Turen att ha tur.

Jag har förstått att jag är en man med oändlig tur. Livet har varit så lätt även om det varit svart och surt. För jag är en sådan som alltid hittar en utväg från alla fällor. En sådan som finner 100 spänn i jackan, då när alla pengar tagit slut. Jag är en sådan person som alltid hittar ett batteri som fungerar när jag behöver det. Långt ner i en låda ligger det alltid redo.

Tappar jag min plånbok vet jag nästan redan från början att jag kommer få den tillbaka i precis samma skick som den var när jag slarvade bort den. Alla kronor och sedlar på sin plats. Jag har glömt kvar min väska på bussen ett antal gånger, men fått tillbaka den med alla saker. För jag är en sådan människa. Den som finner en tändare i botten på en jackfick när jag glömt min vanliga hos en bekant. Då när jag är som mest röksugen. Ständigt pank, men hey, jag lever. Bara en sådan sak är märklig.

En gång somnade jag, full och eländig, i en snödriva. Men polisen fann mig och lade mig i fyllecell. Första gången av två jag legat där och nog faen var det bättre än att dö.

Jag får förlika mig med det. Att vara en Alexander Lukas. Även fast jag för det mesta är Kalle Anka, men otur, det kan ingen beskylla mig för. Så många gånger jag ramlat, blivit påkörd, blivit misshandlad och varje gång skakar läkarna på huvudet och berättar att jag borde vara sönderslagen eller död.

Jag hade aldrig några barnsjukdomar. Visserligen fick jag vattenkoppor när jag var 19, men det var ok, jag fick vodka av morsan för att kunna sova. Det hade jag aldrig fått som barn. Ett enda ben har jag brutit i min kropp. Ett enda, trots alla märkliga saker min kropp varit med om.

Mina inre organ verkar vara i skick nog för att hålla mig vid gott liv. Ändå har jag skakat om dem, kastat dem i väggen gång på gång.

Jag är en man med tur. Det bara är så.

Så varför är jag så rädd hela tiden?

Förlåt.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Junie skriver:

    Kackerlackemänniska :) Jag är likadan. Det är helt sjukt hur mycket man varit med om som hade kunnat gå helt åt helvete, men som på sin höjd bara slutade med en liten rispa. Tur i oturen. Allt ordnar sig, alltid.

    • jonascarlzon skriver:

      Det är ju det som är det jävlig egentligen. Man behöver liksom inte lära av misstagen. Det är bara att köra på. Fan, jag skulle varit död och begraven för länge sedan om jag inte vore gjord av vad fan det är. På min 26 födelsedag vaknade jag upp på lasarettet med dropp och fan och hans moster och utanför i korridoren hörde jag en läkare som pratade med en ssk inför ronden. Han sade att jag borde dött av den där lilla olyckan när jag råkade få en taxibuss i skallen. Före det vet jag inte och efter vet jag inte heller hur många gånger saker som borde tagit död på mig hänt. Både psykiskt och fysiskt.

      Men kanske börjar jag fatta sambanden nu. Jag menar , taxibilar ska man inte rusa ut framför. Du ser, jag har redan lärt mig något.

      • Junie skriver:

        Det där får mig att tänka på en grej jag pratade med en kompis om för ett tag sedan. Båda vi hade varit nära döden flera gånger på samma sätt. Alltså, han hade varit med om en särskild nära-döden-orsak flera gånger (nu minns jag inte exakt vad det var), och jag har varit med om att nästan drunkna fyra gånger i mitt liv. På något vis kom vi då att diskutera huruvida det är "meningen" att jag ska dö genom att drunkna, och att han ska dö på det där sättet som jag inte kommer ihåg. Lite läskigt att tänka på, och ännu läskigare efter min pappas bilolycka med tanke på att han varit nära döden i nu sammanlagt tre bilolyckor i hans liv.

        Ehm.. lite klurigt skrivet av mig kanske, men du kanske förstod vad jag menade ändå… inte så att jag egentligen tror på det där, men jag skräms lite av det ändå.

        • jonascarlzon skriver:

          Precis så har jag tänkt många gånger. En annan tanke jag haft ofta är att jag kommer dö av precis det som jag i mina panikattacker är mest rädd för, att sätta i halsen. För jag har ju ändå redan ett så komplicerat förhållande till själva sväljandet när jag äter och i mina attacker kan jag ju inte ens svälja saliv. Så egentligen vore det ju rätt logiskt att jag sätter i halsen och stendör en vacker dag. Men annars så blir det väl att jag får i mig för mycket tabletter och alkohol och dör av det. Eller får en taxi i skallen -)

          Men ska man gå och tänka på det där så blir man ju … panisk :)

          Märkligt nog så gör de där tankarna att jag blir rätt tanklös när det gäller andra saker som är farliga. Jag röker som en borstbindare, även om jag vet att det är farligt. För … ja, jag vet inte. Det känns inte farligt. Men att svälja en köttbulle, det är rena rama atombombskriget. Konstigt man fungerar överhuvudtaget. Borde väl sitta inspärrad för sitt egna bästa :-)

  2. Anna skriver:

    "Så varför är jag så rädd hela tiden"

    För att du inte ville bliva stuur. För att du inte vill ta ansvaret som ligger i att bli vuxen och vara stor. För att man för evigt vill vara Peter Pan. Hade man velat annat, vågat annat, så hade man ju varit stor på riktigt. Att våga är göra det är jobbigt och krävande och lite halv tråkigt. Det är ju inte så att ekkorrhjulet lockar med sin glans.

    Förlåt dig själv.

    Kram

    • jonascarlzon skriver:

      Det ligger väldigt mycket i det. Sådant hänger väl ihop med mitt dåliga självförtroende. Min självkänsla är det inget fel på, inte nu. Men självförtroendet. Håhåjaja. Jag tror mig nog inte vara rätt person att stödja sig på. Jag blir livrädd för allt som blir påträngande, situationer jag inte kan styra och just det där hänger väl ihop kan jag tro. Att vara vuxen handlar väldigt, för mig, att stå ut med att bli styrd. Jag är inte så bra på sådana situationer.

      Men det hela är väl en smula komplext. Det bipolära med sina depressioner styr väldigt mycket hur jag tror mig kunna hantera vuxenlivet. När jag är åt det maniska hållet är jag ju inte rädd för något överhuvudtaget. När jag är låg så vill jag ju mest bara dö och försvinna. Den där känslan sitter nog i någonstans i ryggmärgen. Jag tror mig inte vara en person som kan sköta ens det minsta som är vuxet. Varför försöka när jag ändå kommer misslyckas under de låga perioderna. Så, jag försöker bygga upp självförtroendet, koppla det till självkänslan. Svårt som faen, men jag är på väg.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: