Søke Forbrukslån | Paras Läppäri 2018 | Kredittkort med Rabatter | Kraftpriser | Billigste Tyverialarm 2018 | Billigste Forsikring | Mobilselskaper i Norge | Boligsalgsrapport
ADHDBipolärfunderingar

Vilsen i världen.

Jag upptäcker, än en gång, olusten som infinner sig när man nått ett mål man kämpat länge för. Det är några dagars total glädje och förnöjsamhet som sedan följs av några dagars tomhet och nedslagenhet tills man finner ett nytt mål att sikta mot.

Än så länge är jag i det där tomma tillståndet. Jag har nått mitt mål, jag mår bättre än på väldigt länge. Men sen då? Vad blir kvar av det som är mig när man plockat bort ångesten? Finns jag ens då? Har inte ångesten knuffat undan resten av min personlighet tills den förtvinat och dött?

Det är nästan, bara nästan, som att jag är lite nöjd med att ha kvar en del ångest och dundrande skvaller om den svarta hunden. Jag känner liksom igen mig i det tillståndet. Jag är hemma i det tillståndet, även om mitt hem bara är en cell som knappt rymmer min kropp.

Så jag stapplar fram, vinglar från vägdike till vägdike, smutsar ner skorna med damm från gruset under mina fötter och känner svettpärlor rinna nedför min panna.

Faen, sitter jag verkligen här och önskar att jag aldrig ska bli riktigt frisk? Är det som jag känner? Om jag ska vara ärlig.

Nä, så är det givetvis inte. Men jag känner mig vilsen i världen, som man gör om man stirrat in i mörkret alldeles för länge och sedan tittar upp mot en blå himmel. Det är en lång väg att gå tills jag är säker igen. Det är långt att gå innan jag ens vågar mig ut på den nattgamla isen. Varje gång jag försöker lite extra åker jag på ett bakslag. Men nästa gång jag provar vingarna kommer jag lite längre, lite högre, lite mer fram mot där jag ska bo i resten av mitt liv.

Man blir inte frisk över en dag. Inte ens över många dagar. Det sägs ju att det tar ungefär lika lång tid att bli frisk som det blev att bli sjuk när man varit ute och nere och slagen till marken. Jag är säker på att det är så.

Men just nu känns det som att ett stort delmål är avklarat. Jag andas och känner och hör livet. Det är inte längre den där kvävande tjocka filten över mig, den som gör att det blir svårt att andas och att höra rösterna omkring en. Den som isolerar och får svetten att rinna längs med ryggen medan hjärtat förtvivlat kämpar för att slå sig ut ur bröstet.

Det är dags att finna nya mål. Nya moln att nå. Samma sol som sken om somrarna när jag som barn spelade badminton på gräsmattan vid den lilla hamnen i koloniområdet där min mormor och morfar hade en röd stuga. Samma sol som sken och som värmde Viskan till perfekt badtemperatur. Samma sol skiner nu, bara lite äldre, jag är lite mer medveten om den och tar inte längre dess ljus för självklart.

Därför sätter jag upp, som dagens mål, att jag ska ut i solen och bara gå.

För att jag kan.

Den lilla röda stugan vid Viskan.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

16 − 9 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.