Välkommen ambivalens, min käraste vän.

Jag har ingen som helst aning om vilket humör jag har i dessa dagar. Ena stunden finner jag mig sitta och tycka förfärligt synd om mig själv, en liten sjuksköterskepojke helt allena i världen, men sen gaskar jag upp mig och tycker att livet är underbart och fullt av möjligheter. Eter det blir jag irriterad på mig själv som inte ens kan styra hur jag mår, inte ens försöka gissa när brytet kommer.

Dessutom känner jag mig vilse i vem jag är. Känner mig mest som en elak jäkel som sviker allt och alla, till och med mig själv, gång på gång. Inte för att jag vill, men för att jag visst är skapad som en svikare och ett arsle. 

Verkar det som. Livet är en enda stor gåta vissa perioder i livet. Jag försöker hitta mig själv och det tror jag många gör, rotar inuti sin själ för att hitta vem de är, hur de är, vad som är det rätta som man borde leva efter. 

Många säger att de vill leva efter sina egna regler. Sen går de lydigt till ett jobb som tar upp mer tid i livet än allt annat. Men det är ju så, man måste vika ner sina kanter på den låda man är, så man får plats i hyllan man ska stå i. Att leva efter sina egna regler är få förunnat och ofta är det väl trista figurer som mig, iglar som livnär sig på andra, som har möjlighet att leva sådär fritt och härligt. 

Nä, jag känner mig inte rätt i mitt livet, jag har all tid i världen men den mesta går åt att ha ont överallt och detta ständiga själsökande jag ägnar mig åt. Så hur ska alla som jobbar ihop sina löner och betalar skatt så att jag kan gå och skräpa kunna ens börja tänka på vem de är. 

Världen är full av vetabästare och folk som lovar att om man bara pröjsar dem så ska de berätta den stora hemligheten man vill få upp och titta på så att livet blir perfekt. Gurus i fula skor som sitter på en stol medan man själv sitter på en obekväm blå landstings-soffa eller i ett vitmålat rum hos någon person som gått en kurs i levnadskunskap och har ett påhittat diplom på väggen och som ger oss stora sanningar som ”sluta skada dig själv” och ”känn efter, du har en stor styrka i dig”, eller ”om du bara mediterar enligt mina anvisningar så finner du inre ro. 

Jag tror de flesta av dem är lika vilsna som vi andra är, de har bara kommit på hur man säljer falska sanningar. Kanske rent av i hopp om att själva hitta något de kan luta sig mot medan de sakta vandrar mot döden, samma väg vi alla går. 

Själv är jag väl för pragmatisk och narcissisk och rationell för att vara rädd för döden. Jag börjar mest bli lite nyfiken på den. För den lär ju dyka upp hur jag än gör, så det är bara att slösa med energi om man knatar omkring och är rädd för den.

Men jag blir irriterad i tanken på att jag kanske inte hinner med allt jag vill göra. Alla böcker jag vill läsa, alla bilar jag vill köra, alla soluppgångar jag vill uppleva, alla kvinnor jag vill bli älskad av. Jag märker verkligen hur fort livet går när jag börjar tänka på att det var 40 år sedan jag började i första klass. Hösten 1977, precis runt dagen när Elvis dog. 40 år liksom. Som jag kommer ihåg, 

Så jag har inte tid med att oroa mig för saker längre. Mata inte problemen, tänk inte på dem, de brukar lösa sig självt. Det var någon som sade det i någon film och det där kändes helt rätt för mig. Oro och rädsla är slöseri med tid. Det finna annat att göra. 

Men, trots att jag så gärna vill göra allt rätt så är jag lika falsk och lispande och bugande och har samma dubbelmoral som de flesta människor jag känner och ser och läser om och  ser på tv. Alla vill vara goda, vill älska invandrare, men… inte i den egna trappuppgången. Älska vindkraft, men inte i närheten av det egna hemmet, för det låter ju så om de där vingarna. Avsky vapen, men köper pepparspray för säkerhetsskull. 

Jag? Äh, jag är bara ett vanligt arsle, svårare än så är det nog inte.

Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Undrar om inte gud är ensammast av allt och alla.

Jag är aldrig rädd för att vara ensam. Snarare söker jag ensamhet. Människor är ändå idioter. De flesta i alla fall. Jag ska bygga en mur mot folk och de ska själva få betala den.

Ensamhet är något vackert. Egna tankar. Ingen som säger emot. Runka utan att behöva smyga. Man kan göra det i köket om man vill. Varför man nu skulle vilja det. Inte jag i alla fall. Fast …

Men kärlek behöver jag och hittar jag sådan vill jag vara fylld av den, vara nära den. Ensamhet är inte så vackert då. Att vara ensam när man är två, när kärleken blev halv. Det dundrar och slår i mig.

Ensamhet, ja, den är aldrig farlig. För, vad kan den göra för skada?

Jag har anteckningsböcker fulla med saker jag vill skriva här, visa upp. Men de ligger nog bäst där de är. Det finns väl en anledning att de hamnad på papper och inte som ord på en server.

Om jag bara kom ur det här klistret jag sitter i, som i en flugfångare, en sådan där som man hänger i taket och sedan då och då tittar på och tycker synd om flugorna tills potatisen är färdig.

Vi lever i en tid jag aldrig mer trodde skulle återkomma. Allt är så extremt. Från galna människor som spränger ihjäl sig själv i syfte för att döda så många som möjligt, till de som är på andra sidan och nöjer sig med att bara döda så många av de andra. Alla hatar alla, vänner blir smuts, den man trodde var klok visar sig vara en idiot.

IMG_20160430_175535

Fast de tycker väl jag är en idiot. Rätt schysst tanke. Idioter tycker jag är en idiot och då blir det inget värt.

Nu ska jag dricka kaffe. Röka sönder mig. Söka en svår död.

Jag är rädd för att dö ensam. Det är den enda ensamhet jag är rädd för. 

Men den är rätt monumental. 

Detta är en skräckfilm som är sann.

Snö i alla kulörer. En gång var jag ung.

Det gick över.

När det känns som du har väntat sen du var barn
På att någonting ska hända, på närkontakt av något slag
När det känns som om du gjort allt sagt allt men inte får några svar
När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod
När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod
Dom säger: Allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
Det är politisk propaganda från järnridån
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam

Och det här är ingen mardröm, det är ingen fas
Det här är nåt som händer varenda dag
Det känns som om vi vaknat plötsligt i någon sorts skymningsland
Vi är levande döda, stapplar fram hand i hand
Och alla här vill leda
Men vi följer ändå blint
I ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in
Över gatorna och torgen när butikerna har stängt
Upp för väggar genom fönster och ner i vår säng
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du och jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag…

Dom säger kärlek är en drog, jag tar vilken skit som helst
Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig
Du vet hur jag känner, ja, jag känner ju som dig
Jag älskar dina pengar dina pengar älskar mig
Jag älskar dina pengar vem vill inte vara rik
Jag vill resa och se världen vem vill ha ett vanligt liv
Men jag älskar bara pengarna för pengar gör mig fri
Ta mig till refrängen nu
Åh känner du igen dig?

Det är fler än du & jag
Som förlorat nån vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam.

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

12647489_915068328612609_6283888952716851864_n