Mar 22

Tankar om tungor och städning.

Tvångstankar.

Jag duschar och städar badrummet på en och samma gång. Om jag inte gör det så får jag ångest över att jag inte gjort allt som jag ska göra. Det räcker inte med att duscha, jag måste städa med.

När jag duschar har jag en ritual även när jag tvättar mig. Först tvätta håret i i med balsam, låta den sitta kvar medan jag tvättar ansiktet med vanlig tvål. Sen skölja ur balsamet, tvätta kroppen två gånger med vanlig tvål, sedan tvätta ansiktet med ansiktsrengöring.

Sedan tvättar jag återigen hela kroppen med duschkräm. Inte alltid faktiskt, men oftast. Sen torkar jag mig och efter det torkar jag alla ytor jag städat och spolat av. Efter det är det dags att kamma håret, torka golvet, på med roll on och så är jag klar.

Men om jag missar något på vägen så får jag börja om igen. Allt från första till sista moment. Att duscha tar en evighet för mig. Ibland lyckas jag bryta det där mönstret, men då mår jag dåligt hela dagen och känner mig smutsig och stinkande. Inte ens i närheten av att vara ren.

Det är bara ett av mina tvångsbeteenden och tvångstankar. Jag måste raka mig på rätt sätt, kamma mig på rätt sätt, håret måste ligga perfekt, jag inbillar mig alltid att jag luktar illa, jag samlar på sånt där mönster.

Visst, vissa saker ändrar sig då och då. Som när det gäller rakandet. Ibland har jag en period när jag bara måste raka mig med hyvel, och ibland med rakhyvel. Skulle jag missa att raka mig på rätt sätt får jag ångest och måste raka om mig.

Det är så jävla knäppt, för jag vet ju att det är lite tokigt. Den där kaoskänslan i mig som väcks av enkla saker. Som att en tavla hänger snett eller att en penna ligger på fel ställe eller på fel sätt. Skorna måste stå på ett speciellt ställe på ett speciellt sätt.

Jag får ångest av skor som står på fel plats. Knäppt so,m sagt. Men om jag vet att en sko stå snett och jag försöker strunta i det så sitter jag och bara kokar av lust att gå ut i hallen och ställa den till rätta.

Jag lovar, det kan vara rätt jobbigt att ha sådana tvångstankar. De stör vardagen. Dessutom, jag blir helt uttröttad av att sitta och försöka hejda impulsen. Det blir en anspänning jag inte klarar att släppa.

Tungan, vi får inte glömma tungan. Den där tvångstanken att jag ska svälja tungan eller att den ska svälla upp. Jag kan bara inte släppa tanken, tanken skapar en känsla och jag måste hela tiden trycka tungan mot framtänderna för att ha koll på den.

Mina tänder är helt nedslitna på grund av att jag gnisslar tänder även på dagen, jag biter ihop, tungan får inte försvinna ner i svalget på mig.

Fan, jag är ju knäpp på riktigt.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: