Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Alltså, jag erkänner, jag har skrivit för lite länge nu. En del saknar det, andra är lättade.

En liten ursäkt över de senaste och de närmsta inläggens kassa språkbehandling.

Förra året skrev jag väldigt sällan. Vare sig här på bloggen, på mina böcker eller egentligen överhuvudtaget förutom en hel del konversationer med min äldsta son på Skype och en allt för stor mängd små korta inlägg på FB.

Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin, sedan jag lärde mig att skriva, har skrivit så lite och så sällan överhuvudtaget. Jag har alltid skrivit. Faktiskt allt bättre under alla år. Det är väl den av mina förmågor jag är mest stolt över, min språkkunnighet och retoriska förmåga. Men under förra året och faktiskt längre än så har det blivit väldigt få bokstöver som rymt från mina händer.

Förut skrev jag på servetter i eller på tomma områden i tidningar eller egentligen vart jag än kunde skriva, det var som ett gift. Men nu ett bra tag har det varit som att jag blivit botad. Eller snarare hotad som jag själv ser det.

En av anledningarna som jag ser, en väldigt viktig del i det hela, är min medicinering mot min bipolära sjukdom. Den har inte bara gjort mig lugnare, stadigare, gett mig lite mer eftertanke och impulskontroll även på ett sätt dödat min kreativitet. Jag fattar nu vad många bipolära menar när de säger att de i bland slutar med sin medicinering för ett tag, just för att få tillbaka den där obändeliga energin och alla tankar som rusar och ger en möjlighet att skapa bra saker.

Men jag vågar inte ta ett uppehåll. För jag vet hur jag funkar utan dem och det är ju faktiskt så att jag inte funkar alls utan dem. Visst, kreativ, väldigt energisk mellan varven, men även oändligt deprimerad, oändligt alkoholsugen, obetänksamt elak och distanslös. Jag tar för mycket plats och äter andras energi och sådan vill jag inte bli igen.,

På ett sätt ligger jag nog på rätt dos nu, jag har en del av det ena och en del av det andra. Kan bli inte sjukligt deprimerad, men väldigt väldigt låg, men har fått en större impulskontroll, större distansförståelse, tar ännu en jävla massa plats, fast en del i det ligger nog mer i min natur än i min sjukdom, jag älskar helt enkelt uppmärksamhet. Jag får öva mig på att slipa av det där lite, men jag gör mig ingen förhoppning om att det kommer bli helt bra.

10891676_1027301540619867_5510181926725947190_n

Men så har vi det stora problemet som för mig näst intill är en sorg. Jag har inte bara haft svårt att skriva, jag har inte ens varit sugen på det och när jag försökt har det blivit förbannat dåligt och ointressant. Inte ens jag själv orkar läsa skiten.

Men nu börjar det pocka på igen. Kanske beror det på att jag börjat min Concertabehandling (jag lovar, en av guds stora gåva till mänsligheten) och det kanske beror på något annat. Jag skiter i vilket. Jag har helt plötsligt en väldig massa att säga och jag är säker på att om jag börjar skriva mycket igen så kommer förmåga att skriva bra komma tillbaka igen.

Jag har ett litet fusk i rockärmen. Jag har skrivit ett gäng, som jag ser det, väldigt bra inlägg på FB som jag helt enkelt tänker klippa och klistra. Visst är jag listig?

Så, i år tror jag ni för vänja er vid mitt pladder igen, för nu jäklar har jag en massa att säga.