Skräp.

Den här gången sitter jag verkligen fast.

Något som bor inuti mig bränner fast alla känslor. Inte sönder, nä, inte så enkelt. Mer som att det etsar sig fast, på själens väggar. 

Den här gången orkar jag inte slåss. Jag låter det vara. Sitter stilla i ensamhet och väntar ut sjukdomen. Det måste ju ta slut någon gång tycker jag. Om jag inte rör mig, inte ens en enda liten muskel får spelrum, så hörs ingenting i rummet. 

Kanske är det åldern, jag är gammal nog att veta när jag mår dåligt. Att det inte är farligt att gråta. För tiden kommer sudda ut nutiden och förvandla varje tår till både fallen och försvunnen. Så jag gråter väl då. Av allt och ingenting. 

Jag är inte säker på när jag pratade med någon senast. På allvar alltså, ord som betyder något. Det har bara blivit skräp av allt jag vill säga. Med tiden har jag tystnat totalt. Pratar inte ens med mig själv längre. Inte ens jag själv orkar höra på mig. Det är ju bara så dumt allt jag säger ändå. 

Solen går upp och solen går ner. Självklart. Ändå har jag tappat greppet på tiden. Den bara… går. Försvinner. Kanske kastar jag bort mitt liv. Jag är tämligen övertygad om att så är fallet. Ännu en anledning till att gråta, tycka synd om sig själv. För jag gör det. Med förbluffande styrka. 

Om nätterna drömmer jag om gamla tider. Det slutar alltid med samma skri, samma slag i tomma luften. Puls som skenar och en rädsla för vidare sömn som hindrar mig att sova vidare. En timma här och var räcker. 

Jag sover nästan aldrig nuförtiden. I aviserna kan jag läsa att det förkortar livet, sömnbristen. Så mitt liv blir nog väldigt kort. Egentligen kanske det redan är slut?

Alla runt mig har gått vidare, själv är jag på något sätt kvar i minnenas rike. Samlar ihop alla mina misstag i en enda stor säck och kryper sedan själv in i den, kallar den mitt hem. Bor där inne, i mörkret. 

Dålig luft och ljudet av nödvändiga andetag. Jag är så avundsjuk på alla andra. ALLA andra. Hela världen. I mitt huvud har alla det mycket bättre än mig. De har sina jobb, sina karriärer, de är bra föräldrar och goda partners. De har god inkomst och frihet att göra vad de vill med sin lediga tid. Snickrar på kåken och klipper gräset på fredagen. 

Jag fastnade medan de gick vidare. Mitt liv är bortslösad och i andras ögon är jag bara ett vrak, en spillra, en sorglig påminnelse om att en del människor är så svaga att de inte orkar med tempot. 

Ensamhet. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så här ensam, och aldrig kunde jag väl tro att jag skulle valt att bli så ensam. Alldeles på egen hand. Jag är en idiot. 

Självförnekelse, medömkan, tårar över mig själv. Avund. Ilska och ännu fler tårar. Ingen att älska, ingen som älskar mig. Och om någon försöker så slår jag bort dem, gömmer mig igen, inuti den där säcken, mitt hem. 

Det har tagit mig lång tid att komma hit. Så lång tid och så kort sträcka. Helt vilsen. Orkar ingenting. Funderar på att städa men struntar i det. Igen. Plockar hysteriskt en gång varannan dag och det blir ändå inget gjort. Hysterin får mig bara att flytta saker från ett ställe till ett annat. Ingen ordning, bara själva flyttandet. 

Alla dessa misstag. Alla dessa utbrott. Allt det tärande hat som bott i mig. Jag tror det mesta är borta nu. Kvar finns bara den där puttrande avunden som plågar mig. För vem vill vara missunnsam och avundsjuk? 

Men. Det är bara att sega ut. Den här gången är jag djupt deprimerad men försöker ta mig igenom det hela utan att snabblösa det hela med alkohol eller elakheter eller ansvarslöshet. För första gången i mitt liv lever jag i min depression. 

Det känns allt mer som en dum idé. Men aldrig att jag tänker ge mig på den punkten. Då dör jag hellre än faller ner i det hålet. Alkohol är skit och pannkaka för mig. För andra funkar det utmärkt, för mig är det lika smart att försöka lösa mina problem med att dricka som att lägga mig på tågspåret för att bota en huvudvärk. 

Helst vill jag väl bara vara. Ifred. Ensam. Konstig nog så är jag just det, ensam och ifred, ändå mår jag dåligt av det. Inget blir bra. Hur jag än slingrar mig så blir det fel. Jag är helt enkelt för dum för att handskas med mig själv. 

Så dumt.

Egentligen vill jag väl bara säga förlåt till hela världen.

 

Förlåtelsen är min att ge.

2011-11-09

12:27:22

 


Nya dagar ligger framför oss.

Lita mildare i smaken. Inte så nålsticksiga i halsen när man sväljer dem. Kanske är det över för den här gången. Kanske har den svarta hunden lämnat oss ifred så att jag kan fortsätta älska den svartvita, riktiga varelsen, som ligger bredvid mig i soffan. Det är svårt att älska på allvar när depressionen kopplar ett grepp om veka livet. Kärlek når inte fram och ut.

Den Helande Maria sitter i ett varmt fotbad, bryr sig om sig själv, sådär som det är modernt att göra. Hon behöver det. Vara lite utanför sig själv än inuti sina tankar, de som sotar ner hela världen för henne. Jag njuter av att inte allt är grått. Suger åt mig alla färger som livet ger oss människor. Kanske är allt över. November rusar på men jag kan finna mig själv sparka i lövhögar och vara närvarande i hösten/vintern. Vad man nu väljer att kalla november.

Det är lite kallt när balkongdörren är öppen för att vädra ut rök och minnen av allt som hänt i livet. Jag är nöjd med det. Sådant gör mig gott. Kanske kan jag ägna mig åt att älska besinningslöst igen utan att vara rädd för att varje stark känsla ska försorsaka en själens uppkastning. Jag är trött på att torka mentala spyor från golv och väggar och tak. Sådant vill jag inte ägna mig åt, det har jag visserligen aldrig gjort, men nu sätter jag ner foten och kräver att få ägna mig åt livet, kärleken, gemenskap, värme, milda tankar.

Stained glass at St John the Baptist's Anglica...
Image via Wikipedia

Igår var vi hos en nyuppfunnen vän, vi satt vid hennes köksbord och pratade hundar.  Men eftersom vi en gång för tusen år sedan umgicks i samma kretsar så var det oundvikligt att vi skulle glida in på gamla tider. Helt plötsligt fann jag att jag öppnade mig om saker inte ens jag själv tänkt på i så många år. Det var märkligt och för mig själv oerhört behagagligt. Kanske var det en sådan kickstart av hjärnan som jag behövde för nu känner jag mig renad. Det var inte jag som var dum i huvudet för att jag kände allt det där jag kände, allt hat och sorg andra förorsakat mig. Allt var inte mitt fel.

Det ‘är en trösterik tanke. En känsla värd att fira, göra något gott åt dagen för.

Jag låter dagen börja nu.

Precis nu.

httpv://youtu.be/wxYe8gn3Gwo

I was a good kid
I wouldn’t do you no harm
I was a nice kid
With a nice paper round

Forgive me any pain
I may have brung to you
With God’s help I know
I’ll always be near to you

But Jesus hurt me
When he deserted me, but
I have forgiven Jesus
For all the desire
He placed in me when there’s nothing
I can do with this desire

I was a good kid
Through hail and snow
I’d go just to moon you
I carried my heart in my hand
Do you understand?
Do you understand?

But Jesus hurt me
When He deserted me, but
I have forgiven Jesus
For all of the love
He placed in me when there’s no one
I can turn to with this love

Monday – humiliation
Tuesday – suffocation
Wednesday – condescension
Thursday – is pathetic
By Friday life has killed me
By Friday life has killed me

Oh pretty one
Oh pretty one

Why did you give me so much desire
When there is nowhere I can go to offload this desire?
And why did you give me so much love in a loveless world
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick me in self deprecating bones and skin?
Jesus do you hate me?
Why did you stick me in self deprecating bones and skin?
Do you hate me?
Do you hate me?
Do you hate me?
Do you hate me?
Do you hate me?

Enhanced by Zemanta

GOD JUL!

Opportunity makes a thief - L'occasione fa l'u...

Tankarna jag när är rätt dimmiga. De framstår lite som i ett dis inom mig. Ett sådant där morgondis man kan se tidiga sommarmorgnar. De handlar om kärlek och hopp och tro och fram växer en känsla av trygghet och värme. Jag är bara ett spädbarn men vet om det. Allt fram till nu har varit en övningsrunda.

Allt jag lärt mig är det dags att jag använder. Jag vet nu hur jag ska gå rak i ryggen. Jag vet nu hur jag ska vila mig frisk och hel. Allt jag önskat har jag fått. På något märkligt krokigt sätt är det nog lycka jag upplever. Jag vet inte, för känslan är mig obekant men god.

Hunden går rastlöst omkring i lägenheten. För henne finns inget ”sedan” det finns bara nu. Jag kan inte berätta för henne att vi snart ska ta bussen till staden och min mor. Jag kan inte berätta för henne att hon ska få träffa in dotter för första gången på riktigt i morgon. För henne finns bara nu och nu är tråkigt. Så hon lägger sig i soffan och slickar bort Idominsalavan jag smörjt in hennes tassar med, som skydd mot allt det kalla och våta.

Det är nog så jag levt börjar jag förstå. När jag levde i nuet och inte hade tålamod att vänta på sennet. Nu var tråkigt och därför dövade jag alla mina sinnen för att stå ut. Men så kan man inte leva, så kan man inte existera. Men jag förlåter mig själv mina synder.

Lyckan jag upplever nu skall jag däremot slå in i ett vackert paket med gyllene snören och lägga i min sideboard för att den där ska kunna tas fram när jag blir allt för svart för att orka. Men innan dess ska jag duscha, raka mig noggrant och klä mig så fint jag kan.

För nu är det jul.

GOD JUL ALLA önskar jag, Dipp och Chips.