Hur Motörhead blev Morrissey och jag blev tacksam.

Jag orkar inte ens bli upprörd.

Kanske förtränger jag, men det känns snarare som att jag är realistisk och inte oroar mig för något som jag inte längre kan påverka. Vi har gjort vad vi kan idag, kontaktat FK båda två, pratat med soc och med våra vårdmottagningar. Mer kan vi inte göra just idag  och varför noja sig över det då?

Jag har suttit i värre knipor än den här. Betydligt värre. Jag har varit uträknad och mer eller mindre glömd, till och med av mig själv. Nere, mer nere än man kan förstå.

Den här brasan var den som håll mig levande då jag satt i den där kolonistugan i januari 2008.
Den här brasan var den som håll mig levande då jag satt i den där kolonistugan i januari 2008.

Så, jag försöker istället njuta av dagen. Ute ser det ur att vara nästan vårväder. Hunden har börjat röra på sig, hon är mer morgontrött än vad jag är. Det enda jag gör för att få ur mig en smula ilska och trötthet är att dundra på med Motörhead och AC/DC. Jag sitter och småpratar med Den Helande Maria, vi säger egentligen inte så mycket, men det räcker för mig för att känna vilken välsignelse hon är för mig.

Jag sitter även och småtjattar med äldsta sonen på skype. Vi skriver nonsens och samtidigt kloka saker till varandra. Det är något sorts språk som vi hittat,  en rak linje mellan vår DNA som håller samman våra ord så att de blir begripliga för oss och rent obegripligt för andra.  Det är rätt märkligt, men även det där gör att dagens lilla puckel med pengar och allt vad fan det är känns lite mindre, skaver mindre.

Jag har det bra. Jag är inte värd att ha det bra, men något måste jag ha gjort för att få det liv jag nu har.

Det har varit värre. Det kommer bli bättre. Mer begär jag inte av livet.

PS: Jag bytte musik till Morrissey och det känns som att det passar bättre.

 

Du vet, nu sket det sig igen. Men det är ok.

Trollkarlen viftade med sin stav och vips satt vi i skiten igen.

Mitt sjukintyg gick ut 31/1 och jag glömde bevaka det hela så nu betalar Fk bara ut 4737 spänn. Kul hörrududu gud. Kul skämt, du visste ju att jag har ett kass minne och ett ordningssinne som en guldfisk och givetvis skulle glömma att be om förlängning på sjukintyget. Du visste det och ändå sade du inte till.

Nä, det är väl ingen idé att få panik. Inte igen, jag orkar inte vara något annat än positiv den här gången. Det löser sig. Jag har ringt till FK, jag har ringt till min sjuksköterska, Den Helande Maria ringer till soc. Vi kan inte göra något annat. Man gör så gott man kan sen får man se vad det blir av det hela.

Surt, det är känslan som jag får. Det är surt att ha hoppats på en smula paus i eländet när pengarna skulle komma. Nu kom de och det blev ingen paus. Det blev ingen glass, den som vi skulle köpa i morgon, för att fira att vi ännu en gång trasslat oss igenom en månad fattiga som kyrklöss. Det blev ingen glass och jag blir sur, inte ledsen, inte arg, inte panikslagen. sur.

Jag får faktiskt ta på mig ansvaret för att det gått så här. Jag borde haft koll på när mitt intyg gick ut. Det är både slarvigt och dumt av mig att inte ha kontroll på sådana saker. Fan ta mig liksom.

Men, återigen, vi löser även detta. Den Helande Maria har nog tagit det här hårdare än jag gör. Hon blir tyst, darrig. Hon dricker morgonkaffet som om hon varit i öknen i hundra dagar och äntligen fått något att dricka. I hennes ögon ser jag sorg och tillbakahållna tårar. Jag kan inget göra, inget förutom mitt bästa.

Mitt morgonkaffe dricker jag långsamt. Vill inte väcka upp hjärtat för mycket, det räcker med den hjärtklappning jag redan har.

Gudskelov bor en känsla av att det kommer lösa sig även den här gången i mitt bröst. Jag har börjat jämföra mitt liv med hur det var när jag satt där i kolonistugan dagarna efter jul, när elden brann för svagt för att värma och där jag kunde höra mössen springa över golvet. Jag är inte där nu, det var länge sedan och det enda som springer över golvet i vårt varma ombonade hem är hunden som jagar katten lite lekfullt.

Här är elementen varma och sköna, golven kan jag gå på utan att behöva dubbla strumpor och skor utan att iskylan sprider sig i kroppen på mig. Vatten har vi i kranen, jag slipper dricka kokat vatten från Viskan och egentligen är livet rätt ok. Trots den här uppförsbacken vi råkat  hamna i.

Jag nöjer mig med det just nu.

De säger vi är ansvarslösa med våra pengar.

Många tycker vi är ansvarslösa med våra pengar och att vi slösar och sedan tigger pengar.

Men jag ser det verkligen inte så.

Jag måste säga att jag tycker vi tar rätt bra ansvar för de 10000 vi har att röra oss med varje månad. Vi betalar hyra, el, internet, telefonerna i tid, vi köper våra busskort som går på 800 varje månad, vi betalar våra försäkringar både för lägenheten och hunden, vi köper så billig mat vi kan, våra cigaretter får vi från morsan som av någon märklig anledning tycker det är viktigt att ha, hon är av den gamla stammen, vi har ingen bil, vi köper våra kläder på Emmaus.

vi går aldrig på kaffe eller hamburgerbarer, förutom när vi unnar oss en pizza eller en måltid på MAX en gång i månaden, vi köper så billiga hygienartiklar vi kan, likadant med städartiklar, visst, vi dricker nog för mycket kaffe men det är just en sådan sak som jag tycker vi kan få unna oss. Jag vet att det är svårt att förstå, för jag tycker det är svårt att förklara på ett riktigt sätt.

Vi reser aldrig någonstans, inte ens till Marias mamma eller far, eller mina släktigar i Trollhättan, vi går aldrig på krogen, vi kan däremot dela på en flaska vin någon gång i månaden, vi lever mycket på gåvor och jag lovar, vi är in till döden tacksamma för det. Utan dem skulle vi vara både bostadslösa och slut som människor, våra mödrar stöttar oss med pengar och saker mer än de egentligen själva har råd med. Jag kan inte ge mina barn speciellt mycket, inte ens till jul eller på deras födelsedagar.

Vi gör upp en budget för varje månad. Men den spricker varje månad. Alltid är det någon ofärväntat som dyker upp, den här månaden var det tvättmaskinen som gått sönder och där vi ska betala 800 kronor för reparationen. Vi gör så gott vi kan, vi slösar inte på en krona, vi unnar oss som sagt väldigt lite, men lite blir det varje månad, en mjukglass som det var i somras. Men vi lever på att suga på ramarna och jag lovar, det suger ordentligt. Tro mig.

Skulle jag kunna skulle jag börja arbeta i morgon. Jag har kvar min anställning och förlorar ca 15000 varje månad på att vara sjuk, hade jag följt med i löneutvecklingen i min yrkeskår sjuksköterskor inom kommunen så förlorar jag ca 20 papp varje månad, ut alltså. Så kunde jag skulle jag så klart arbeta. Jag var enhetschef i några år, där var lönen änu bättre.

Men jag kan verkligen inte sköta ett jobb nu. Så på det här sättet ser det ut och som sagt, det suger.

Drömmar om glögg och fotsteg.

9 dagar kvar till julafton.

Utanför fönstren går årstiderna sin gilla gång. Våren blev till vinter helt utan att jag egentligen märkt av att tiden gått. Den bara rinner iväg, mellan fingrarna på mig. Jag försöker greppa den, styra den, men det går inte. En dyster sanning.

Jag är så ren jag kan vara. Ingen alkohol i blodet. Inte ens skuggan av den allra minsta droppe. Jag längtar efter starkvinsglögg, sådan som värmer hela magen och allt det som är innanför skinnet. Söt, stark, rogivande.

Det hände sig en  gång när jag druckit starkvinsglögg att döden lekte med mig. Det sista jag minns är att jag var på väg till bussen genom stadsparken och att jag stannade till och öppnade den andra, eller om det var den tredje, flaskan. Sedan vaknade jag för första gången i mitt liv, en av två, i en låst cell på polisstationen.

De hade funnit mig i en snödriva, långt från den plats, mitt hem, jag tänkt ta mig till. Jag hade gått på fel buss, gått av och inte känt igen mig och bestämt mig för att sova i den där drivan. Kan jag tro, jag vet ju inte. Så nära döden. Allt det för rogivande glögg.

Likt förbannat är jag sugen på den. Vill ta mig ett glas. Eller två. Suget är starkt, det är nästan så att jag kan känna smaken på tungan. Elden i bröstet. Den Helande Maria dillar om saftglögg. Men det är inte gott. Jag vill ha starkvinsglögg. För att jag tycker den smakar bäst, bättre än vinglögg eller saftglögg. Saftglögg förresten, det är ju bara det, saft. Saft med skuggan av en glöggsmak.

Under tiden jag tänker på det där så brottas jag med tvättmaskinen. Trumman fastnar, jag får tömma maskinen, öppna luckan och dra loss trummhelvetet. Något är allvarligt fucked up med den där maskinen. Det är nog bättre jag grubblar över den än glöggen.

