After all I’m still crazy.

Snö utanför fönstren, Viskan har nästan, men bara nästan, fryst och allt annat går lite trögt, som kylarvatten som är nära att tappa sin funktion. Kyla omsveper mig men det är ok. Jag lider inte. Istället tänder jag adventsljusstakarna och låter dem lysa dygnet runt. Varma kläder och mössa blir vapen mot vintern när vi är ute, hunden och min kropp. Mina tankar och känslor är för sig.

När jag sitter här inne, eller städar eller duschar eller när jag åker buss, så stannar tankarna upp. Jag letar ständigt efter något. Saker likväl som tankar. Glömskan är ett monster som snart dödat alla chanser jag har att göra något vettigt av mina dagar. Men fuck det då. Eftersom jag ändå glömmer bort att jag ständigt letar så är det väl inget problem då kan jag tänka.

Mina de Azufre La Partala
Mina de Azufre La Partala (Photo credit: KomodorO // Paco LopeH)

Nu har jag städat, dammsugit alla lister och alla golv. Jag har duschat och rakat mig och nu funderar jag på att städa igen. För några dammkorn måste väl ha slagit sig ner sedan förra gången. Kroppen kräver rörelse, själen kräver vila och kroppen vinner. Som vanligt. Jag är kass på att begränsa mig eller slappna av eller hindra mina impulser. Kass på att leva känns det som ibland.

Men än så länge mår jag bra. Fallet har hejdat sig och kanske vinner manin över det. Jag har varit översnurrad länge nu. Flera månader, med små korta utbrott av depression, men det har bara varit strödagar. Jag är rätt rädd för ett fall som stannar kvar längre. För kroppen och sinnet är trött nu. Det tar på att bara sova två – tre timmar per dygn, det tar på krafterna att städa gång på gång. Det tar på krafterna att vara uppsnurrad hela vägen upp i himlen. Jag märker ju inte av det, inte nu. Men när väl kraschen kommer så blir den ofta brutal, alla krafter som funnits rasar ner och kvar är bara utmattning.

Det är då jag kan sova i flera dagar. Jag har sovit i 48 timmar några gånger. Allt för många gånger. Bara varit uppe för att sköta mina kroppsliga behov och sedan falla ner i nästintill medvetslöshet. Nu finns det ingen tid för sådant. Julen kommer nästa vecka, jag måste lösa problemet med pengar till att köpa åtminstone något pyttelitet till mina ungar, till Den helande och till min mor. Det räcker med så lite, men bara för att visa att jag finns.

Jag har inte tid med sömn, inte nu. Så den svarta hunden måste hålla sig borta nu. Ifrån mig, ifrån oss.

 

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.