Mitt gröna balkonggolv och min grå längtan.

Jag vevar ut markisen över balkongen. Väntar på regn eller sol, men det enda som sker är att någon sorts klibbig värme vältrar sig in i lägenheten genom den öppna balkongdörren. En grå vår allt medan mänskligheten tycks mig bli allt mer svart/vit.  

På balkonggolvet så har det där märkliga gröna som varje år kastar sig över alla ytor på det här husets fasad återigen bitit sig fast i trägolvet. Jävla grön färg. Grönt som bara håller sig ifrån mig, vägrar lyssna på mina lockrop.,. Förutom den där fula gröna färgen på golvet. 

Jag vill ha vår, sommar. Juni. Grön juni. När man kan stå under en ek, i skydd av trädets löv, medan ett stilla varmt sommarregn prasslar i gräset omkring oss, trädet och mig. Men än så länge är det maj och det enda som är grönt är mitt balkonggolv. 

Men. Jag putsar bort vintern skräp och lort från balkongbordet och stolarna som bor med det. Inte så att jag skrubbar eller målar nytt. Bara petar loss det som är löst eller vill lossna utan att jag behöver anstränga mig, sedan lägger jag en ren duk över bordet och låtsas att stolarna är vita. Jag är bra på att låtsas. Jag har övat ett helt liv. 

Annars, i övrigt, får jag inget speciellt gjort. Tvättar en evig tvätt, städar upp evigt återkommande damm från golvet. Tömmer soporna och det tar aldrig slut. Allt damm och allt det som jag har så svårt att leva med. Gud vad jag hatar damm. 

Ibland får jag för mig att jag skulle fästa en trädgårdsslang vid duschslangen och spola rent hela lägenheten med hett vatten. Rakt in i dator och skärmar och sängen och över bordet och upp i taket och sedan sätta mig ner på en dyngsur parkett och bara veta att för några minuter är allt damm väck.

Man får för sig så mycket. Nä, det får bli samma metod som jag alltid har använt mig av. Damma damma, sopa sopa, dammsuga, tömma påsen och sedan börja om igen. Gud vad jag hatar damm. 

Om det åtminstone vore grönt damm.

Related Images:

Det kunde så lätt vara jag som var utslagen alkoholist. Fortfarande.

Vi sitter på resecentrum i Borås och väntar på vår buss.

Längst bort i lokalen sitter tre slitna alkoholister. De är väl vad som kan kallas välkända. De vacklar ut för att ta några bloss, svänger in igen, går med breda osäkra steg tillbaka till bänken där de satt tidigare.

De dricker öl, jag kan känna doften ända därifrån, fast de sitter säkert tio meter från oss. Jag kan se mig själv i deras fårade ansikten, de ser nästan ut som att ansiktena runnit ner en bit, förändrats. Den ena av den har en blåtira. En sådan där som är några dagar gammal och börjat gulna, han har ett plåster över vänster ögonbryn.

Jag kan se mig själv i dem eftersom jag har samma monster i mig som dem. Det är bara så att jag haft turen att få styrkan att sluta, avbryta, innan även mitt ansikte runnit ner till något som är fult och avskyvärt.

Det kunde så lätt vara mig. Det hade varit som en vind som burit mig ner för stupet, dit tills ingen återvändo finns. För varför skulle de sluta supa nu? De äger ingenting, de har inga drömmar kvar, deras kroppar håller på att ge upp. De vet att döden väntar runt hörnet, kanske redan nästa gång de faller handlöst i fyllan.

Jag blir ledsen. Sorgsen för att även jag känner en viss motvilja gentemot dem. Ett hyckleri jag kväljs av.

Jag har haft tur. Har fått den hjälp jag behövt för att bryta hela systemet med drickandet. Det är aldrig något nöje att vara alkoholist. Hela livet går ut på en enda sak. Alkoholen, eller vad det nu är för drog man går på. Man har aldrig roligt när man är full, man bara känner sig säker för sina egna känslor ett kort tag, innan det är dags att brottas med avtändning eller de demoner som överfaller en när det som lindrat försvinner ur kroppen.

Ramen1547

En del, många, tror att man lever ett lätt liv som missbrukare. Att man tar den enkla vägen. Jag vill nog säga att man snarare lever på den svåra vägen. För det är ett svårt liv. Ett tufft liv som egentligen inte innehåller något. Inga känslor, ingen kärlek, inget hat, ingen längtan, inga framtidsplaner. Bara flykten.

Ibland har jag haft en rolig stund när jag druckit. Det har varit någon enstaka gång, som när jag och mina två vänner badade bastu och tog några öl tillsammans. Då var det roligt. Men sedan följde kval, vidriga tankar, bara en enda jakt på lindring från ångest och ännu mera ångest.

Jag började missbruka utan att märka det. Det var ju så klart aldrig meningen att det skulle bli så. Ingen har den drömmen. Ingen tänker att ”jag ska nog bli missbrukare, det verkar kul”. Att bli en sådan människa är någon man vill undvika till varje pris, även fast en del tror det är ett bra liv med fest hela tiden.

Jag började dricka för mycket för att lindra min ångest, den som kom sig av mina sjukdomar. Men det visste jag ju inte då. Då visste jag bara att alkoholen kunde lindra panikångesten, ångesten däremellan och att den kunde hjälpa mig att sova, i alla fall några timmar.

Det rullade på och en dag förstod jag att allt gått överstyr. Men jag gömde vetskapen, gömde den för mig själv så hårt att jag själv inte visste om den. Jag ljög, förstörde, hatade sönder, blev elak och självisk. Alkoholen gör så när den tagit över.

Men jag har som sagt haft tur. En dag erkände jag mitt missbruk för hela världen och sedan dess har allt sakta blivit bättre. När jag tog bort alkoholen kunde man finna botten av allt, varför jag jagats av ångest i så många år. Bipolär typ II med blandepisoder och ADHD (jag har fått diagnosen nu). Det var det som gjorde att jag inte kunde sova på flera dagar, det var det som gjorde att jag hade kaos i skallen, det var det som gjorde att allt blev så rörigt att ångesten skapades som ett försvar.

Jag hade tur, jag har tur. Mitt liv är bra nu. Men jag ser mitt ansikten i de där slitna männens. För det kunde så lätt vara jag. Fan, det kanske blir jag, jag kommer aldrig vara säker.

Men jag försöker.

Related Images:

Smutsens rike.

Det har varit en smutsig dag.

Vissa dagar är bara sådana. Jag ser lort överallt, alla färger bleknar, blir smutsgrå. Jag lägger mig på knäna på badrumsgolvet och skurar golvet med en diskborste, ändå är ytan lika smutsig som när jag började.

Dammsugaren har varit min vän hela dagen. Jag har dammsugit golven och sedan börjat om igen. Damm, överallt damm. Smuts och damm och jag har luktat illa. Mina kläder luktar, jag luktar, hur mycket jag än duschar. Skrubbat mig en gång, en gång till och en gång till. En gång till.

smuts

Men samma smuts, samma skit i varje hörn av världen. Jag stinker. Svetten droppar, jag blir till slut smutsigare av att tvätta bort smuts. Sura kläder, dammtrasan sveper bara omkring dammet. Damm, grå färger, smuts och lort och dunkande hjärtslag i öronen.

Den Helande Maria kom hem, jag ville egentligen gråta av glädje, krypa in i hennes famn. Men jag stinker. Hela jag är en enda stor propp av avloppsvattenslukt. Så jag håller mig på min kant. Ler och tänker att mina tänder ruttnar, så jag slutar le, ingen får se mina stinkande tänder.

En del dagar bara är så.

Related Images:

När allt snurrar lite fortare än jag hinner med.

Jag söver mig själv. För att undfly hjärtklappning och outhärdlig rastlöshet. När kvällen kommer tar

Stanna, snälla stanna världen lite.

jag dubbla dosen av theralen och lägger mig vimmelkantig av trötthet, konstlad och obehaglig. Somnar och vaknar så många timmar senare jag bara kan. De första minuterna, kanske till och med den första timman efter uppvaknandet är ok. Det tar ett tag innan kroppen hunnit varva upp igen. Sedan börjar den vibrerande känslan i fingrar och händer igen. Hjärtat som trummar på. Den lilla motorn i bröstet och halsen finner sin snabba rytm och tankarna rymmer, springer lite före mig. Retas.

Jag vill göra så mycket. Får inget gjort. För det finns ingen klar tråd i det jag gör. Pillar lite här, pillar lite där. Snabb-bläddrar i morgontidningen, helt utan att se vad som skrivits. Bara enstaka bokstäver här och var. En och annan bild. Inget mer, ingen som helst förståelse, inget som fäster.. Allt snurrar på, som tvätten i en tvättmaskin där alla färger blandas och blir till grått tillsammans.

Det bor ett skri i mig. Jag vill, men vågar inte. För om jag släpper fram alla instängda känslor så är jag rädd att det slutar i en explosion, en big bang som skapar ett nytt universum i mitt liv. Jag har inte plats för mer världar i mig. Det räcker så bra med den jag redan kämpar med, mot.

Söker

Därför tiger jag. Vandrar rastlöst i lägenheten, som en tiger i bur. Tänker jag ska städa toaletten. Avfärdar samma tanke. Tittar på dammet på byrån och tänker att jag ska ta en trasa och torka rent. Glömmer av att göra det. Hämtar lite mer kaffe. Dricker det för fort och hämtar en till. Som om det vore klokt att hälla bensin på en brasa. Men så är jag ju inte riktigt klok. Det har jag papper på.

Related Images: