En berusad man med mustach på en trång buss.

Han sitter i bussen och brummar.

En 55-åring med långt grånande hår, en mustach. Han har en prydlig skinnjacka, smått smutsiga jeans och bekväma skinnskor. Han är full som en alika, pratar högt så att alla hör honom.

Han försöker prata med en ung tjej som sitter några säten framför, åt sidan i utrymmet för barnvagnar. Hon säger med hög röst äckel, gör en min som av vämjelse. Tittar åt andra hållet demonstrativt.

Lite längre fram i bussen sitter några unga kvinnor på säten som är riktade bakåt. Han börjar prata med dem istället. Säger högt att den ena kvinnan är söt. Hon och hennes väninna skrattar. Men de skrattar åt honom. Men han är för full för att förstå. Skrattar när de skrattar. Han vinkar, är nog övertygad om att han är en enda stor charmör.

Han ser inte så förstörd ut. Jag kan tänka mig att han är en helt vanlig, kanske nyskild, man som är ute i julhandeln och har tappat greppet om den egna fyllan. Han har en påse med paket i. Kanske är de till barnen som kommer på juldan när pappa sovit ruset av sig. Men nu är han full av sprit och det står en svag doft av glögg runt honom.

Jag tittar bort. Skäms å hans vägnar. Det är så sorgligt. Han är inte otrevlig mot någon. Bara förbannat påträngande. När han går av bussen vid samma station som vi gör så vinkar han ännu en gång till kvinnorna där framme i bussen, säger “förlåt älskling, man måste få skoja ibland”. Men det måste man ju inte alltid få. Kvinnan snett framför henne kunde klarat sig ett helt liv utan hans sliskiga skämt.

Jag blir lika illa berör varje gång jag ser sådant. För det är ju så vanligt, så otroligt vanligt, att vuxna män med smutsiga och nedsolkade jeans och en billig mössa blir påträngande i fyllan och villan. De söker kontakt, vill ut från den bur som tiden och kroppen innebär.

Framför mig i mina tankar ser jag hur mannen vi just sett famlar med nycklarna för att komma in i sin lilla etta, den han flyttade till när frun fick nog av honom. Hur han struntar i att ta av sig skorna, det är ju ändå bara han där. Han kanske somnar framför tvn och kanske vaknade för några timmar sedan, bakdarrig och med utraderat minne.

Jag kan se allt det där för det var så mitt liv såg ut förr, för inte alls så länge sedan. en vag kontur till liv. När jag duschat och klätt på mig rena kläder var det som att ha tapetserat en rutten och ojämn vägg. Bara utanpåskap. Kläder för ett svin.

Idag ska vi till min mamma för att hjälpa henne med att få ordning inför julen. Några av mina barn, min dotter och hennes pojkvän i alla fall, kommer och hjälper till. Min moders skröpplighet och min nyktrare syn på livet har börjat föra oss alla samman igen. Göra oss till en familj. Det är långt kvar, jag har mycket att stå till svars för. Men jag tror allt går åt rätt håll.

Helst skulle jag lägga mig igen. Men livet är inte alltid ett öppet rum, man får ta sig igenom även de dörrar som är stängda, göra sig lite jobb. Ta sig lite jobb.

VI kommer säkert se andra sorgsna människor i vår stad på resan till mor. Världen vimlar av trashankar. Vi är många nu.

Alldeles för många.

Hits: 0