Mitt gröna balkonggolv och min grå längtan.

Jag vevar ut markisen över balkongen. Väntar på regn eller sol, men det enda som sker är att någon sorts klibbig värme vältrar sig in i lägenheten genom den öppna balkongdörren. En grå vår allt medan mänskligheten tycks mig bli allt mer svart/vit.  

På balkonggolvet så har det där märkliga gröna som varje år kastar sig över alla ytor på det här husets fasad återigen bitit sig fast i trägolvet. Jävla grön färg. Grönt som bara håller sig ifrån mig, vägrar lyssna på mina lockrop.,. Förutom den där fula gröna färgen på golvet. 

Jag vill ha vår, sommar. Juni. Grön juni. När man kan stå under en ek, i skydd av trädets löv, medan ett stilla varmt sommarregn prasslar i gräset omkring oss, trädet och mig. Men än så länge är det maj och det enda som är grönt är mitt balkonggolv. 

Men. Jag putsar bort vintern skräp och lort från balkongbordet och stolarna som bor med det. Inte så att jag skrubbar eller målar nytt. Bara petar loss det som är löst eller vill lossna utan att jag behöver anstränga mig, sedan lägger jag en ren duk över bordet och låtsas att stolarna är vita. Jag är bra på att låtsas. Jag har övat ett helt liv. 

Annars, i övrigt, får jag inget speciellt gjort. Tvättar en evig tvätt, städar upp evigt återkommande damm från golvet. Tömmer soporna och det tar aldrig slut. Allt damm och allt det som jag har så svårt att leva med. Gud vad jag hatar damm. 

Ibland får jag för mig att jag skulle fästa en trädgårdsslang vid duschslangen och spola rent hela lägenheten med hett vatten. Rakt in i dator och skärmar och sängen och över bordet och upp i taket och sedan sätta mig ner på en dyngsur parkett och bara veta att för några minuter är allt damm väck.

Man får för sig så mycket. Nä, det får bli samma metod som jag alltid har använt mig av. Damma damma, sopa sopa, dammsuga, tömma påsen och sedan börja om igen. Gud vad jag hatar damm. 

Om det åtminstone vore grönt damm.

Related Images:

Våren gör som våren vill.

Jag förstår inte varför människor har så bråttom med att slänga ut julen.

Det verkar som att de försöker tvinga våren att komma lite tidigare. Det är väl så vi människor fungerar nu för tiden. VI försöker ha kontroll över naturen, utan att längre inse att naturen gör som den vill, gräset börjar inte spira för att man plockar bort tomtar och lägger tillbaka dem i förråden.

Själv tycker jag att tomtarna och vår lilla 30 cm långa gran stå kvar lite. Jag tycker det är mysigt, ljuset från adventsljusstakarna är milt och smekande. Det är fortfarande mörkt ute mest hela dygnet. Jag behöver de där ljusen för att känna mig trygg. Tomtarna påminner mig om de där tre dagarna när hela världen stannar upp och tar ett djupt andetag.

Fast jag verkar vara rätt ensam om det där. Bekanta och vänner skriver ivrigt att de slängt bort tomtarna, slängt ut granen, köpt tulpaner och på något sätt tror att tiden går fortare bara för att de vill att den ska göra det.

Men det är väl bara jag som är lite cynisk och samtidigt behövande. Jag behöver verkligen granen än, tomtarna står och vinkar åt mig när jag går och lägger mig. Värmeljus och ljusstakar och doften av clementiner. Att fortfarande glädjas över sina julklappar, gåvor från dem man älskar.

Så jag beundrar min Elfsborgs-flaska jag fick av Den Helande Maria, nu kan jag dricka vatten med stil på gymmet, och el-ciggaretten jag/vi fick av mina barn. Jag vill inte gå in i mörkret än. För det är ju så. Utanför fönstren är det allt som oftast mörkt och jag behöver lite kvarvarande julkänsla.

Tulpaner kan jag köpa i mars.

En blick in i evigheten.

2011-09-26

20:30:01

 


 

Det är mörkt ute nu. Lampor skänker sina gula ljus, så långt från sommarens skuggor. Det doftar svagt av mull därute i världen. Vått och brunt. Vattenpölar vart man än tittar och grafitgrå himmel. Jag suckar en smula, tänker mig bort, genom och förbi, november. Den ligger framför mig som ett löfte om återkomsten av den svarta hunden. Lite rädd är jag. Men inte längre så ynkligt liten. Lite resligare, lite tryggare. Lite mer tillfreds med höstens ankomst.

Vi röker och talar med tysta blickar. Ger varandra löften om att bära varandra genom kalla vintern. Ger varandra löften om att vi kommer gå genom vårens bladverk. Lovar att vi ska lova.

Gitarrerna är ostämda, men det är bara att börja skruva på strängarna tills allt klingar som det ska. Vi har okända melodier att sjunga. Ibland gnisslar tonerna, skorrar falskt. Men vi vet hur musiken ska låta och det är det bästa.

Vi tänder de där lamporna och ljusen. Kurar ihop oss. Hon åker snart igen. Vi är nog båda väldigt rädda för att vara isär. Livet har för lite tid kvar för att längtan skall vara en god sak. Även om vi ibland går åt varsitt håll, sätter oss i skilda rum, när spöken och minnen kommer och landar för hårt. Men vi vet ändå att den andra sitter kvar på sin plats i det andra rummet.

41 år av mitt liv har gått. Ibland drabbas jag av en enorm dödsskräck. Ibland nuddar jag bara vid tanken på det oundvikliga, blir näst intill nyfiken. Upp och ner. Hit och dit. Som livet. Det är så länge sedan jag gick till skolan med den där klumpen i magen som alltid fanns där så många år. Synd jag inte visste om att jag är en social begåvning. Synd jag inte förstod att flickorna ville ha mig.

Men livet är som det är. Kanske kommer jag titta tillbaka om ytterligare 40 år och tänka:

Det är tur att saker blev som de blev.

Vårt kvarter. Vårt egna.
Enhanced by Zemanta

Löften om sommaren

När våren sakta övergår till försommar är det som att något vaknar i kroppen. En känsla av att inget är omöjligt. Det som ligger framför är dagar i grönt daggvått gräs, promenader i tunna sommarbyxor och en enkel skjorta. Solens värme över axlarna.

Allt som vintern har sövt vaknar och växer. Förra årets torra löv blir till mull och nya gröna mjuka löv fyller trädkronorna med skönhet och styrka. Det finns ett löfte om ett bättre liv i luften. Doften av sommarregnets väta. Varm våt asfalt, droppade tråd. Varmt regn.

Nakna fötter i stränders sand och varma stenar. Barns röster. Att sitta på balkongen med sitt kaffe och läsa tidningen tidigt på morgonen medan solen stiger allt högre på himlavalvet.

Vårens alla löften är här nu.

En av mina två kvinnor, hunden Dipp. Katten Chips är den andra.

Vita skuggor.

Freedom
Image by afloden via Flickr

Jag älskar när snön faller i februari. När man vaknar upp på morgonen och världen är helt vit. För i februari vet jag ju att snön kommer smälta bort under dagen. Lämna spår i fjolårsgräset, bli till skimrande iskristaller. Snö i februari är vackert. Snö i november är ondskefullt och elakt. Det luktar vår där ute i världen. Vita tak och smältande ispölar. Hundskit som ligger i klickar mest överallt. Spirande, någonstans under allt, grönt gräs som tar sats, som funderar på om det vågar sig upp än. Det är vackert, det gör mig lycklig.

Igår natt regnade det. Där jag låg i min säng, med en snarkade hund bredvid mig, hörde jag smattret på mitt takfönster. Smatter på ett tak är fint när man ligger en hösteftermiddag och läser en bok. Hysteriskt vinterregn när man ska sova på natten är bara irriterande. Det vet jag nu. Jag suckade och vände mig, suckade igen och vände mig igen. Om. Och om. Tänkte djupa tankar om kärleken och livet och det jävla regnet. Det var därför jag blev så förvånad när det var dags att sömndrucken stappla upp ur sängen och jag tittade ut och fann världen vit.

Men vi gick ut, jag och hunden. Jag med magen full av kaffe och hon i sin tur med pellets. Det var en rofylld promenad. En sådan som ger hopp och lindring. En sådan som livet borde bjuda på varje dag. Om livet vore rättvist. Men det vet vi ju alla att det sällan är. Igår gick vi en sista promenad i regnet. Kallt regn som om det vore en halv grad kallare skulle vara snö. Vattnet i vattenpölarna visste inte om det skulle vara vatten eller bli till is. Det tvekade och famlade sig fram i sina små bassänger. Klaffs sade skorna. Regnet talade inte. Det bara föll, tyst och intensivt.

Det här är den dag jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Den är vidöppen som en kvinnas famn om hon älskar en. Den är min att klottra full med minnen. Jag vet bara inte vart jag ska börja och snart är den över. Allt är städat. Jag börjar förstå att jag städar väldigt ofta. Men vadfaen. Jag har ju inte mycket annat att göra. Jag har tid. Plus att jag mår både fysiskt oc psykiskt illa av oreda och dammtussar. De rispar mig i själen. Så jag dammsuger och putsar och sprayar och donar.

Men allt det där är gjort. Allt är rent. Det är här en dag när jag som så ofta får en vag panikkänsla. Förr fyllde jag alltid den tomma tiden med alkohol. Jag har inte råd att göra det längre. Nu pratar jag inte ekonomi. Nu pratar jag liv. Att fylla tom tid med alkohol gör den bara än mer tom. Det blir inget alls gjort. Förresen så vill jag inte dö. Jag har bara inte kommit på hur jag ska ducka. Vad jag ska göra istället. Så jag drabbas av handlingsförlamning. Dricker för mycket kaffe och röker för mycket och längtar efter en enda dag jag kan fylla med något vettigt. Istället sitter jag här. Fast det känns å andra sidan faen så mycket vettigare än väldigt mycket annat jag kunde göra.

Igår var jag beredd att se mig som ensam. Men jag kanske inte är det. Vad vet jag. Jag skaffar mig tålamod. Sätter mig själv på prov. Försöker stilla hjärtats ivriga slag, de som bestämmer sig för fort. En tandborste som jag skulle ta bort får var kvar ett tag till. Jag får komma igång saker och ting. Att andra människor har sin egna takt. Att min kanske ofta är i otakt med resten av de omkring mig. Att jag får lära mig att vänta in.

Ibland suddar man ut sig självt från kartor utan att det behövs. Bara för att man har så jävla bråttom och hela tiden måste till målet även fast man inte ens vet i vilken riktning man ska börja gå, springa, åt. Än mindre vart målet ligger.

Det är väl dags för lite kaffe. Ringa lite samtal. Kolla vad jag ligger efter med, vad jag måste göra och vad jag kan strunta i. Greppa tag i livet. Det förtjänar det, mitt liv.