Min Fru, Den Helande Maria, har tagit fram vår lilla minigran, den på 50 cm som vi har på skänken i vardagsrummet. Den och lite tomtar, men jag saknar mina, de där två jag ärvde efter farsan. De som ser ut som att de är gjutna i redig tomtestål, glaserade med rött och vitt. De är inga leksakstomtar. De är allvarliga män med allvarligt uppdrag. Göra alla världens barn nöjda, inte genom att ge dem Coca-Cola men hopp.

Snö, det saknas snö. Hela världen är grå och regnig och vem fan kan få julfeeling då? Jag försökte spela lite julmusik förut, men det gick inte, det kändes bara fel, så det fick bli Depeche Mode i stället. Funkar bättre till det gråa dystra.

Det sjungs om att gå i någons fotsteg. Jag önskar jag såg någon av mina belackare eller före detta vänner försöka ta ens ett enda steg i mina. Jag tror de flesta skulle falla pladask och aldrig mer kunna resa sig. Men jag är inte sådan, jag reser mig alltid. Kommer jag på mig med att tänka på medan musiken pulserar.

Men det är dags för att ta på sig kläder. Vi skall hem till min mor för en kort sväng, kanske snurrar runt i Knalleland lite. Jag vet inte. Kanske ska vi bara skita i allt sådant, det finns inte några pengar till julklappar ändå. Bara små skruttiga ören vi får dela ut som nödtorftiga gåvor. Men det kan ju alltid vara kul att titta på alla saker man skulle vilja köpa. Drömma lite.

Strunta i att drömma om glögg.

Ett spel med livet som insats.

Pengar, ständigt detta gissel.

Som det är nu så lever vi på min sjukpenning. Inga andra inkomster. Vi är båda lika sjuka, lika sneda i själen, men Den Helande Marias sjukpenninggrundande inkomst blev bortslarvad av soc och FK när hon läste till undersköterska för några år sedan. Så nu sitter vi där, i skiten rakt ut sagt. Mina fattiga ören skall räcka till allt det där som man måste betala. Hyra, el, försäkringar, hygienartiklar, mat, tvättmedel, diskmedel, ja, busskort, allt det där som får ett hem att gå runt. Inga åthävor, bara enkla saker.

Det känns ärligt talat jävligt pissigt. För, visst, man ska inte få lika mycket pengar när man går hemma som sjuk som när man jobbar. Det tror jag ingen tycker. Inte heller jag. Men man borde i alla fall få en chans till ett normalt liv. Slippa att pengarna är slut redan före månaden är över. Slippa gråta sig till sömns för att man inte haft råd att köpa julklappar och födelsedagspresenter till barnen eller den man älskar.

Ramen1547

Det finns så många som vägrar förstå det där. De sitter fast i sin tanke på att sådana som mig ligger på sofflocket och lever ett alldeles för tryggt liv. Som om det vore något att sträva efter. Det räcker att bli stigmatiserad för att man är sjuk i själen, man ska även få ett kors i pannan för att bli utpekad som latmask och inbillningssjuk. En börda, en paria. Ingen människa som ens är värd att leva.

Det finns sådana människor, i olika grader av missunnsamhet och elakhet och grymhet. De finns, de hörs och de skrålar. Det är så jag vill lägga mig ner i en mörk garderob och sakta dö. Fan, det finns människor som vill att det ska ske. De spyr ut sin dynga och sitt hat i kommentarerna till den här bloggen, men jag väljer att inte låta dem få komma till tals. Det här är min blogg och jag vill inte ha smuts på den, i den. Det går bort. Dessutom, som det sägs nu för tiden, mata inte trollen.

Men Den Helande Maria släpper fram de där kommentarerna, bara för att låta de anonyma göra bort sig inför öppen ridå. Det är inte så svårt att spåra en IP-adress, inte alls lika svårt som trollen tycks tro. Men det roas oss lite att folk verkligen orkar lägga så mycket tid åt till att kränka andra.

Men det var inte det som jag började skriva om. Pengar. Nu har jag betalt alla räkningar, skulder har reglerats. Vi ska gifta oss även om vi är fattiga. Ringen kostar 200 spänn, vi får vänta med att köpa en lite dyrare. Om det ens behövs. Vi lever tillsammans även om de senaste dagarna varit en smula snurriga, det är mest jag som i min oro för pengarna farit ut i lite hårda ord. Men det har gett sig, jag vet min gräns numera. När jag blir förbannad sätter jag mig i köket och väntar på att det ska gå över, vilket brukar ske rätt fort när jag inser hur dum jag varit.

Men, nu är klockan 06:54, jag har varit vaken sedan 04:30 och det är dags att raka sig och sedan gå ut med jycken.

Låt dagen börja.