Jan 03

Vad ska du bli lilla barn?

Det var lite intressant idag när terapeuten frågade mig hur jag ser på framtiden. Jag blev näst intill svarslös. Jag som så sällan, allt för sällan,  kan tiga still satt som ett levande frågetecken inför frågan. Framtiden? Ja du… Tja. Jag vet så mycket som att jag har min pension tills juni 2008. Sen ska det omprövas. Jag har hela tiden sen jag blev sjukskriven varit övertygad om att jag aldrig kommer kunna jobba mer.

Men nu vet jag inte.

Helt plötsligt, nu när mina neuroreceptorer fungera annorlunda med min medicin så vet jag inte. Fan, jag  kan ju inte gå hemma såhär hela livet. Då blir jag väl dum på rikitgt till slut. När jag själv få skriva mitt schema får jag inget gjort. ”Låt aldrig en Carlzon bestämma över sin dag för då rinner tiden bara iväg”.

Jag vet att ja ska skriva färdigt den där boken. Eller skriva en annan. En bok ska det bli i alla fall. Det är liksom det enda jag planerat. Så slipper jag skämmas för att jag inte ens försöker i alla fall. Men sen då?

Inte en djäkla aning.

Äh. Det blir som det blir. Nu ska jag nog passa på att leva i nuet. Njuta av hur ångesten krymper i mitt bröst och försvagas till att endast vara lite hansdsvett och en svag aning av en känsla av att jag borde vara någon annanstans. För jag vet ju inte. Kanske blir det som det alltid varit. Ångesten lurar medicinerna till slut och jag finner mig instängd i sovrummet igen. Fan vet.

Jag nöjer mig med att inte veta. Bäst så. Just nu.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: