det. I äldreomsorgen ville jag inte vara ledig. Jag kunde gå till jobbet fast jag inte skulle jobba, bara för att få vara där, insupa atmosfären. Jag var arbetssjuk helt enkelt.

Man ska aldrig göra så, inte jobba så. Det finns andra värden i livet. Visst ska man göra nytta, visst bör man arbeta. Men inte alltid. Inte hela tiden. Jag är säker på att jag förvärrade min bipolära sjukdom då. för jag var ju hypoman som sagt, det var bara det att jag var det i flera år, utan att bli riktigt deprimerade mellan varven.

Däremot var jag frånvarande, arg, lättirriterad, snabb till att bli blixtrande arg när jag var hemma. Slutkörd utan att veta om det själv. Jag är nästan säker på att min familj var tacksamma för att jag gick till jobbet, för då fick de vara ifred från mig.

Förhållandet gick åt helvete, jag blev fri, som jag tyckte det. Fri att arbeta mer. Men allt mer fladdrade lågan Jag gled ner i någon sorts utmattning. Det blev en ny familj, där någonstans fick jag min första vila. Det var jag som var hemma med den lilla parvlen en lång tid. varvade ner. Njöt av att lära känna honom. Kanske räddade det mitt liv. Jag vet inte, men jag tror det.

Vid det laget hade jag redan försökt ta livet av mig själv en gång. Satt i garaget med bilen på, med musik i högtalarna. Men jag ångrade mig, en liten röst i skallen sade åt mig att jag var en idiot. Att varje dag betyder en ny möjlighet.

Men jag berättade inget. Inte för någon. Det blev min egen hemlighet som jag slöt in i den kärna varje människa har där ingen får komma in. Det var bara jag och livet självt som visste något.

Sen började jag studera. Lika manisk som i allt annat. Läste och läste, försökte tränga in i utbildningen till sjuksköterska. Jag ville nå all kunskap jag bara kunde få.

Min fars begravning 1997-12-23
Min fars begravning 1997-12-23

Min far dog. Min mor ringde på natten, jag sprang hem till henne och där fann jag min far död. Natten var ett kaos i mig. Men jag höll mig lugn, tröstade min mor, efter att läkaren varit där så rakade jag min far, kammade honom, tvättade hans ansikte med en sval kompress. Pratade med honom. grät. Men det var tysta tårar som bara han och jag visste om.

Dagen därpå gick jag till skolan. Utan att ha sovit gick jag dit, programmerad att läsa, att lära mig. Mina studiekamrater skickade hem mig när jag berättade vad som hänt. De såg vad jag inte såg. Hypoman, jag vet ju det nu. Då trodde jag att det var normalt, det där sättet en låga brann i mig.

Arbetet var som en haj. Jag såg aldrig faran innan det var försent.
Arbetet var som en haj. Jag såg aldrig faran innan det var försent.

Det är många år sedan nu. 16 långa år. Ändå är allt det där som igår. Jag sparade rakapparaten jag rakat min far med, den där natten. Jag sparade den utan att rengöra den. Den låg i en låda och under skärbladen fanns min fars skäggstrån. Jag kunde öppna locket och titta på dem ibland. Så jävla snett och skevt.

Dagar blev nätter, nätter blev ,månader som blev år. Jag slutförde min utbildning, fick ett papper där det stod att jag var, är, leg. sjuksköterska. Arbetsdagar följde på varandra. Samma takt, jag blev chef, skruvade upp takten lite till.

Det var någonstans där allt trasades sönder. Hemma blev jag ett monster. En som kunde explodera för inget, för allt. En förlamande trötthet fyllde mig. Kunde inte sova, kunde inte sova, kunde inte sova. Sedan hade jag perioder när jag sov dygnet runt. Ingen vila, bara tom sömn som inte vek en millimeter.

Jag var ett monster. jag lovar, ett äkta monster. Ond. Fylld med ilska och någonstans ville jag bara dö. Ingen kunde längre lita på mig. Dessutom, ju mer jag arbetade ju mindre fick jag gjort. Allt gled mig ur händerna. Jag yrade omkring. Kunde inte vara still ens en sekund. Slet som ett djur men allt blev fel.

Någonstans där tog sagan slut. Jag gick sönder totalt. Krachade. Alkohol. Depressioner. Hypomana perioder. Rent maniska perioder där verkligheten bara var en skugga på väggen.

Jag var slut som människa
Jag var slut som människa

Vi är snart framme till nutid. Men mellan de åren finns bara tom tid. Vredesutbrott. Alkohol. Söndriga relationer. Mer alkohol och cigaretter. Hemlös. Övergångslägenhet. Mer alkohol. Inte mat, aldrig mat. Bara folköl och cigaretter. Fet som en gris, jag vägde säkerligen mer än 120 kilo till mina 173 cm. Svettvåta lakan. Synvillor. Alkohol, tabletter, cigaretter.

Jag drack alltid, nästan alltid i alla fall, ensam. Ville inte ha andra människor nära mig. De störde mina tankar. jag förstod mig inte längre på världen.

Vin, öl, fett, socker, nikotin, venlafaxin, zyprexa, propavan, lergigan, therlen, lyrica. Mer alkohol, mer nikotin. Kaffe. Tabletter. Aldrig mat. Ett nytt förhållande och ett nytt efter det. Ensamhet.

Nu är jag inte där längre. Jag har rätt medicin, klarare tankar, en älskande fru som jag älskar tillbaka lika hett. Hund och katt. Skulder till kronofogden. Ett vackert hem jag älskar. En relation med min äldsta son som fungerar. Vi pratar nästan varje dag. De andra barnen får jag jobba för att få tillbaka i mitt liv,. Jag har gjort dem mycket illa. Sån är det krassa verkligheten. Men jag jobbar på det.

Jag är hel och ren Alkoholen är nästan borta i mitt liv. Häromdagen drack jag några whisky, lite vin och två glas Dooleys. Men jag drack som folk och nu blir det ett långt uppehåll igen. För jag tänker aldrig mer falla.  Aldrig mer göra mig omöjlig. Aldrig mer göra mig så omöjlig.

Humörsvängningarna och vredesutbrotten försvann med rätt medicin. Jag kan bli arg, vem fan kan inte bli det liksom, men då går jag iväg och vreden viker efter ett tag. Jag exploderar inte längre.

Jag är fri, jag vill leva. Jag älskar mitt liv och alla de som jag omges av. Människors godhet slår mig med häpnad. Tänk att livet kan vara så vackert, det är så skört, men så vackert.

Men jag kommer nog aldrig mer kunna arbeta. Det är bara så sanningen ser ut. Mina svängningar är för stora. Ena dagen fylld av energi, andra dagen helt utan någon låga i mig. Jag vet aldrig när det sker. Det kan ske på en sekund. Helt plötsligt är jag helt slut och fylld med ångest. Utan att kunna fungera. Utan att ens orka lyfta på mina armar. Utan att kunna tala. Utan att kunde tänka klart.

ADHD, Biolär typ II med blandepisoder. Social fobi, Panikångest. Alkoholmissbrukare. En del skulle kalla mig galen. För mig är det psykisk ohälsa. Ingen sjukdom, men en söndrig själ.

Sådan är sanningen. Den är ful, för jag vill ju kunna jobba. Ha semester, betala mina skulder, (som uppkom på ett sätt jag tar i ett senare inlägg). Kunna köpa en tv. Kunna köpa en bil. Kunna ha en stadig inkomst. Kunna ge min hustru presenter och blommor. Köpa kläder. Slippa vara orolig för att datorn ska gå sönder, för vi har ju inte råd att köpa en ny.

Jag vet inte om du orkat läsa så här långt. Men som sagt, även jag har varit produktiv. Jag hade en hopfällbar säng på mitt kontor. För att kunna sova över om jag inte hunnit ikapp mina arbetsuppgifter. Men jag hann aldrig något.

Så när du tänker på mig och min historia så hoppas jag att du fått en av många nycklar till min historia.

Döm mig inte för att jag inte jobbar. För jag har verkligen slitit i mina dagar. Min rygg är förstörd, den gjorde jag sönder redan på den första  gummifabriken när jag lastade däck i lastbilar. Sedan slet åren i vården sönder det som var kvar av den.

Därför, snälla, döm inte ut mig totalt för att jag är en tärande människa. Jag vill så mycket men kan inte.


Kanske kan du tycka om mig ändå.


 

Luften är fri.

Det här verkar det vara många som inte vet om eller förstår, eller som de blundar för.

Jag kan fortfarande få oerhört elaka ord kastat på mig om jag försöker diskutera frågan på sakligt sätt. Jag är lat, borde få ännu mindre summa pengar, borde ta livet av mig, borde avrättas o.s.v. Men det är ok, man får tycka vad man vill, luften är fri.

Jag hoppas bara att det inte är så att människor blundar för att slippa diskutera det eller känna efter om det verkar vettigt. Jag får mer än den lägsta ersättningen, men vi är två personer som skall leva på en nettoinkomst av 9-10000 kronor i månaden.

Just sayin’.


ekonomi

 

En elak mans bekännelser.

Jag lade mig tidigt igår.

Väldigt tidigt. Jag vet faktiskt inte vad klockan var, men jag tänkte bara vila ögonen lite. Sen vaknade jag idag. Med hunden tätt intill mig. Jag fick som vanligt räkna om klockan efter att ha tittat på klockradion. Vi har inte ställt om den till vintertid. Sommartiden kommer ju ändå.

Jag mår faktiskt inget vidare de här dagarna. Jag vet inte varför. Det är något som mal i bröstet på mig, dränerar mig på kraft. Som en läckande kran. Det värsta är att jag kan höra hur den droppar, men jag vet inte ens hur packningen ser ut.

Motion och total stillasittande blandas. Från hundra till noll på en sekund. Mina axlar värker. Inte vet jag varför. Kanske ska jag sluta grunna på det. Troligen borde jag sluta grunna överhuvudtaget. I alla fall för ett tag. Förmodligen är det så, en grunnare måste ta semester från sina funderingar då och då för att överleva.

Det är ju bara det att jag inte vet hur jag ska slå av tankarna och grubblerierna. Det mal och mal i mig, tillsynes helt obegripligt. Förr brukade jag ju slå av alla sådana tendenser genom att ta en öl eller tolv. Så vad gör jag nu när det inte längre gör sig? Jag har ungefär tusen andra sådana små ting som jag inte funnit lösningen till än. Den stora allsmäktiga kupan till mitt brinnande inre, alkoholen, har lyfts av och slagits sönder. Så kvar blir bara dånet från veken som nu är utom kontroll.

Andetag och tankar och pulserande blod blandas till en malström av elakheter mot mig själv i mig. Det finns ingen som kan vara så elak mot mig som jag själv. Där har resten av världen inget att hämta, jag slår ändå alla rekord. Man kan slå och sparka på mig, spotta på mig, håna mig, nästan slå mig till döds, jag vinner ändå den där kampen. Min avsky inför mig själv är monumental och kommer troligen leva kvar i mig till den dag de sluter mina ögon och  drar ett lakan över mitt ansikte.

Inte undra på att jag har ont i kroppen förresten. En sådan kamp som sker i mig måste ju på något sätt komma ut, sippra ut med blodet och nå varje cell i mig.

Mig, mig, mig.

Jag, jag, jag.

Ibland orkar inte ens jag läsa den här bloggen.

 

 

But it’s alright, Ma, it’s life, and life only.

Jag tänker ofta på döden.

Inte på något morbidt sätt, utan bara som en undran över vad den innebär. Jag har gått ur kyrkan, för jag kan inte medverka i något jag verkligen inte tror på, det vore hyckleri och det är det värsta jag vet, det är absolut det värsta jag kan finna hos mig själv.

Men dö ska vi ju alla. Det är liksom en gemenskap som löper genom länder, hudfärg, språk, social status, kloka tankar eller debila. Alla kommer dö. Nå, väl så. Då är vi överens om den saken.

Själv tänker jag hädanefter göra vad jag kan för att skjuta den där dagen så långt ifrån mig jag kan. För livet är gott nu. Det är som att gå i en rik trädgård, fylld av läckra mogna frukter, bara att plocka och äta. Jag kan inte beskriva mitt nuvarande liv på ett bättre sätt. Vi är fattiga, vi är lite knäppa, men vi älskar varandra och det behövs inte mer för att livet skall bli ett mirakel och en gåva.

Nu har jag allt det jag inte haft, nu har jag allt jag det sökte. Jag är hemma. Har kommit ifatt mig själv. Vågar mer. Böjer inte ner mig. Står rak när det stormar. Ifrågasätter dumheter och håller med kloka resonemang. Jag tillåter mig själv vara domare över vad som är vad i den frågan.

Men, återigen, en dag kommer jag dö. Jag hoppas det blir på något spektakulärt sätt. Typ skära sig på ett papper i en bok, få en blodförgiftning och dö hemma i sängen med feberhet panna och familjen runt omkring mig och mina sista ord skall vara: har någon sett en tändare,

DSC00025

Jag har räknat ut det mesta som följer den där händelsen, hur den är ser ut. Jag har fyllt i vita arkivet. Till och med där jäklas jag med folk. För jag vill att Bob Dylans It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding) med en text som är ett enda stort hopkok av kloka ord där strofen -

”Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece
The hollow horn plays wasted words
Proved to warn
That he not busy being born
Is busy dying.”

Bara för de där orden så vill jag ha hela låten under den där tiden det tar folk att sätta sig ner. Man vill ju ändå att alla två ska sätta sig bekvämt. Sen får man väl säga något om mig. Det överräcker jag med varm hand till någon klok person. Kanske kan orden grandios, godheten själv, aldrig vred, pålitlig, punktlig, ordning och reda och fantastisk älskare vara sådant som kan skymta förbi i talet. Men som sagt, jag vill inte lägga orden i någon annans mun. Speciellt som det med allra största säkerhet kommer bli någon som aldrig ens sett mig på bild. Borde köra öppen kista bara för den saken.

Men den där låten SKALL spelas i original i högtalarna medan de eller den eller ingen sätter sig tillrätta. Lyssna då gärna på texten. Det går fort, men är så klokt så klokt.

”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)”

Darkness at the break of noon

Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child’s balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying.Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece
The hollow horn plays wasted words
Proved to warn
That he not busy being born
Is busy dying.Temptation’s page flies out the door
You follow, find yourself at war
Watch waterfalls of pity roar
You feel to moan but unlike before
You discover
That you’d just be
One more person crying.

So don’t fear if you hear
A foreign sound to you ear
It’s alright, Ma, I’m only sighing.

As some warn victory, some downfall
Private reasons great or small
Can be seen in the eyes of those that call
To make all that should be killed to crawl
While others say don’t hate nothing at all
Except hatred.

Disillusioned words like bullets bark
As human gods aim for their marks
Made everything from toy guns that sparks
To flesh-colored Christs that glow in the dark
It’s easy to see without looking too far
That not much
Is really sacred.

While preachers preach of evil fates
Teachers teach that knowledge waits
Can lead to hundred-dollar plates
Goodness hides behind its gates
But even the President of the United States
Sometimes must have
To stand naked.

An’ though the rules of the road have been lodged
It’s only people’s games that you got to dodge
And it’s alright, Ma, I can make it.

Advertising signs that con you
Into thinking you’re the one
That can do what’s never been done
That can win what’s never been won
Meantime life outside goes on
All around you.

You loose yourself, you reappear
You suddenly find you got nothing to fear
Alone you stand without nobody near
When a trembling distant voice, unclear
Startles your sleeping ears to hear
That somebody thinks
They really found you.

A question in your nerves is lit
Yet you know there is no answer fit to satisfy
Insure you not to quit
To keep it in your mind and not forget
That it is not he or she or them or it
That you belong to.

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to.

For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despite their jobs, their destinies
Speak jealously of them that are free
Cultivate their flowers to be
Nothing more than something
They invest in.

While some on principles baptized
To strict party platforms ties
Social clubs in drag disguise
Outsiders they can freely criticize
Tell nothing except who to idolize
And then say God Bless him.

While one who sings with his tongue on fire
Gargles in the rat race choir
Bent out of shape from society’s pliers
Cares not to come up any higher
But rather get you down in the hole
That he’s in.

But I mean no harm nor put fault
On anyone that lives in a vault
But it’s alright, Ma, if I can’t please him.

Old lady judges, watch people in pairs
Limited in sex, they dare
To push fake morals, insult and stare
While money doesn’t talk, it swears
Obscenity, who really cares
Propaganda, all is phony.

While them that defend what they cannot see
With a killer’s pride, security
It blows the minds most bitterly
For them that think death’s honesty
Won’t fall upon them naturally
Life sometimes
Must get lonely.

My eyes collide head-on with stuffed graveyards
False gods, I scuff
At pettiness which plays so rough
Walk upside-down inside handcuffs
Kick my legs to crash it off
Say okay, I have had enough
What else can you show me ?

And if my thought-dreams could been seen
They’d probably put my head in a guillotine
But it’s alright, Ma, it’s life, and life only.

En liten trudelutt om hälsa och döden.

Det är härifrån jag kommer.


IMG_7242_800


Det var så då, midsommar 2007, mitt i mitt förfall, mitt i stormen. Allt snurrade, jag sökte den lugna mitten men virvlade bara omkring i universum. Dag blev natt blev dag igen. Jag brydde mig inte.

Nyårsdagen 2008 kommer jag inte ens ihåg. Jag hade tydligen både tittat på film, druckit både kaffe och mer öl och sedan somnat på soffan. Jag själv har ingen aning om det stämmer eller inte, för dagen är raderad ur mitt minne.

Jag var fet, hade ingen kondition att tala om alls, jag rökte 2 paket John Silver om dagen, jag drack allt jag kom åt. Jag struntade i maten. Jag levde på alkohol, cigaretter och då och då mammas mat. Allt till tonerna av Povel Ramel som av någon märklig anledning var på i datorn hela sommaren och vintern 2007/2008. Jag försökte ända mitt liv. Ja, det var så allvarligt, jag gjorde försök och jag överlevde. Det tackar vi för.

Jag vill ju att den här bloggen skall vara trivsam och positiv. Men jag måste ändå berätta varifrån jag kommer, från vilket förfall jag varit i. För i allt det där svarta finns ju också det vita. Det går att förändra sig. Det går att klättra upp igen.

Varje tanke föder en känsla och den i sin tur föder en handling. Tänker du negativa tankar gör du negativa saker och mår miserabelt. Tänker du positivt och starkt mår du bättre och gör bättre saker. Det är ju själva grunden i det jag säger. Kan jag kan du. Men det är svårt. Det går inte över en natt och man behöver professionell hjälp och stöttning från de man älskar. Annars går det inte, när man är så svag kan man inte göra det där jobbet själv. Man behöver hjälp.

Men räcker man ut en hand och ber om en ärlig hjälp kan man stärka sig själv och sedan blir det allt bättre med tiden.

Att titta på de där gamla korten ger mig perspektiv. Det fyller mig med sorg att se hur jag behandlade mig själv, hur jag föraktade mig själv. Men jag jublar när jag tänker på att jag tog mig ur det. Att jag sitter här nu. Att jag lever, ett gott liv. Visst, jag har mina diagnoser, Bipolär typ II med blandepisoder, ADHD och alkoholmissbruk. Det är delar av mig, men kärnan är stark, som en fura i skogen. För jag har börjat tro på mig själv.

Kan jag kan du. Det är så enkelt egentligen. Inte svårt alls. Lika lätt som det är för en lindansare att gå 30 meter upp i luften på en slak lina. För om man bara övar upp sina egna tankar så blir man lika duktig på det som lindansaren blivit av idog träning. Det man arbetar hårt och länge för ger resultat. Kanske backen du går på din första powerwalk känns hopplös, gå den hundra gånger och du kommer inte ens märka att den finns där.

Öva upp dina tankar, för det går, öva upp dina känslor, för det går, ändra ditt sätt att agera på. Var vänlig, visa andra människor hänsyn och du kommer känna att du sakta men säkert reser upp något djupt inuti själen, något som sedan är själva ankaret i din självkänsla.

Jag är inte där längre. Jag är långt ifrån den där feta stackaren som ville försvinna. Jag vill vara här, fan, jag kräver att få vara här. Jag blir allt starkare för varje dag. Både i kroppen och i själen. Medicinerna gör sitt, så klart, men resten av jobbet gör jag och det kan ingen ta ifrån mig.

Drömmar om glögg och fotsteg.

9 dagar kvar till julafton.

Utanför fönstren går årstiderna sin gilla gång. Våren blev till vinter helt utan att jag egentligen märkt av att tiden gått. Den bara rinner iväg, mellan fingrarna på mig. Jag försöker greppa den, styra den, men det går inte. En dyster sanning.

Jag är så ren jag kan vara. Ingen alkohol i blodet. Inte ens skuggan av den allra minsta droppe. Jag längtar efter starkvinsglögg, sådan som värmer hela magen och allt det som är innanför skinnet. Söt, stark, rogivande.

Det hände sig en  gång när jag druckit starkvinsglögg att döden lekte med mig. Det sista jag minns är att jag var på väg till bussen genom stadsparken och att jag stannade till och öppnade den andra, eller om det var den tredje, flaskan. Sedan vaknade jag för första gången i mitt liv, en av två, i en låst cell på polisstationen.

De hade funnit mig i en snödriva, långt från den plats, mitt hem, jag tänkt ta mig till. Jag hade gått på fel buss, gått av och inte känt igen mig och bestämt mig för att sova i den där drivan. Kan jag tro, jag vet ju inte. Så nära döden. Allt det för rogivande glögg.

Likt förbannat är jag sugen på den. Vill ta mig ett glas. Eller två. Suget är starkt, det är nästan så att jag kan känna smaken på tungan. Elden i bröstet. Den Helande Maria dillar om saftglögg. Men det är inte gott. Jag vill ha starkvinsglögg. För att jag tycker den smakar bäst, bättre än vinglögg eller saftglögg. Saftglögg förresten, det är ju bara det, saft. Saft med skuggan av en glöggsmak.

Under tiden jag tänker på det där så brottas jag med tvättmaskinen. Trumman fastnar, jag får tömma maskinen, öppna luckan och dra loss trummhelvetet. Något är allvarligt fucked up med den där maskinen. Det är nog bättre jag grubblar över den än glöggen.

Min Fru, Den Helande Maria, har tagit fram vår lilla minigran, den på 50 cm som vi har på skänken i vardagsrummet. Den och lite tomtar, men jag saknar mina, de där två jag ärvde efter farsan. De som ser ut som att de är gjutna i redig tomtestål, glaserade med rött och vitt. De är inga leksakstomtar. De är allvarliga män med allvarligt uppdrag. Göra alla världens barn nöjda, inte genom att ge dem Coca-Cola men hopp.

Snö, det saknas snö. Hela världen är grå och regnig och vem fan kan få julfeeling då? Jag försökte spela lite julmusik förut, men det gick inte, det kändes bara fel, så det fick bli Depeche Mode i stället. Funkar bättre till det gråa dystra.

Det sjungs om att gå i någons fotsteg. Jag önskar jag såg någon av mina belackare eller före detta vänner försöka ta ens ett enda steg i mina. Jag tror de flesta skulle falla pladask och aldrig mer kunna resa sig. Men jag är inte sådan, jag reser mig alltid. Kommer jag på mig med att tänka på medan musiken pulserar.

Men det är dags för att ta på sig kläder. Vi skall hem till min mor för en kort sväng, kanske snurrar runt i Knalleland lite. Jag vet inte. Kanske ska vi bara skita i allt sådant, det finns inte några pengar till julklappar ändå. Bara små skruttiga ören vi får dela ut som nödtorftiga gåvor. Men det kan ju alltid vara kul att titta på alla saker man skulle vilja köpa. Drömma lite.

Strunta i att drömma om glögg.

Med döden som huvudkudde.

Ren dödsångest.

Igår när jag skulle sova fick jag en sådan. Ren och skär dödsångest. Den tog över precis allt, varje cell i min kropp. Jag är ju van vid panikattacker efter 23 års bekantskap med dem. Men den ångest jag drabbades av igår har jag aldrig tidigare varit i närheten av.

Eller, jag vaknade en natt för några år sedan och även då var det en sådan där ångest som jag visste inte var ologisk eller irrationell. Utan verkligen verklig.

Dö. Jag vill verkligen inte dö. Någon gång alls. Det retar mig att det ska behöva ske, nu när jag har det så bra. Jag vill leva i tusen år om mitt liv bara kan få se ut som det gör precis nu. I ett tryggt hem, med Den Helande Maria. Visst, det finns saker som jag gärna förbättrar. Relationer som måste lagas, en kropp som jag bara måste få ordning på, en ekonomi som är i ren utförsbacke. Men ändå är jag lycklig, för jag har det bra.

end1

Så, döden är bara i vägen. Den betyder att allt är över. Så, jag vill inte dö. Oavsett hur det ser ut efter döden. I döden. Själv tror jag väl på total utsläckning, en enda stor tomhet. Som att sova en sådan där natt när man inte drömmer utan tiden bara går fast man inte är medveten om det. Ett sådant tillstånd, men den enda skillnaden i att man aldrig vaknar igen. Inget himmel, inget helvete, ingen kärlek och inget hat. Bara tomhet. Inget ljus, inget mörker, inga tankar, inga … ja jag kan räkna upp tusen saker till som döden inte är. Men den betyder även att jag fått min chans. Jag kan inte längre ändra på något eller njuta av något. Jag bara finns inte längre.

Igår kväll var jag inuti alla tankar på slutet. Hjärtat slog som en stånghammare i bröstet på mig och svetten dröp om kroppen. Det var inte så att jag var övertygad om att jag skulle dö precis då, men överhuvudtaget någon gång, och så är det ju.

Men jag vill inte, ändå spelar det ingen roll vad jag vill eller tycker eller tror. Döden kommer ändå. Jag har redan levt ett halvt liv om det är så att jag lever till jag är 86 år och så gammal tror jag inte att jag blir. Tyvärr. Så då betyder det att jag har mer än halva livet bakom mig och jag har inte fått speciellt mycket vettigt gjort. Det enda bestående som jag gjort och som är gott är att bli förälder till tre underbara ungar. Men även de är vuxna eller nästan vuxna nu. De behöver inte mig längre. Jag är en relik i deras liv.

Igår var döden närvarande i rummet när jag skulle sova, jag gick upp och tog 30 kapslar Alimemaxin, jag brukar ta 3 till natten. Jag tog dem inte för att dö, men för att få sova lite, vila mig från dödsångesten. Kapslarna jag tog var jag övertygad om skulle ge mig dvala, inte döden, då hade jag tagit något annat, men vila.

Så, jag somnade. Sov ett tag, i några timmar och nu sitter jag här igen. Klockan är 06:20 och jag har varit vaken i 2,5 timmar. Hjärtat slår fortfarande hårt och snabbt i mig, men jag vågar tänka på döden med en viss kyla. Nu när jag skrivit om det hela så hoppas jag att den där dödsångesten håller sig borta i många år.

Jag har inte tid att vara rädd för döden, jag har fullt upp med att leva.

Att vara bombsäker på att jag döden skall dö.

Så ovanligt.

Igår fick jag ännu en panikångestattack. I förrgår var det likadant och någonstans börjar den där förfärliga rädslan för en ny gro i mig. Jag vet egentligen inte vad som är värst, själva paniken, eller rädslan för den. Det är rädslan, förväntansångest som det så fint heter, som tar över hela livet.

Så jag trippar som på nattgammal is, rädd för att varje steg ska få underlaget att brista. Det är så lätt att allt tillslut handlar om rädslan för att bli paniskt rädd. Ångesten föder sig självt. Vad det är som påverkar mig så starkt just i dessa dagar vet jag inte. Inte än, kanske kan jag lista ut det och då får jag väl börja bearbeta det då. Som det är nu så vet jag varken in eller ut vart jag ska börja.

Piller biter inte. Möjligt att de lindrar, så att paniken inte blir värre, men jag undrar jag. Dessutom har jag börjat få ett nytt symptom, det är nästan så att man kan tro att jag samlar på sådana. För hur jag än beter mig så hyperventilerar jag och får därför hur ont som helst under fötterna. Det är inte sådär brusande som det kan bli utan en knivskarp smärta som de första gångerna fick mig att vara bombsäker på att jag döden skulle dö.

Så, jag trampar på den där isen medan fötterna värker. En enda soppa om du frågar mig. En soppa som inte smakar något vidare gott. Inte alls faktiskt.

Vad allt ska man inte vara med om.

foot-1

Jag dricker kaffe medan hjältar svävar iväg.

Lägenheten är ren och prydlig. Både jag och Den Helande Maria har putsat och fejat och städat bort vår ångest. Eller, snarare trängt undan vår ångest för en liten stund. Vem kunde tro att det skulle vara rofyllt att städa.

Bokstaplar och gitarrer och katten och hunden, rätta ut sneda tavlor, sådana där som hänger några millimeter fel och som kan reta livet ur mig. Jag läser i dagens aviser om Nelson Mandela som är döende fast en hel värld förvägrar honom att släppa taget. Tänk, ett helt liv i andra människors våld, antingen innanför väggar av sten, eller som ikon och dyrkad landsfader. Free Nelson Mandela gäller väl fortfarande?

Väntar

Vi ska måla och köket. Nya färger, nya tapeter. I hallen står allt vi behöver redo, förutom snickerilack och tapetbord. Allt hänger i luften och sådant blir jag knas på. Antingen vill jag börja med en gång eller så stretar jag emot alltihopa. Allt eller inget. Som vanligt. I går kväll, vid 23-tiden, började jag städa badrummet, jag fick hejda mig från att börja torka golv och lister i resten av lägenheten.

Impulskontroll.

Jag tror att det inte är kompatibelt med mig.

Något sitter i bröstet på mig. En klump som gör det svårt att andas. Bara som en aningens aning av kramp i luftrören. Jag tar det som ett bevis på att döden kommer ta även mig en dag. Men inte idag om jag får lägga fram ett önskemål.

Nu är det dags för lite kaffe. En snus. Reda ut mail och räkningar. Jag försöker få ett grepp om allt jag struntat i de senaste 6 åren. Jag har inte orkat förut. För trasig och skör för att klara av att sköta affärerna som spunnits runt mig, skulder och inkomster och abonnemang och kontrakt. Allt det där har jag slängt utan att öppna kuverten. Det som skett fick ske. Men nu ska jag försöka nysta i det där. För jag är kanske stark nog att klara av det hela, att hålla alla bollar i luften igen.

 

En stulen gåva.

Ingen kan väcka mig ömmare än henne förutom ett barns doft. Ingen kan bära mitt ljus när jag är blind så som hon gör. Hon är den vind jag lever av, vatten och färger. Som om inte världen fanns när jag tittar på henne, bara hennes gröna ögon. Det är en gåva jag fått, något att ära och hedra. Något och någon har haft förbarmelse med mig.

Jag famlar ofta i livet. Söker fotfäste och ljus. Inte så sällan blir jag nersölad av dikens vatten när jag fallit. En syndare utan hopp, en sådan människa som aldrig tror på något som inte går att ta på. En sådan människa som inte tror på sig självt.

Grottkyrka

Det är så livet må vara. En evig kamp, för allt det där som människan kallar lycka. Vi är få, ni är många, ni som säger åt oss att vända i våra fotspår, de säger att döden väntar på oss på den väg vi nu vandrar. Jag tror inte på er, på dem. Ni som kanske aldrig kommer se.

Har ni fått en gåva? Har ni fått ett liv eller spelar det inte någon roll så länge det fortgår? Vem ska då trösta syndare, vem ska då visa på den väg som leder fram? Ja, själv vet jag inte, det är ofta jag inte vet. Det ligger i min natur, mon chéri. Det ligger djupt inbäddat i min själ, så som på en brännmärkt tacka. Ska ert liv få stå i vägen för mitt? Är det så tingens ordning är sagda och fastlagda?

Ingenting, absolut ingenting, lockar mig längre. Jag har tappat smakförmåga och lust. Tiden blir bara en pendyl som rör sig fram och tillbaka, inget verkligt. Jag är inte längre verklig.

Så, vad ska ni säga? Kan du vara den som berättar hur de som står bredvid ska frälsa sina svedda själar? Tar du dig den rätten? Eller gav någon dig den? Du är bar dimma, ni är bara dimma. Inget som stannar kvar, inget som lämnar spår. Inte till slut. Bara brända ben och spridda fragment av skallben.

Tiden min vän. Tiden är aldrig en räddare. Den tar endast, ger aldrig. Sviker gång på gång. Den bär bara framåt. Men allt det där blir till lögner när jag ser de där ögonen, de gröna. De säger mig annat. De lovar och jag tror.

Mellan två evigheter.

Huvudvärken är monumental. Lämnar mig aldrig. Värk som är sprungen av spända, hårda muskler. Gamla tider som återkommer. Jag har pressat ner alla känslor så länge, dövat och domnat. Upp har bara kommit det som jag vågat släppa på. Men då har jag ändå inte varit där, medveten och inne i känslan. Bara bredvid, full av alkohol och självömkan.

Men nu sprutar de upp, som en lavaflod från en gömd vulkan som bor i mitt bröst. Den har gömt sig bakom den lilla motorn som ständigt spinner i bröstet. Det vita flimret. Jag har inga vapen nu. Jag har lagt ner dem och ibland, ofta, ångar jag mig. Varför ska jag lida från vaggan till graven? Snarare, varför ska så många av oss människor lida överhuvudtaget? Vad är meningen? Varför inte ta till, få ta till, de få sätt som jag vet om för att lindra svedan på tungan?

Livet känns ofta som ett gigantiskt slöseri med tid. Inklämt mellan två evigheter. Vi har varit döda sedan tidernas början. Nu lever vi en kort, kort, mikrosekund för att sedan återgå till döden. Varför?

Jag gör mitt bästa. Jag kan inte göra mer.

Förlåt.

Ett mål som kan bli ett självmål.

Jag funderar på något. Jag funderar starkt på något som ingen kan tro om mig. Något som går helt emot den image som jag skapat. Den som mina kommentarer och tillrop skapat. Mitt alter ego, den som röker två paket om dagen. Även fast han svälter då maten är slut. Cigg går före allt och jag vet, ingen behöver säga det, jag är en idiot. Men cigg och kaffe och alkohol har så länge varit min tröst i ett tröstlöst liv. I 20 år har har förstört min kropp och härom natten drömde jag en så verklig dröm. Läkaren förklarade att jag hade lungcancer och då vet jag att det mer eller mindre är kört. Då knackar inte längre döden på dörren, den står redan bredvid. Den ångest som allt det där skapade sitter fortfarande i.

Cigg, jag och tankarna.

Så, jag funderar. Jag har ett mål och allt mer i min kropp säger åt mig att det är det målet jag ska sikta på.

Men än är jag inte säker, så jag väntar med att berätta det. Jag säger bara a, ni får vänta på b.

Smärtans makt.

Jag är så trött på att ha ont. Min rygg värker, mina axlar värker. Ett ständigt malande, som att leva i en stenkross. Min käke värker, vänster sida är sned och vind och varje gång jag rör det allra minsta på käken så går det blixtar upp i skallen. Tänderna värker. Själen värker, som en trasig benpipa.

Varje minut jag är vaken måste jag tänka på hur jag sitter, ligger, står, går, sätter mig, går upp för trapporna. Annars blir hela jag en enda stor smärtvåg. Det gör mig trött, det gör mig förbannad och irriterad på mig själv. Jag är trasig och det finns ingen som kan rädda mig. Absolut inte jag själv. Värdelös. Just nu i alla fall. Jag vet att det vänder, för sådant är livet, men nu singlar jag ner genom luften, från himlens högsta punkt ner mot helvetet.

Det finns väl ingen mening med livet? För vad skulle det vara? Vakna, sova, äta, skita, älska och bli älskad. Sedan, plopp, proppen går och det finns ingen ny. Döden finns bakom varje hörn och det retar mig. Det gör mig inte längre rädd. Men det retar livet ur mig. (Skoj?) Varför ska man ens försöka när allt ändå tar slut. Det tar dessutom slut innan man är klar. Som att sitta och titta på en bra film i 3 timmar men inte få se de 10 sista minuterna. Värdelöst slöseri med tid. Det finns inget eller något att tro på. Religion är för simpla människor som lutar sig mot myter. Så anser jag det vara. Du får tycka vad du vill.

Jag säger som Dennis Leary, de säger att rökning förkortar livet med 10 år. Men va fan, det är ju de värdelösa åren så strunt i det. Man slipper blöja och förnedring.

Nu börjar jag bli trött på riktigt. Jag har pumpat mig full med Theralen, för att sova bort dagen och natten. Kanske vakna ombootad. Jag lämnar världen åt Den Helande Maria ett tag. Tar min egen lilla tillflykt till sömnen, precis som hon ibland måste ta sin till lasarettet. Vi flyr båda två men i olika riktningar. Ändå träffas vi alltid i mitten till slut. Gudskelov.

Men nu ska jag nog ta lite mer sömnpiller och sova, sova, sova.

Frankly, my dear, I don’t give a damn.

2012-04-08

23:03:30


Dödsångest go vänner.

Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner

(Uppenbarelseboken 8:16)

Äkta, riktig, hederlig dödsångest. Den har stuckit upp sitt fula tryne lite då och då de sista åren. Nu pratar jag inte om den där hemska ångesten som jag gått sida vid sida med i många år. Utan den ångest som troligen drabbar rätt många i min ålder. Halva livet är gjort, vad har man uträttat? Hur fort har det inte gått och snart är man död. På riktigt. Inte på ett splaschigt filmsätt, eller ett stilla oljemålningssätt. Utan på riktigt.

Det finns ingen återvändo. Det som jag inte fått gjort under mina snart 42 år är ogjort. Så många år som jag gått fel, gjort fel, varit fel, tagit fel beslut. Fel, fel, fel. Och snart är jag död till råga på allt. Slut, försvunnen. Utan möjligheter att lämna ens det lilla minsta avtryck i världens alla böcker.

Det går så jäkla fort. Tiden bara rusar fram. Jag går omkring och kan minnas saker som hände för 36 år sedan. Eller mer, eller mindre för den delen. Fan, jag kommer ihåg när jag VAR 36 år och nu kan jag minnas 36 år tillbaka. Då var jag 6 år. Jag minns träd som stod i en skog, stenar som doftade av varm sommarsol. Min minnsesbank byggs hela tiden ut, men ändå räcker den ju inte till tillslut. Jag svamlar, jag vet. Men det gör mig panikslagen på ett sätt som är lite obekant, ovant, för mig. Det är ingen ångest som går att bortförklara eller få bort genom någon jävla mindfullness. För det är ju just det, mitt mind är fullt snart. Dessutom, mitt mind är slut snart. Hur övar man bort en sådan tanke när den  faktiskt är alldeles äkta?  Att öva bort döden gör sig inte.

Här ser du väpnaren Jöns. Han flinar åt Döden, flabbar åt Herren, skrattar åt sig själv och ler mot flickorna. Hans värld är en Jönsvärld, trovärdig för ingen utom för honom själv, löjlig för alla, även för honom själv, meningslös i himlen och likgiltig i helvetet.

I.Bergman 1956

En gång, en enda, har jag vaknat med ren dödsångest i munnen. Äkta, svensk hederlig dödsångest. Den där tanken på att jag kommer dö. På riktigt. Kanske inte i dag, faktiskt inte alls idag om jag får bestämma, men en dag. Hur jag än krånglar och obstruerar och springer eller gömmer mig så kommer det ske. Obönhörligen. Det finns inget val. Inga pengar kan köpa bort döden. Inga kläder kan skydda mot den. Inga säkerhetsbälten kan hindra den när den till slut kommer. Jag. Kan. Inget. Göra. Åt. Det.

Jag föredrar nästan den vanliga ångesten framför den här sortens. För den kan jag hantera. Jo, jag hanterar den dåligt, jag vet. Men jag har ändå vissa strategier, nu efter 20 år. Men 42-åringens dödsångest är ny. Livet är så kort, så otroligt kort. Man hinner med så lite och jag ångrar så mycket. Varför började jag inte skriva på allvar tidigare? Varför slösade jag så mycket tid på ingenting när jag kunde gjort någonting. Något som jag kunde vara stolt över? Hur i hela fridens namn ska jag hinna komma göra något, med bara den korta tiden som är kvar. En tid jag dessutom inte kan överblicka, eftersom jag helt enkelt inte vet hur lång den blir.

Fan. Jag vill inte. Ändå kommer jag.

Eller så gör jag bara som Bergman, klottrar ”rädd, rädd, rädd” på sängbordet, vänder mig om och sover lite till.

För vad kan man annat göra?

En smak av döden.

2012-03-13

18:42:00


Du vet hur det är.

Man går trallande genom dagen, minut efter minut strålar förbi, man tänker med förväntan på livet, att det ska bjuda på ännu en lugn dag, en lugn kväll. Sedan, plötsligt händer något i skallen. Allt blir svart och vitt. Inga gränser, inga drömmar. Som en mental vinterkräksjuka. Det bara slår till.

Allt förändras. Den minsta lilla rörelse blir en för mycket. Lusten att bara försvinna in i någon dimma, vilken som helst blir lika verklig som svetten som rinner från pannan. Svart hund, svarta tankar.  Svart. Bara svart.

Death Knows Your Name
Image via Wikipedia

Det blir så, vinner man några timmar av frid spelar man fort bort dem, tills de är slut och klockan slår panik. Ansikte som domnar, händer som skakar. Spända muskler som kämpar för att kroppen ska förstå att det är dags att antingen stanna och kriga eller springa, springa så fort att varje cell skriker om nåd.

Men man sitter kvar. Rör sig inte. Det finns ingenstans att springa till. Inga mål, inga hot förutom dem om att dö. Hjärtat klappar, hamrar, skenar. Det slår oregelbundet och man vet att livet börjar kräva tillbaka sina gåvor, det är försent att vända hjul, att ställa om siktet.

Så där sitter man, desperat längtande efter någon eller något som kan stilla ångesten. Man sitter där som paralyserad fast hela kroppen och själen skriker, ryar, om att få fly. Livet är snart slut och kanske kommer man dö en dag och inte ens vara rädd. Alla de falska alarmen visar sig en dag vara äkta och den svarta hunden förvandlas till en varg som äter upp allt som är liv. 

Ändå vet man att det inte händer. 

Hade man trott på en gud hade man lagt sig på knä och bett. Men man gör inte det, inte ens den trösten finns. Bara en enda stor rädsla som tar över hela världen och hela livet. Förstör för de som är bredvid och inte kan göra något. Bara vara där och de känner att de är utanför det som gör ont, de når inte in. Man vet att de känner det där och man skäms för att skapa sådan oro. 

Så, du vet hur det är. Eller så känner du inte igen något om det jag skrivit om och jag lovar, du är välsignad. Lita på mig, du är förskonad från äkta dödsångest, den kommer, till varje människa en dag. Men du slipper den dag ut och natt in.

Lita på mig.

Enhanced by Zemanta