Forbrukslån | Lainavertailu | Kredittkort Rabatt | Strømleverandører | Billig Innbruddsalarm | Båtforsikring | Billigste Mobilabonnement | Hva gjør en Elektriker
Börjanfunderingar

Världens hemligaste rum.

Målarna utanför som klättrar runt på ställningar och målar vår fasad ser helt oberörda ut.

Om det vore jag som gick där ute skulle jag nog inte gå alls. Snarare ligga på ställningen, blunda och skrika rakt ut. Jag kommer inte riktigt överens med höjder. Fan, jag kan knappt gå på marken utan att få svindel.

Överlag är jag en mes. Skulle aldrig få för mig att klättra i berg eller in i gruvor eller slåss med starka män i en boxningsring eller hoppa fallskärm. Jag har fullt upp med att våga leva.

Vi är alla olika. Som tur är, även om jag själv kan önska att jag vore lite mindre lik mig själv. En smula mod i bröstet. Men där inne finns inget förutom ett ängsligt pickande hjärta. Men ibland är jag modig som ett lejon och stark som planetens dragningskraft.

Det är då jag sätter mig på en buss fast jag är säker på att jag kommer få en panikattack. Eller äter och sväljer utan att vara säker på att inte sätta i halsen. Sådana stunder, där jag för en liten sekund glömmer mig själv är värda mer än guld. Vem behöver berg att klättra i när man har sitt egna stup att ta sig över.

När jag var ung palt, bara 18 år, arbetade jag på en gummifabrik tre dagar i veckan. Jag slösade mina dagar på lagret, lyfte däck efter däck och travade upp dem i en lastbil. Från lagret till långtradaren gick däcken på ett band, men den sista delen, den in och upp i staplarna, hade jag den stora äran att ta hand om tillsammans med en annan grabb.

Ett fotografi jag tog av fabriken, Viskafors-gummifabrik, i våras. Den förfaller. Likt mig själv.

Vi stod där i regn och rusk och minusgrader eller stekande sol. Det var vi, det var alltid vi, som, stod där. De äldre körde med truck eller satt och spelade kort medan vi slet där nedanför fabriksväggarna.

Det var en tid när jag var orädd och besatte den unge mannens odödlighet. En dag var det dags att vi blev invigda i lagrets stora hemlighet. För uppe i ställningarna med däck och stål fanns ett utrymme, i mitten, med en smal gång som gick till utsidan av ställningen. Där kunde man sova eller bara sitta och stirra i däckens mönster.

Men man skulle upp. Väggen av däck syntes mig vara kilometerhög. Den tog aldrig slut kändes det som när jag stod nedanför och tittade uppåt. En av de äldre hetsade oss att klättra upp. Vi som inte ens visste vad vi letade efter eller vad som fanns där var väl inte sådär otroligt sugna på att klättra upp 15 meter i luften bara för att det vore skoj. För mig måste jag erkänna kändes det inte som det allra minsta skoj alls.

Karln som hetsade oss var nog inte många år äldre än oss, men ingen 18-åring står emot en äldre kamrats tjat om att utmana sig själv. Så, vi började klättra i stålställningen. Lukten av nya däck, lagerdamm och en smula fruktan. Knepet sades vara att inte titta ner, men det innebar ju bara att jag tittade neråt titt som tätt.

Tillslut kom vi upp. När vi precis pustat ut och trodde det var dags äntligen klättra ner igen berättades den stora hemligheten för oss. Vi hittade den smala gången som fanns mellan två däckstaplar och när vi klämt igenom våra smala kroppar så fann vi sagans land. Ett utrymme på ungefär 4 gånger 4 meter, med filtar på pallgolvet.

Därinne satt vi sedan med de invigdes rätt hela eftermiddagen. Kastade en kvarglömd termos mellan oss eller läsandes klottret i taket från de som varit där före oss. Om vi förstod rätt hade det där utrymmet funnits där i minst 50 år före vårt inträde. Det var lagrets stora hemlighet. Den som ingen förman eller de andra på den stora fabriken visste om. Kanske sov vi en stund med. Troligast gjorde vi så.

 

När eftermiddagen gått sin gilla gång var det dags att klättra ner igen. Det gick lätt, som om själva rytmen i armar och ben funnits i oss ända sedan vi föddes.

Jag var uppe många eftermiddagar där i det lilla rummet. Det kallades bara för rummet. ”Gå ni upp till rummet”, sade de äldre och vi ilade upp för ställningarna lite lättare för varje gång. Vi gjorde rummet till även vårt genom att klottra våra namn.

Fabriken står kvar nu med. Men den är nedlagd sedan 25 år sedan. Nu har de husvagnsparkering i kåken. Det mesta av fabriken står öde. Väggar börjar rasa. Naturen tar över allt mer och jag undrar varje gång jag går eller åker förbi hur länge det tar innan man börjar fundera på att riva hela rasket. Kanske kommer man på något vettigt att göra av stället. Kanske står fanskapet till byggnad kvar om hundra år. Jag vet inte. Men jag undrar ofta om klottret står kvar på taket.

Jag försöker tänka på det där klottret varje gång jag finner motgångar i livet. Jag vågade utmana alla rädslor den där dagen 1998 när jag vågade klättra upp för stålställningar och däcktravare. Om mitt namn står kvar i taket gör det så för att jag vågade.

Kanske är jag modigare än jag själv vågar tro trots allt.

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

One thought on “Världens hemligaste rum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

femton − två =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.