Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Det är så rörigt inombords.

David mot Goliat.

Det var jävligt jobbigt i typ 5-10 minuter igår, nära jag öppnade en av flaskorna, jag satt och funderade på vilken jag skulle tagit men sen tänkte jag den där tanken som jag lärde mig som en av verktygen på återfallspreventionen: ett sug håller mer eller mindre aldrig på mer än högst 15 minuter, ibland bara 5.

Men det GÅR över och den där evigheten man känner att tiden går inombords tas mer och mer bort och man kommer vara stolt som fan och varje gång man lyckas skall man vara stolt och om man faller ska man försöka lära sig av det och sedan lägga det bakom sig.

Igår funkade det utmärkt. Men idag … Suget är enormt, vindlande så stort att det har tagit över min värld. Men jag tänker inte förlora. Måste minnas mitt löfte till mig själv, till min hustru, mina barn, till alla de som tror på mig, stöttar mig.

ALDRIG DRICKA AV FEL ANLEDNING IGEN. ALDRIG MER!

Det finns så många fel anledningar att listan är utan slut. För att jag har ett sug. För att dämpa ångest. För att dämpa depression. För att fördriva tiden. För att jag är hungrig. För att fördriva tristess. För att jag är arg. För att jag behöver somna. För att jag är törstig. För att hjärtat slår tusen slag i minuten. För att våga åka buss. För att våga åka in till stan. För att …

Ja som sagt, det finns så många saker som jag inte ska ha med alkohol att göra. För annars är jag där igen. Då slutar mitt liv, då förlorar jag allt och jag har redan gjort den där resan och ingen dämpad ångest är värd det.

Jag är inte vit. Jag dricker ibland. Troligen är det en dans med döden, men jag gör ett försök. Funkar det inte så kan jag inte lova att aldrig mer falla hela vägen igen. Men jag tänker fan i så fall kämpa med näbbar och klor för att fallet skall dämpas.

Idag är jag nykter, det är det enda jag kan säga med säkerhet och idag kommer jag hålla mig nykter, det ingår i det löftet.

Äh, jag vet inte hur jag ska förklara det där när alla säger att man måste sluta helt och hållet för resten av livet och jag säger att, nä, det måste inte vara så. Men man ska aldrig mer dricka utan att göra det på ett vettigt sätt. Aldrig tappa taget om att det aldrig någonsin skall ske av fel anledningar och som sagt, den listan är enorm och varje gång jag dricker måste tänka på det där. Att alkoholen kan vara en trivsam sak, ett trevligt inslag i livet.

Men det kan vara slutet på livet, om man inte handskas med den som om varje droppe är eld.

En bekant, en av alla de människor man möter när man är patient på en beroendemottagning, sade en gång att jag ska dricka vatten när jag känner suget, dricka tills magen är full. Det är svårt att vara törstig när man redan druckit mer än man kan.

Oftast funkar det utmärkt faktiskt. Tro det eller ej. Så i dag dricker jag vatten, klunk efter klunk. Så suget gick över med tiden, de där sekundrarna som alltid är eviga. Tid och vatten. Mer krävs inte.

Stolt igen. För jag klarade av det. Skrev här, drack vatten, skrev här och drack vatten och nu är allt lugnt i mig igen. Jag röker en cigarett och ska nog titta på en film.

brus

Men jag funderar på en sak. Häromdagen så blev allt fel när jag skulle skriva. Det började med att jag började med ett inlägg här men insåg att något var knas i mig. För hur jag än försökte, så skrev jag fel bokstav, kastade om dem, orden blev helt obegripliga, jag tittade på det jag skrivit och fattade inte ens själv vad det skulle betyda.

Meningar som blev till brustna trådar. Ingen vett, ingen ordning.

Att själv se att det man skrev för 5 sekunder sedan är helt jävla fel men man kan inte få det till att bli rätt.

Jag undrar fortfarande varför det var så den dagen?  En liten hjärnblödning? Att jag bara ätit lite choklad och en burk med ravioli och dagen efter en burk med fiskbullar? Missat mediciner?

Otäckt är det i alla fall. Här nere så ser ni resultatet av det jag lyckade skriva, och att skriva det tog mer än en timma. Så vad fan hände och jag lovar på heder och samvete att jag inte druckit en droppe och vad jag vet inte tagit en tablett för mycket eller för lite. Men märkligt blev det.


 

 Jag vill med mycket stark emfas tillägga att jag år: 1. Berusad ”m NEJ!. hög på tabletter, eller tabletter en gång i tiden”NÄNÄ där här nått jag klurat på när jag sög på en del av proven och glänste på andra, bland annat skriva och komma på ord var jag långt över de som ha hade undersökt på det sättet. Så det var tal om hjärnröntgen.

För min psykolog tyckte att vissa saker var så dålig Hon blev förbryllad över att jag skrev högskoleprov med 1,5p 20 år tidtagare och vad har hänt därmed hennes oro för migt att jag nog får börja skola. Väldigt allmänbildad. Suger total på siffrorna och allt sånt

Klockren Bipolär II m blandepisoder. Det tog 24 år av mitt liv förstår jag inte orkat bära uppgiften även om jag sagt har sagt att är helt ok. Men jag är tacksam

Lägg till lite Bipolär I funderingar. Men ADHD är noga, noga undersökt och jo, jag har det.

Det som börjar bli lite orolig är att jag är slarvig glömd, händer, glömmer lött ord, darrig, svårt .Är inte sugen på mina sista dagar i livet på hjälplösheten och känslan av att någon annat, någon annan styr kroppen får. Parkinson, MS och vad annat so de där neurologiska sjukdomarna (OBS) det här har tagit en en,t timmar att skriva. Tack gode gud som uppfann rättstavning

Så jävla knepigt. Idag är det mer eller mindre inga problem som som helst med att skriva medan det blev helt kocko det jag skrev. Kanske nån medicin jag tagit vid fel tillfälle? Jag vet ju att en gör mig rätt korkar. På riktigt alltså. Jag glömmer bort vad jag precis skulle säga, jag säger fel ord, jag fattar inte visa sammanhang.

Men jag lovar, den är värd det. Hellre leva med det än hur livet var för den medicinen.

Men det där med skrivandet var skumt. Får se om det ballar ur igen ikväll


Ja det där kan jag ju klura på resten av livet. Hoppas det aldrig mer händer för lite skraj är jag allt över att jag inte kunde få saker och ting på rätt plats även fast jag såg att det blev fel redan när jag skrev det.

Tänk om det händer igen och tänk om jag aldrig mer kan skriva.

Vid det tanken blir jag väldigt rädd.

Varför bloggar jag och varför så transparant. Favorit i repris.

Det är en nödvändighet att blogga, det är en ventil där jag kan låta det inre trycket drivas ut med en gäll vissling. Som en ångmaskin.

Jag är fylld av ord att skriva och prata, alla dessa tankar jag har som måste ut. Det är ju inte så att det som du kan läsa här är hela och fulla sanningen. Det finns gradering och försiktighet, det är bara det att du inte kommer nå under det skalet som är bloggen. För där bor alla andra känslor, de som är allra närmast hjärtat, de som jag måste få behålla för mig själv.

Det är en tunn tråd mellan privat och personlig och jag håller mig lite utanför det som kan kallas privat. Du behöver inte veta allt. Men jag tror att jag genom att vara ärlig med mina problem som jag brottas med kan hjälpa någon, för det finns många vilsna figurer i världen.

Så, en ventil, en tanke på att göra gott, en verkstad för ord. Allt det där skapar bloggen. Nu fattas bara din insats. Kommentera, skriv gärna till mig.

Jag sitter och funderar på integritet.

Hur mycket är ok att avslöja? Hur mycket ska de omkring mig behöva löpa gatlopp för mitt projekt? Jag vet ärligt talat inte. Det gör mig förvirrad. Jag vill så mycket, vill berätta, skapa en röst, för oss som är sjuka i själen. Kanske har jag slutat vara privat och blivit en uppmärksamhetshora?

För visst är det en del i det hela. Jag är en sådan person som trivs i mitten. Vill vara blickpunkten. Det är så, det går inte att komma undan det. Men det finns så många andra sätt än det här med att fläka ut sig på det här smutsiga sättet för att få strålkastarljus. Jag lovar, det är inte lätt och det är inte därför jag gör det här.

Bloggen, den här parallella världen, skulle kunna vara endast lättsam. Små anekdoter, betraktelser över vind och vågor. Men här blåser allt som oftast en stormvind med kallt regn. Vågorna hotar ibland att slå över alla kanter och murar.

För jag vill. Vill verkligen vara en av de där rösterna jag själv hade varit så tacksam för att kunna lyssna till när jag själv var bara 21 år och precis fått min första panikattack. Då hade jag varit i behov av någon som berättade för mig att det är ok att må dåligt, att de flesta gör det någon gång i livet, att för vissa av oss är det värre än för andra, vissa av oss får en diagnos som betyder att vårt mående inte är riktigt frisk, men att det finns hopp för oss alla. De flesta av oss det vill säga.

Då, den där junidagen hade jag varit så tacksam för att någon gått före, visat någon sorts väg. Ritat upp en karta över det här med att vara sjuk i sitt mående. Att någon hade berättat att det finns mediciner, terapi, att man inte skulle bli inlåst för tid och evighet. För jag var rädd för det, att hamna i en madrasserad cell, för det var min bild av psykvården.

Det enda jag hade att jämföra med var Gökboet. Det var så jag trodde livet skulle bli. Så jag stretade emot, vägrade söka hjälp. Min dåvarande flickvän var den som till slut fick mig att söka hjälp. Innan dess led jag och ville inte vara utkastad åt vargarna.

Det fanns ingen sådan röst då, inte som jag fann i alla fall. Det gör mig sorgsen och lite bitter och förbannad. Det är precis det jag vill motverka, att sjuka människor skall vara en tyst röst och ett osynligt ansikte.

Missförstå mig gärna om du vill, jag kan inte bestämma det åt dig. Det enda jag kan är att berätta min historia, vara en röst för oss som är så många, mycket fler än vad som syns. För varje människa som går före kommer någon att finna kraft att själv ställa sig längst fram i ledet.


Så tror jag det funkar i alla fall. Jag har inget annat än det valet, att tro det är så.

En visa om Antabus och alkohol och dess gemensamma dans.

Jag har visst några saker jag måste reda ut med er.

Det framkommer genom kommentarer till min hustru (varför man nu ska gå vägen genom henne, det övergår mitt förstånd) och genom anonyma kommentarer här på bloggen, dessa brukar vara rätt ”salta” i tonen så jag brukar allt som oftast bara skita i att publicera dem, köra ner dem i papperskorgen direkt. Vem orkar med att grannen ringer på natt som dag iklädd en björndräkt och svär och gormar åt en och förolämpar en liksom.

Någon har bland annat reagerat på att jag är helt öppen med att jag inte är totalvit och att jag dessutom äter antabus. Som om jag vore så förbannat korkad att jag dricker alkohol i samband med att jag tar medicinen, dricker igenom som det visst kallas. Men det skulle aldrig förefalla mig. Jag är inte dum, jag är sjuksköterska och dessutom rätt garvad i gamet vid det här laget. 

Jag tar helt enkelt inte antabus en av de tre dagarna jag ska ta den och det gör jag bara då och då, för att kunna koppla av lite med en cider eller två en kväll. Men jag tänker aldrig sluta med Antabus helt, jag planerar att äta den resten av livet. För jag är alkoholist och som sådan kan jag aldrig mer lita på att jag själv har vett att sluta när jag väl börjar. Då är det perfekt att ta antabus dagen efter eller dagen efter den och därigenom genom att ta beslutet att dricka sörjan (den smakar verkligen illa) så slipper jag ta tusen små beslut varje dag. Ett beslut, tre sekunders sväljande och sen har jag omöjliggjort för mig själv att dricka mer på några dagar/en vecka.

IMAG0886

Jag har tagit blodprover en gång i månaden i flera år och de har alltid visat att jag inte dricker mer eller mindre alls. Men, eftersom jag lovat mig själv att aldrig mer hamna i lögnträsket så vill jag vara öppen med den (än så länge fungerade) lösningen jag har.

Jag har dessutom ett antal kriterier som måste uppfyllas för att jag ska tillåta mig själv att nån gång dricka alkohol. ALDRIG för att döva ångest. Det var så skiten började. ALDRIG dricka dagen efter. Det var även så skiten började. ALDRIG dricka mer än en gång i veckan! Väldigt viktig regel! ALDRIG för att jag känner mig nere. Aldrig för att jag är rastlös. ALDRIG för att jag har tråkigt. ALDRIG sprit, men den regeln har ett undantag. Jag kan dricka ett glas Laproigh eller en god cognac. Men ett glas, sen räcker det. Annars är det som att öppa locket till Pandoras ask.

Det skall vara för att njuta en stund. Bara känna det där lugnet som väl är anledningen för att människan dricker alkohol överhuvudtaget.

Jag vet om att jag balanserar på en skör kant (skriver man så, känns knepigt?) och jag vaktar noga på mig själv. Alkoholen får aldrig mer vara anledningen till att jag lever. Den enda familj jag har och den enda vän jag umgås med. Aldrig mer det livet, jag har för mycket att förlora.

Så, genom att jag äntligen blivit rätt medicinerad så försvann den största anledningen till att jag drack som jag gjorde. Ångesten och ledan. Det har varit de största fienden jag haft och de har jag kämpat mot i hela livet.

Dessutom, jag är 44 år nu. Jag har helt enkelt lessnat på att leva på det där sättet. Jag har hittat andra strategier. Jag har redan provat på att släppa taget och vet att det gick åt helvete. Dessutom, jag är alldeles förbannat glad över att min kropp klarat sig så bra som den gjort trots alla år av misshandel av den. Jag vet att om jag inte noga vaktar på mig själv kommer jag dö och göra det rätt fort. Det vill jag helt enkelt inte. Jag vill bli gammal. Nu för tiden alltså.

Sen, som jag nu förklarat, jag tar gladeligen min antabus, för den är min livlina och utan den, DÅ vet jag inte hur det skulle sluta.

Men att tro att jag tar dem i kombination när jag fortfarande har alkohol i blodet eller tvärtom med för den delen är ju bara befängt.

Men röka gör jag fortfarande alldeles åt helvete för mycket!
Men röka gör jag fortfarande alldeles åt helvete för mycket!

Passus.

Hur gör man för att återvinna förtroenden när man sabbat allt genom att ljuga sig fram? Jag vet inte, men jag försöker. Mitt sätt är att vara totalt öppen om mina problem. Jag vet inget annat sätt och då får jag helt enkelt göra så. Men jag vet, jag förstår att det finna många som helt enkelt anser mig vara körd och förstörd för all evighet. 

De har möjligen litat på mig en gång, men det liv jag levt, som missbrukare, med ständigt dåligt samvete och skulden över mig som ett svart moln, det gör ju att de som anser mig vara opålitlig har rätt på ett sätt. Hur ska de veta att jag är ärlig den här gången?

Fan vad svårt allt ska vara.