Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Vägen mot November.

Att allt ska vara så förbannat krångligt. Det är som att man aldrig får slappna av. Så fort det ena eländet slutat är det dags för ett nytt. Missförstå mig inte (eller gör det om du vill), jag menar inte att jag skulle vara unik i det här, troligen så har alla sitt kors att bära.

Men ändå, man är sig själv närmast och allt det där. Det är ju ändå jag som lever inuti mitt skinn och jag måste erkänna att det känns som en illasittande kostym vissa dagar.

Hösten är här, snart svingar sig november in och i år så känner jag av den gamla välkända depressionen som jag sluppit i några år. Det blir mörkare, kallare, sorgsnare för varje dag. Löven släpper tagen om träden och jag själv släpper taget om glädje för ett tag.

Det har varit ett dåligt år. Inget har riktigt blivit som det borde. Men, jag är ju en idiot och korkad som få, för jag slutar aldrig hoppas på något bättre, att se på framtiden som något som har alla möjligheter att bli lite ljusare. ”Det ordnar sig” brukar jag säga och reta livet ur Den Helande Maria som tycker jag tar för lätt på livet.

Men, det är mitt sätt att se på all skit som händer i tillvaron och vet ni, det funkar. För det gör ju precis det, ordnar sig.

Want to take it slow.

Bara något jag vill säga men inte själv fann orden till. Men här är de.

”No Excuses”

It’s alright
There comes a time
Got no patience to search
For peace of mind
Layin’ low
Want to take it slow
No more hiding or
Disguising truths I’ve sold Everyday it’s something
Hits me all so cold
Find me sittin’ by myself
No excuses, then I know

It’s okay
Had a bad day
Hands are bruised from
Breaking rocks all day
Drained and blue
I bleed for you
You think it’s funny, well
You’re drowning in it too

Everyday it’s something
Hits me all so cold
Find me sittin’ by myself
No excuses, then I know

Yeah, it’s fine
We’ll walk down the line
Leave our rain, a cold
Trade for warm sunshine
You my friend
I will defend
And if we change, well I
Love you anyway

Everyday it’s something
Hits me all so cold
Find me sittin’ by myself
No excuses, then I know

I am a river. Dripp, dropp.

Slutligen rasade jag.

Faller, som kall luft en varm sommardag. Det har varit för få sömntimmar, för många mardrömmar, för många känslor, för lite kontakt med verkligheten. För många cigg och för lite vatten. Allt som är för mycket och allt som är för lite. Allt som är utom balans.

Letar inuti mig för att finna kraft att ens säga ett enda ord men de begravs bara ännu djupare inom mig och jag vill bara sova. Feber i armarna där jag försökte finna fäste. Men allt flyter. Rött som blod, verkligheten droppar som från ett skärsår.

10620539_301923573265336_9157682394656180014_n

Dripp, dropp. Kanske var det på tiden att det blev så här. Det som flyter uppåt måste falla ner. Gravitationens lagar är obönhörliga. Eller om det bara är en enda lag. Fysik är inte min grej. Jag vet bara vad som händer om jag kastar upp en sten rakt upp i luften och sedan står kvar, stilla, stum. Passiv.

Det enda jag vill göra är precis ingenting. Men livet måste levas. Så jag befinner mig mitt mellan liv och oliv. Inte mellan liv och död, men mellan saker som sker och saker som inte händer.

För jag orkar inget annat.