När folk hotar krossa min skalle blir jag lätt sur.

 Kanske kan någon peka ut den mannen som hotade krossa min skalle häromkrävllen eftersom han i sin fylla trodde att en liten hund som följt med honomn var mig.

Han var korkad, Obildad. Otrevlig. Luktade inte såpa precis. Han hade en kvinna med sig som såg ut att skämmas. Det var i söndags kväll.

Här i #Viskafors På #Källebergsområdet precis vid #svängen från #postgatan till #Källebergsgatan på söndagskvällen, trä…

Posted by Bror Carlzon on den 7 oktober 2015

Medan jag hostar upp mina lungor.

Jag är sjuk och det suger.

Jag har inte tid med det här. Jag måste träna, för att gå ner den där sista centimetern så skjortan jag ska ha till bröllopet. Det är bara en vecka kvar nu. En vecka till vår lilla familj här i Gökboet samlas under namnet Carlzon. Vår kärlek befäst enligt lagen. Eftersom jag gått ur kyrkan och inte tror på religion överhuvudtaget förutom som intressant studieobjekt så äger vigseln rum i Stadshuset. Maria har ju sin tro men ger mig den gåvan. Allt annat vore hyckleri för mig.

Kroppen studsar och vill gå fort, nästan springa, men förkylningen sätter stopp för allt sådant. Försöker jag göra något som kräver energi blir jag snart helt slut. Igår var jag ute på en 3,6 km promenad med hunden, lite lagom fort, men idag tror jag ärligt talat inte att jag kan göra det samma. Jag känner mig risigare idag än igår. Jävla skitförkylning, dö döden.

Så medan jag sitter här så tjocknar jag till, istället för tvärtom. Men jag har fått order av Tony att jag ska vila och sköta maten så jag gör väl så. Men nog känns det ruttet.

Det enda jag inte provat i klädväg till bröllopet är byxor och helheten. Men jag tänkte göra det i morgon, för idag vet jag inte riktigt när Maria kommer hem. Hon ska ju inte veta precis allt hur jag ska klä mig tycker jag.

Tänk vad livet kan ändra sig. Det känns inte alls som att jag satt under fläkten i köket, rökte cigarettt efter cigarett, levde på öl och makaroner. Då när jag vissa morgonar kunde se små degiga gubbar i hörnen när jag vaknade. Ångestsvettig och livrädd. Då när det enda jag kunde tänka på vad var hur jag skulle få tag på med folköl. Det känns länge sedan, då när min enda diagnos var panikångest och alkoholism.

Nu vet jag så mycket mer. Den stora ADHD-utredningen landade i att jag har vuxen ADHD och att jag är bipolär visste jag ju redan sedan något år. Alkoholismen kommer allt mer i skymundan, nu vet jag varför jag söp, jag vet att jag mår bättre, att jag inte längre behöver döva ljuden och tankarna i skallen, jag är rätt medicinerad och rätt inställd. Jag mår bra. Fan, jag mår bra.

Det är ju inte det samma som att fungera fullt ut i samhället. Mina manier och mina depressioner kommer jag få leva med. Krypet i kroppen och alla infall och idéer och djupa svarta tankar kommer följa mig resten av livet. Men de är suddigare i konturerna nu. Jag går upp på morgonen, tvättar mig, klär på mig, rakar mig, tränar, tar promenader, läser, tittar på film, lever och älskar.

Livet har gett mig en chans och fan ta mig om jag missar den nu när jag är lycklig, jag vill behålla allt det jag fått de senaste åren. Maria, kontakten med min mor och mina barn. Vänner har jag inte så stort behov av, det räcker med att Maria är min bästa vän. Men ändå har vi goda vänner runt omkring oss, som stöttar, peppar, tröstar och bara finns där utan att vi behöver prestera något.

Jag upprepar, jag har det bra. Jag är sjuk, skev i skallen, men ibland kan det vara en fördel. Jag är kreativ, skapande, konstnärlig, akademiker, tänkande, kännande, älskande och blir älskad. Varför skulle jag vilja ta bort de viktiga delarna ur mig?

Jag är så frisk jag någonsin kommer bli, kanske, men bara kanske, kan jag behöva någon medicinering mot ADHDn, men jag hoppas slippa den. Jag har redan för fullt med kemikalier i kroppen, jag skulle inte fungera utan dem, men ändå, varför äta medicin om man inte behöver dem? Men det är upp till läkarna.

Nu ska jag ta hunden, gå ut på en liten minipromenad, i alla fall är det vad jag planerar. Men hon och jag virrar gärna iväg, kommer till helt andra ställen än det är tänkt, vi samarbetar bra jag och jycken. Vi är tillsammans med Maria ett bra team. Med jycken blir promenaden ett äventyr, men Maria blir den varm och trygg och kärleksfull.

Fan vad jag älskar mitt liv.