Therefore born.

Min hund älskar mig, pinnar, att sova länge på morgonen och återigen mig. Det är helt ok både för henne och för mig.

För, vad är problemet egentligen? Med den där lilla grejen med att var och en får älska någon, eller något, eller vad de vill, väljer eller helt enkelt råkar vara födda förprogrammerade till att göra? Utan att bli, inte bara dömda för att göra, utan även fördömda och hatade och dödade för det? 

Dödade liksom. Hatade liksom. Avskydde liksom. Ofta av människor som säger sig vara fyllda av godhet och kärlek. Liksom. 

Du ser aldrig, jag lovar, se andra däggdjur hata andra däggdjur, eller växter eller stenar på grund av att de andra älskar någon. Eller? 

Tänk själv, en jycke som hatar en annan jycke för att den andra hunden är täckt av päls i en annan färg än den egna, eller för att den andra hunden älskar en, eller 12 andra,  vovvar, för att den inte först blivit godkänd av en tribunal bestående av hundar som är sönderavlade tills de ser märkliga ut och som är så inavlade att de tänker baklänges.

Känns inte det en smula märkligt? 

Om tribunalen dessutom fängslar den där första jycken för något av det där som är något de själva inte är, blir det väl ändå skummare? Dödar, skadar, bränner och stänger ute, blir det ju så märkligt att jag inte längre hänger med.

Om sedan resten av världens alla hundar som har en färg och älskar det samma som de höga vise längst upp i kedjan själva, som säger sig själva följa de där reglerna stenhårt men sen böjer på dem lika stenhårt och kanske rent av inte ens håller med om att reglerna är rätta, men som dyker upp vid sina valpars dop och deras bröllop, anses vara på rätt sida av allt och därmed ok i den egna flocken och kan leva sina liv  helt utan att behöva tänka mer än en sekund? Blir inte det märkligt?

Läs i en bok och fastställ sedan att den är den enda sanningen? Va fan? Vem har bestämt att den är den rätta vägen? Inte är det någon annan än en människa som gjort det och inte är det någon annan än en eller flera människor som säger sig veta något vi andra inte vet, som säger sig vara i kontakt med någon gud och sedan ska vi lita på att den människan har rätt. 

Är inte den människan, eller människorna, som säger sig vara lite mer heliga än oss andra tämligen full av sin egna storhet och sitt ego och tar inte ändå sådana människor upp platser de borde skämmas över att vara på och i. Är de inte en smula upptagna med att själva spela gudar?

Religioner är sällan enkla. I vårt land är vi kristna säger man. Tja, vilken sorts kristen då? Protestant? Katolik? Ortodox? Frikyrklig, av en av alla de sorter som det finns av, bara en sådan sak? Samma bok, helt olika sätt att använda sig av den på. Skall den tolkas eller läsas bokstavligt? Vem bestämmer hur man skall tolka den om det är att tolka den som är dagens smak?  Vilken översättning skall vi använda och från vilken tidsålder och av vem?

Katoliker och protestanter har krigat sedan reformationen och inte kommit så speciellt långt på den vägen men är alla kristna. Här är vi protestanter sedan födseln och det är normen. Men, inte för att det är det sanna och rätta, utan för att Gustav Vasa ville ha guld. 

Hur kommer det sig att den rätta och sanna religionen oftast råkar vara den som har sin kåk närmast det egna hemmet?


Vem av de här 5 männen har rätt, i allt, hela tiden, som det räcker med att vi ska tro att det är så, för att jag säger att det är så, för att det räcker att du tror. Inte svårare än så. Jag har inte bestämt mig än. Men jag säger till när jag bestämt mig, så du kan börja tro.


Det finns många som röstade på Trump för att de anser att han är bäst för alla. Se nu på vilken röra vi sitter i. Men likt förbannat så var det människor som röstade fram honom.

Vi skall tro, det är vår tro som är det viktiga. Men, det är ju ändå andra människor som bestämt vad vi ska tro. För att vi skall lita på dem, för att de har berättat eller skrivit ner vad vi ska tro. Rätt lätt att vara säker på något när det räcker med att tro utan att veta. 

Borde inte allt det där med färger på pälsen och den kärlek man har till andra vara rätt oväsentligt så länge ingen far illa av det? Vad gör det, om vi nu lämnar hundallegorin därhän, mig illa när två snubbar i Säffle vill leva ihop och gifta sig och de knullar bäst de vill med varandra?

Jag behöver ju inte sitta i deras sovrum och titta på varje gång de spänner på varandra. För det vore väl lite over the top kan även jag tycka. 

Bara som ett litet inpass förresten, varför är det oftare helt ok om damer pippar? Vad är det som gör att män rent av ofta vill titta på då? Om nu homosexualitet eller någon annan *ualitet är så farlig? Märkligt.

 

Själv försöker jag att inte döma, oftast. Ibland lyckas jag med det, ibland så fastnar jag i ett spår som jag inte skulle kunna överse hos någon annan än mig själv. Tro inte annat. Att hyckla är svårt att undvika. Men jag försöker i alla fall. Många gör inte ens det. 

Det är ju inte bara religion som styrs av märkliga tankar, även politik, synen på andra människors färg, oavsett vilken den egna färgen tycks alla andra vara fel. Folk verkar ha slutat tänka.

Dömer jag dem? Jovars. Men återigen, om deras åsikter, känslor, tankar, värderingar inte skadar någon, så vem är jag att säga att de har fel?

Vem är de att säga att jag har fel?

För om jag inte håller med så reserverar jag mig rätten att säga emot, att protestera. Om de dessutom skadar andra människor, djur, växter, stenar, eller ens solen så kan de ge sig fan på att jag kommer stå där lika ettrig som vanligt. 

Förövrigt kan jag berätta för dig att Elvis är gud, Lennons hans enfödde son och Sinatra den heliga ande. Du behöver inte göra annat än att tro på det. Jag lovar, för jag vet. Tro på det så blir du lycklig.

Och om du inte håller med så fuck dig. Liksom. ( Det var ett skämt, fan, kan du inte ta ett skämt ens?)

 

 

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.